• En vit och brun hund väntar på hallmattan framför ytterdörren, med snö utanför dörrglaset.
    Citat och kloka ord

    Hunden på hallmattan under telefonsamtalet

    Du sade ”gå ut” i telefon. Jag tog det som ett löfte.

    Jag låg i rummet och hade ordnat det ganska bra för mig när din röst kom från hallen. Först lyssnade jag bara med öronen. Du pratade med någon jag inte kunde se, och det var ganska vanligt. Men sedan hörde jag något som fick huvudet att lyfta från mattan. Du pratade om att gå ut. Då behövde vi tydligen börja göra oss färdiga.

    Jag reste mig och gick fram till dig. Du hade telefonen vid örat och den andra handen mot höften. Inga skor var påtagna ännu. Det gjorde inget. Jag hade sett förberedelser börja från betydligt mindre än så. Jag ställde mig på hallmattan och väntade, med kroppen vänd ungefär åt det håll där en trevlig promenad brukade ta sin början.

    Du såg ner på mig och log. Jag viftade tillbaka. Sedan fortsatte du att prata med den osynliga personen. Det var förstås lite opraktiskt att ni hade så mycket kvar att säga just nu, men jag stod kvar. Någon behövde hålla ordning på den del av samtalet som faktiskt angick oss här hemma. Jag hade uppfattat att vi skulle genom dörren.

    Du tog ett par steg in i rummet igen. Jag följde efter och såg upp mot handen som inte höll telefonen. Där brukade det kunna börja hända saker när vi skulle iväg. Handen fortsatte i stället att vila vid din sida. Jag stannade och tittade på dig. Du hade fortfarande inte hittat någon anledning att ta fram mitt koppel.

    Det finns ord som jag har hört tillsammans med vissa händelser många gånger. De kan få mig att tänka på det som brukar komma sedan. Jag börjar röra mig innan du har hunnit öppna ett skåp eller ta på dig skorna. För dig kan orden höra till ett samtal om något helt annat. För mig ligger dörren väldigt nära dem när jag hör dem i hallen.

    Jag vet inte alltid vem du talar till. Telefonen kan vara vid örat samtidigt som du tittar på mig, ler och säger något som låter spännande. Då är det ganska rimligt att jag undersöker om vi har något på gång tillsammans. Det kan vara svårt att komma fram till att den trevligaste delen av det du just sade egentligen var avsedd för någon långt borta.

    Du gick tillbaka till hallen och jag blev genast mer förväntansfull. Kanske hade ni äntligen hunnit fram till det viktiga. Jag ställde mig vid mattans kant och såg mot platsen där kopplet hängde. Du följde min blick. Sedan kom ett litet skratt i din röst och din fria hand ner över min sida. Det var trevligt, men det öppnade fortfarande ingen dörr.

    Efter en stund satte du dig på hallpallen. Då sjönk min förväntan en aning. Det här verkade kunna ta längre tid än jag först hade räknat med. Jag satte mig också och lyssnade vidare. Du märkte var jag hamnade och gav mig lite plats bredvid dina fötter. Vi kunde tydligen vara tillsammans där, även om vi ännu inte var på väg någonstans.

    Jag lade mig till slut på mattan. Huvudet var fortfarande vänt mot dig. Ibland tittade du ner och rörde handen över min rygg medan du fortsatte prata. Jag började få mindre bråttom med resten av kroppen. Dörren stod kvar på samma plats, och jag hade inte hört nycklarna. Det fanns vissa delar av förberedelserna som du ännu inte hade börjat med.

    Så kan det vara att leva nära en människa som pratar med fler än mig. Jag får reda på en del, missar annat och kan bli mycket intresserad av fel bit av ett samtal. Jag har mest varit snabb med att hoppas på sådant vi brukar tycka om att göra tillsammans.

    Du behövde prata färdigt. Jag hade börjat förstå det genom att ingenting mer hände vid dörren. Efter en stund lade jag hakan på mattan, men öronen höll fortfarande reda på dig. När rösten ändrade sig och telefonen kom ner från örat lyfte jag genast huvudet igen. Nu var personen långt borta tydligen färdig med dig för tillfället.

    Du såg på mig och lade undan telefonen. Jag reste mig långsamt den här gången, för att se vad som faktiskt skulle hända. Du tog ett steg mot skorna. Då började svansen röra sig igen. Det fanns en ganska stor skillnad mellan att höra om en promenad och att se din fot försvinna ner i en känga. Nu började delarna passa ihop.

    Du satte dig för att knyta. Jag stod bredvid och väntade på min tur. Sedan tog du fram jackan åt mig och jag ställde mig nära så att du kom åt. Din uppmärksamhet fanns här hos oss båda nu. Jag behövde inte försöka avgöra om nästa vänliga ord var till mig eller någon som bara hördes svagt från en liten sak i din hand.

    När kopplet kom fram tog jag ett varv på mattan och kom tillbaka. Du skrattade åt min brådska, men händerna fortsatte lugnt med det som skulle göras. Jag stod stilla en stund till. Vi hade kommit fram till en del av förloppet som jag kände igen mycket väl, och nu ville jag gärna vara till hjälp så att vi blev färdiga.

    Du öppnade dörren och jag sträckte nosen mot den kalla luften. Där fanns mycket mer att lyssna efter än röster i en hall. Jag gick ut och väntade medan du kom efter. Nyckeln vreds om, handen hittade ett bekvämt grepp om kopplet och vi tog de första stegen tillsammans. Den här gången behövde jag inte undra vem promenaden gällde.