-
Dragkamp på vardagsrumsgolvet
Den ena änden är min. Den andra blir roligare när du håller i den.
Jag kommer med leksaken när du precis har satt dig. Den ena änden hänger ur munnen och den andra slår mot mitt framben. Du ser upp, och jag ställer mig nära nog för att kanten ska hamna mot ditt knä. Här är den. Den har legat alldeles för sig själv på golvet en stund och behöver tydligen oss båda för att bli riktigt användbar.
Du tar tag, men jag släpper inte. Nu börjar det. Jag flyttar tassarna lite bredare och känner hur du svarar i andra änden. Det är ett särskilt slags roligt när du håller emot lagom mycket. Jag ser handen, ser ansiktet bakom den och lägger vikten bakåt. Du sitter kvar på mattan nu. Stolen blev visst inte platsen där du skulle tillbringa den här stunden.
Jag får ljud i halsen när vi håller på. Du känner igen leken och låter rösten bli glad. Mina öron följer med när du säger något, fast munnen fortfarande är upptagen. Jag har inte så mycket att svara med just då. Men när du gör en paus står jag alldeles beredd framför dig, med blicken kvar vid handen. Ska vi en gång till? Det verkar finnas mycket kvar i den här lilla tygsaken.
Ibland släpper du, och då får jag hela leksaken. Jag gör ett litet varv med den, ganska nöjd med hur det gick. Du följer mig med blicken. Sedan står jag hos dig igen och trycker fram änden som du nyss hade. Du skrattar åt att jag kommer tillbaka så fort. Men det var ju inte bara leksaken jag ville ha. Den kunde jag redan bära runt på utan hjälp. Jag ville att du skulle hålla i den med mig.
Det är skillnad på att du sträcker fram handen och på att du kommer efter mig för att ta något. Här kan jag komma tillbaka och börja om. Du sitter kvar, och när jag tvekar väntar du tills jag lägger tyget mot din hand igen. Jag behöver inte springa undan för att få behålla det roliga. Jag kan gå hela vägen fram till dig med det jag tycker mest om.
Efter några omgångar lägger du händerna i knät. Jag står kvar med leksaken och hoppas att det bara var en mycket kort paus. Du har andra planer. Jag petar lite med änden mot ditt ben, men du börjar inte dra igen. Då sätter jag mig bredvid. Det är snopet när något tar slut medan jag fortfarande har mer att ge. Samtidigt är du kvar där, och det hjälper att få vara nära utan att allt genast ska plockas undan.
Du stryker handen längs min sida när jag lägger mig. Leksaken får ligga mellan framtassarna. Jag kan känna den där medan du lutar dig tillbaka mot soffan. Jag kanske provar igen om en stund, när du ser mindre färdig ut. Just nu har jag ändå en ganska bra plats. Du räcker ner handen till mig när jag lyfter nosen, och jag får välja om jag vill ligga kvar eller komma närmare.
Det går att bli glad med hela kroppen för något så litet. Du satte dig snett på mattan och fick håret i ansiktet. Jag hade leksaken. Du hade din ände. Vi behövde inte få det att se ordentligt ut. Jag fick se dig skratta och känna hur du var med mig i det vi gjorde. Det märks när din uppmärksamhet stannar här hela vägen.
När du reser dig följer jag efter med leksaken igen. Nu hamnar den visst vid din fot i köket. Du tittar ner och skakar lite på huvudet med det där leendet kvar. Jag vet. Du hade sagt att vi var färdiga. Jag ville bara lägga den där du kan se den, ifall du skulle komma på något annat. Den ena änden är fortfarande ledig.