-
Hund och människa på varsin sida av björken
”Björken flyttade sig inte. Vi fick tänka om.”
Jag går till vänster om björken. Du går till höger. Det är inget särskilt märkvärdigt med det förrän vi båda tänker fortsätta. Då visar det sig att vi har fått med oss stammen mellan våra planer. Jag stannar och ser upp på dig. Du stannar och ser ner på kopplet. Björken står kvar på exakt samma plats som innan vi kom, vilket i stunden känns som ett ganska litet bidrag till lösningen.
Jag hade något att undersöka på min sida. Du hade blicken längre fram på stigen. Ingen av oss var på väg åt ett konstigt håll från sitt eget utgångsläge. Det var bara när vägarna skulle följas åt som det blev svårt. Jag tar ett steg åt sidan för att se om det hjälper. Kopplet rör sig mot barken och jag stannar igen. Du ser min rörelse och går genast tillbaka en bit så att det finns utrymme. Det var skönt. Jag hade inte tänkt använda hela kroppen till att dra en björk genom skogen.
Du böjer dig lite framåt och börjar visa med handen. Jag tycker om handen och går närmare den. Tyvärr kommer jag närmare från fel sida av stammen. Du skrattar till och hejdar rörelsen innan det hunnit bli ett varv till. Jag blir stående med nosen mot barken. Här doftar intressant också. Om du behöver tänka en stund kan jag mycket väl ägna mig åt den saken under tiden. Vi verkar ändå ha enats om att promenaden gör en liten paus här.
Sedan kommer du tillbaka runt björken åt samma håll som du nyss gick. Jag följer dina steg med blicken. Nu är vi på samma sida igen och kopplet hänger fritt. Du sträcker ut handen åt den öppna stigen och jag går med dig. Det gick ju. Jag vet inte varför vi behövde inleda med så många rörelser åt olika håll när du kunde komma tillbaka hit. Men jag är glad att du upptäckte det innan vi fick anledning att bli osams med ett träd.
Du behövde inte lossa kopplet från selen för att komma tillbaka. Jag kunde stå kvar på min sida och se när du kom runt stammen, utan att först behöva gå någon annanstans. Det var bra, för alldeles nyss gick en doft vidare in mellan träden. Jag hade nog kommit på ett eget litet ärende om du hade velat lämna mig sysslolös där en stund.
Några steg längre fram stannar du och ser på mig. Du har fortfarande det där lilla skrattet kvar i ansiktet. Jag går fram, nosar vid knät och slår svansen mot ditt ben. Vi blev färdiga med trasslet utan att någon av oss behövde vara särskilt stilig. Det tycker jag om. Jag kan fortsätta vara nyfiken på det som finns längs stigen, i stället för att gå och undra när min nästa lilla sväng ska bli något du blir irriterad över.
Det är mycket som ska få plats mellan din hand och min sele. Jag går gärna nära ibland, men nosen vill också följa kanten där dofterna är starkast. Du behöver se framåt så att vi hittar en väg genom allt. Vi håller inte reda på samma saker hela tiden. Det märks särskilt vid en stam som ingen av oss tänkte stanna vid. Då är det bra om du kan se att jag har hamnat någonstans, innan du bestämmer dig för att jag borde förstå hur jag ska komma därifrån.
Vi kommer till nästa björk en bit bort. Den här gången ser du vart jag är på väg och följer med på samma sida. Jag får nosa vid roten. Du står nära utan att behöva nå runt stammen med armen. När jag lyfter huvudet finns den öppna vägen framför oss båda. Det blev betydligt mindre arbete med just den här björken. Jag känner ingen skyldighet att göra samma upptäckt en gång till bara för att de två träden liknar varandra.
Längre fram behöver vi däremot gå förbi en gren som ligger över en del av stigen. Du visar den fria sidan innan vi kommer fram. Jag går dit och kan fortsätta undersöka marken när vi passerat. Det är trevligt när du hjälper mig med vägen medan det fortfarande finns flera lätta steg att välja mellan. Då behöver jag inte stanna med hela kroppen för att tala om att något har blivit svårt. Jag märker bara att vi hittar fram tillsammans.
På tillbakavägen får jag syn på platsen där vi stod med varsin del av kopplet runt stammen. Jag går dit igen, mest för att jag aldrig blev färdig med doften på min sida. Du kommer med. Där står vi nu, två betydligt mer samlade promenadkamrater vid samma träd. Jag nosar en stund och tittar sedan upp. Du ser ner på mig som om du också minns. Det är skönt när vi kan återvända till en plats där något blev tokigt utan att behöva börja om med själva tokigheten.
När vi går vidare har du slutat hålla armen beredd framför dig. Jag går med lite mer utrymme i stegen. Det kommer säkert att finnas fler saker i vägen för oss någon annan dag. En stol, ett bordsben eller ett hörn där jag råkar välja annorlunda än du. Jag hoppas att vi kan behålla något av ditt skratt till dess. Ibland behöver du visa vart jag ska. Ibland kan du komma tillbaka ett steg och möta mig där jag faktiskt står. Björken lär vi knappast få att hjälpa till, hur tydligt någon av oss än pekar.