-
Morgonpromenad med hunden i stan
Du tog den tidiga promenaden med mig. Jag märkte att du slutade gäspa en bit innan vi kom hem.
Det är du som väcker mig i dag. Jag lyfter huvudet när du kommer fram till dörren och står sedan kvar en liten stund med framtassarna framför mig och rumpan högt. Du väntar medan jag sträcker färdigt. Vanligtvis brukar jag vara klar först och behöva följa efter dig för att påminna om vad vi ska göra. Nu har du redan skorna på. Jag skakar mig, går fram och sticker nosen mot handen som håller i det vi behöver för att gå ut.
Ute är det ljust, fast gatan inte verkar ha börjat med allt den brukar göra. Några fönster är öppna. Längre bort hörs en dörr stängas, och du vänder huvudet åt det hållet innan vi fortsätter. Jag stannar vid den första gräsremsan. Det är fuktigt mot nosen när jag böjer mig ner, och här finns mer att undersöka än du verkar ha väntat dig. Du står stilla bredvid mig och gäspar så stort att jag tittar upp för att se vad som pågår. Det är ingenting, tydligen. Vi kan fortsätta.
Jag väljer kanten av gångvägen. Du går en bit innanför så att jag har plats att lukta utan att vi kommer i vägen för varandra. När jag stannar gör du det också, men du tittar inte ner på mig hela tiden. Du ser längs gatan där en människa kommer gående med en väska över axeln. Vi låter henne passera. Hon ser på mig och ler lite, och jag följer henne med blicken tills väskan försvinner runt hörnet. Sedan finns det en stolpe kvar som vi ännu inte hunnit undersöka ordentligt.
Det är något annat att gå här när det är färre som vill förbi. Jag kan höra dina skor tydligare. De skrapar lite när du svänger och låter olika över plattorna och gruset. Ibland hamnar jag framför dig, ibland är det du som får vänta medan jag läser färdigt vid kanten. Det finns inget särskilt ställe vi behöver komma fram till för att jag ska tycka att vi gör det vi kom ut för. Du verkar först ha tänkt dig en ganska rak väg, men vid nästa sväng följer du med åt mitt håll.
Där ligger en liten gren i gräset. Jag nosar på den och lämnar den. Du hade redan börjat se ut som om vi behövde diskutera om den skulle få följa med, så nu får du samla ihop ansiktet till något vanligt igen. Jag ser upp när det kommer ett ljud från dig som inte är en gäspning den här gången. Du skrattar åt mig. Jag vet inte riktigt varför, men när du gör det stannar handen ofta en stund vid min sida, och det tycker jag är en ganska trevlig del av att vara rolig utan att ha planerat det.
Vi går vidare längs buskarna. På andra sidan kör något stort förbi, men här inne har vi gott om utrymme. Du väljer att stanna innan vi kommer ut vid gatan och ser efter. Jag väntar nära ditt ben. När du börjar gå igen följer jag med, och på den andra sidan finns en sträcka där jag får nosa länge. Du lutar dig inte fram för att undersöka samma sak. Det hade varit intressant att se, men jag tror att vi kan fortsätta ha lite olika uppgifter under de här promenaderna.
Du brukar göra mycket medan vi är ute. Ibland behöver du ha koll på någon som kommer bakom oss, ibland på det som ligger framför mina tassar. I dag märker jag att du också hinner se längre bort. Du stannar och tittar upp mot ett träd, fast jag redan har kommit förbi stammen. Jag vänder tillbaka och står hos dig. Det tar en stund innan du rör dig igen. Jag får inget svar på vad som var så intressant där uppe, men efteråt går du lite långsammare och jag har inget emot det.
Vid bänken sätter du dig. Jag undersöker gräset intill och kommer sedan fram mellan dina skor. Du har båda händerna fria nu och låter en av dem vila över min rygg. Det är ingen stor händelse. Det kommer ingen ny sak som vi behöver göra direkt efter den. Vi sitter och står bara där en stund, med dina knän nära mina sidor och ljuden från gatan lite längre bort. Jag behöver inte se ditt ansikte hela tiden för att märka när handen stannar kvar i stället för att redan vara på väg någon annanstans.
Till slut reser du dig och vi tar vägen hemåt. Nu är det fler dörrar som öppnas. Någon rullar ut en cykel och en annan människa bär något med båda händerna. Jag får flytta in närmare dig så att de kan komma förbi. Det går bra. Jag har hunnit göra ganska mycket av det jag ville göra här ute och behöver inte försöka få med mig allt vid samma tillfälle. Vi går förbi gräsremsan igen. Jag sticker ner nosen en sista gång, mest för att se om något hänt medan vi varit borta.
Du tittar på klockan när vi kommer till vår dörr. Jag tittar på handen som snart ska öppna den. Vi hade kunnat komma hem tidigare om vi gått rakt, och jag hade säkert följt med då också. Men då hade jag missat grenen som fick dig att skratta och den där stunden vid bänken när du slutade verka halvvägs kvar i sängen. Nu går du in med mig tätt bakom, och när du böjer dig ner för att göra mig fri är du mycket lättare att få kontakt med än när vi gick ut.
Jag går till min plats och lägger mig. Du fortsätter med det som behöver göras där inne, fast först kommer du förbi och stryker mig över sidan en gång till. Jag sträcker fram tassen lite utan att resa mig. Mina ögon börjar falla igen medan du rör dig i rummet. Du får gärna tro att det bara var jag som behövde den tidiga promenaden. Jag säger ingenting om det. Men jag var faktiskt vaken före dig när vi kom hem, trots att du var den som öppnade dörren först.