-
Hunden vid nattlampan
Du trodde att du satt uppe ensam. Jag hade bara lagt mig lite längre ner.
Lampan vid fåtöljen lyser fortfarande när jag vaknar. Resten av rummet är mörkt. Jag hör dig röra koppen mot fatet och lyfter huvudet från min plats. Du sitter kvar i kläderna som du hade tidigare på kvällen, med ena handen över ögonen. Jag väntar på att du ska resa dig. När du inte gör det går jag fram och nosar på foten som sticker ut under stolen. Du tar bort handen och tittar ner.
Jag behöver inte gå ut just nu. Jag har varit ute med dig och kommit tillbaka till värmen. Skålen står där den brukar och leksaken ligger kvar på mattan. Det är du som sitter på en annan plats än jag väntade mig vid den här tiden. Jag står nära en stund. Sedan böjer du dig fram och låter handen vila mot min kind. Den rör sig inte först. Jag står kvar ändå och känner fingrarna genom pälsen.
Du säger något tyst. Jag lyfter öronen för att höra fortsättningen, men det kommer inget mer. Då lägger jag mig vid stolen. Härifrån kan jag se när du flyttar blicken och när du tar koppen igen. Dina fötter är nära mitt bröst. Du drar undan dem lite så att jag inte ska hamna trångt. Jag sträcker ut ena benet där det blev tomt och lägger hakan mot mattan. Nu har jag en plats för det här också.
Det finns stunder när din röst gör mig alldeles beredd på nästa sak. Du hinner knappt börja innan jag har rest mig. I kväll ligger jag kvar när du pratar. Orden kommer långsammare, och du tittar inte mot dörren eller leksaken. Jag vänder bara öronen åt ditt håll. Du behöver inte ta fram något för att få mig att stanna. Jag har redan valt mattan under din hand. Där går det att ligga även när ingenting särskilt ska hända.
Efter en stund flyttar du dig längre fram på stolen. Jag lyfter huvudet och möter handen när den kommer ner. Fingrarna börjar röra sig nu, långsamt över kinden och bak mot örat. Jag lutar mig in i dem så att du får känna var jag vill ha dem. Du andas ut och blir sittande så. Jag kan inte göra särskilt mycket med det som får dig att vara vaken. Men jag kan stå här nära en stund utan att vilja någon annanstans.
När du reser dig går jag också upp. Du bär koppen till köket och jag följer efter över det mörka golvet. Där tänds en annan lampa, vattnet rinner och koppen ställs undan. Jag dricker lite medan du står vid bänken. Sedan kommer du fram och lägger handen kort mot min sida. Du går tillbaka genom rummet och jag följer med, långsammare nu. Det verkar som om vi snart kan gå vidare till våra vanliga platser.
Du släcker lampan vid fåtöljen men stannar innan du lämnar rummet. Jag har gått tillbaka till bädden och vänder mig ett par varv. När jag lägger mig ser jag dig i dörröppningen. Du säger god natt med samma röst som du brukar ha. Jag slår svansen mot kanten en gång och lägger sedan huvudet ner. Det var fint att du stannade där en stund också, fast handen inte behövde komma hela vägen fram.
Nästa gång jag öppnar ögonen är det mörkt vid stolen. Jag hör en rörelse längre bort i huset och känner igen den. Då kan jag ligga kvar. Mattan där jag låg vid dina fötter är tom nu, koppen har tystnat och vi har kommit till ro på varsitt håll. Du behövde inte få något ordentligt svar av mig den där stunden. Jag var bara den som kom ut ur sömnen, hittade dig och lade mig nära.