-
Hunden bredvid soffan
Du behövde inte hitta något att säga till mig. Jag kom och lade huvudet mot ditt knä ändå.
Du har satt dig i soffan utan att först flytta på kudden som hamnat lite snett. Det brukar du annars göra. Jag ser dig från min plats när du låter händerna stanna i knät och tittar framför dig. Det finns ingenting där som jag behöver gå fram och undersöka. Ändå lyfter jag huvudet och ligger kvar vaken. Du rör dig inte på en stund. Sedan tar du ett andetag som hörs hela vägen till mig, och jag reser mig för att gå fram.
Jag stannar nära dina ben. Först tittar du ner på mig som om du blivit lite förvånad över att jag kom, fast jag varit i samma rum hela tiden. Jag nosar mot handen och väntar. Du låter fingrarna komma fram utan att säga något särskilt. Det räcker för att jag ska flytta mig närmare och lägga huvudet där jag brukar kunna nå ditt knä. Nu kan du känna att jag är här även när du slutar titta på mig. Jag tycker att det är en ganska användbar sak med att vara hund.
Din hand börjar röra sig över huvudet på mig. Först långsamt, sedan glömmer du bort den en stund och låter den ligga stilla. Jag behöver inte få dig att börja om genast. Jag står kvar medan du ser åt ett annat håll. Någonstans utanför rummet kommer ett ljud som jag brukar lyssna efter, och örat vänder sig dit. Resten av mig stannar nära dig. Du tittar ner igen när jag rör huvudet lite för att hitta ett bekvämare ställe mot ditt ben.
Jag vet inte vad du tänker på. Du har många sådana stunder då blicken är någon annanstans än kroppen, och jag kan inte gå dit och hämta dig. Ibland säger du några ord till mig utan att vänta på svar. Jag hör dem och ser på munnen som rör sig. Du låter annorlunda nu än när du ropar att vi ska gå ut, men du behöver inte göra om rösten till den glada bara för att jag kom. Jag kan stå här en stund med den här rösten också.
Efter ett tag sjunker din hand ner längs min kind. Jag följer efter en liten bit med huvudet så att vi inte tappar kontakten. Då kommer ett kort leende som du inte riktigt verkar ha räknat med. Jag stannar upp och tittar på dig. Du säger något om att jag visst vill ha mer, och det kan jag hålla med om. Jag tycker om när du kliar där. Men just nu hade jag nog kommit fram även om handen hade fortsatt ligga alldeles stilla i ditt knä.
Vi har varit med om många olika sorters tystnad tillsammans. Det finns den som kommer när du läser och jag försöker lägga mig utan att trampa på något. Den som uppstår när vi lyssnar efter samma ljud vid dörren. Och den som brukar komma efter en lång promenad, när du tar av dig skorna och jag inte ens orkar följa efter in i nästa rum. Den här är lite annorlunda. Du gör ingenting som jag kan följa med i. Då får jag väl stå nära tills vi kommer på vad vi ska göra sedan.
Till slut sätter jag mig framför dig. Det blev lite långt att stå, och ditt knä finns kvar på samma höjd även om jag flyttar på tassarna. Du ser på mig medan jag ordnar mig och ger plats så att jag inte behöver stå trångt mellan dina fötter. Sedan låter du handen komma tillbaka. Det är en liten sak att göra, men jag märker den. Jag får vara nära på ett sätt som känns bra för mig också. Vi behöver inte hålla fast varandra för att stanna kvar en stund.
När telefonen låter vänder du huvudet. Jag ser efter vart du ska ta vägen med handen, men du låter den stanna hos mig medan du tittar på skärmen. Efter en stund lägger du undan den igen. Jag hinner gäspa och vända nosen lite åt sidan innan du börjar klia mig under hakan. Där blev det rätt. Jag sträcker huvudet uppåt och du ler en gång till, lite mer den här gången. Det är trevligt när vi lyckas förstå varandra utan att du först behöver ställa en fråga.
Jag kan inte göra det som finns i dina tankar ogjort. Jag har inte heller någon uppfattning om vem som borde ha sagt vad eller hur morgondagen kommer att bli. Det jag har är min plats här framför soffan och förmågan att komma fram när du ser ut att ha stannat alldeles ensam mitt i rummet. Du får tänka medan jag är här. Du får vara tyst, stryka mig över huvudet eller resa dig när du behöver. Jag har ingen färdig stund som du måste hinna bli glad inom.
Så småningom flyttar du på kudden. Jag ser efter när du lutar dig tillbaka och sträcker ut ena benet. Nu har vi börjat röra på oss igen, fast bara lite. Jag reser mig och tar ett varv runt dina fötter innan jag väljer en plats på golvet intill soffan. Därifrån kan jag se dig om jag lyfter huvudet. Du låter handen hänga ner en stund så att jag kan nosa på den innan jag lägger mig till rätta. Sedan får den vila mot kanten av soffan medan vi fortsätter vara i samma rum.
Det blev ingen promenad just då och ingen lek som jag behövde få fart på. Du reste dig senare, när du var färdig med att sitta. Jag följde med en bit och stannade när du vände dig mot mig. Handen kom ner igen, bara en kort stund den här gången. Jag tittade upp och du såg tillbaka. Mer än så behövde vi inte göra av det. Men nästa gång du sätter dig alldeles tyst i soffan vet jag fortfarande hur jag hittar fram till ditt knä.