-
Hunden i vinterjacka vid den röda pulkan
Du drog hem en tom pulka. Jag följde efter för att se var den skulle sova.
Vi hade stannat vid en grind en bit hemifrån. Du pratade med någon och tog emot snöret till en röd pulka. Den ställdes ner på gången och låg stilla medan jag nosade på kanten i min vinterjacka. Jag hade gått ut med dig som vanligt, men nu såg det ut som att vi skulle få med oss något hem.
Du väntade medan jag undersökte. Sedan gick du några steg och den röda saken följde med. Jag stannade direkt. Det var tydligen skillnad på en pulka som låg stilla och en som började röra sig över marken. Jag följde den med blicken tills du stannade igen. Då gick jag närmare och kontrollerade om den fortfarande luktade som nyss.
Det gjorde den. Men den hade lagt till ett ljud. Ett litet skrap och ett mjukare sus beroende på var den gled. Du tog ett nytt steg, långsamt den här gången, och jag följde med vid din andra sida. Pulkan kom efter. Jag vred på huvudet flera gånger för att hålla reda på den. Vi hade fått sällskap av något som inte alls gick på ben.
Du såg på mig och sade något glatt. Jag såg tillbaka och fortsatte bredvid dig. Kopplet satt som det brukade och dina steg gick att följa, även om det hände mer bakom oss än på vår vanliga promenad. Snöret hölls samlat i din hand, borta från mina ben, så att jag slapp kliva över det när vi stannade. Jag kunde fortfarande stanna för att nosa. När jag gjorde det stannade du också, och den röda saken lade sig genast till ro.
Det var en ganska bra egenskap hos vårt nya sällskap. Den försökte aldrig komma först till busken och hade inget att säga om hur länge jag behövde undersöka en fläck. Visserligen lät den en del när vi gick vidare, men när vi stannade väntade den utan att tränga sig på. Jag började tycka att arrangemanget gick att leva med.
Vid kanten av gångvägen hade snön blivit mjukare. Där ändrades ljudet igen. Jag tittade bakåt och du sänkte farten. Pulkan gled förbi en liten grop och vippade till innan den lade sig plant. Jag höll mig vid ditt ben och såg vad som hände. När allt var stilla gick jag fram och nosade på den främre kanten en gång till.
Du stod kvar nära mig. Det gjorde det lättare att undersöka i min egen takt. Den här saken hade hunnit överraska mig mer än en gång, men jag kunde komma tillbaka till något jag redan kände. Din sko stod på marken bredvid. Kopplet var löst och din röst lät som när vi hade gott om tid att titta på saker tillsammans.
Vi gick vidare längs samma väg som vi brukade ta utan pulka. Mycket var välbekant där. Staketet, buskarna och platsen där jag nästan alltid ville stanna. Det var bara sällskapet bakom oss som var nytt. Jag kunde få syn på det gamla igen mellan gångerna jag vände på huvudet. Efter en stund hann jag nosa mer och kontrollera pulkan lite mindre.
Vi fortsatte hemåt och pulkan kom med oss. Den var fortfarande tom. Det verkade alltså vara själva saken som skulle hem, snarare än något den hade hämtat. Jag hade ännu inte sett den äta, nosa eller välja en riktning. Den följde mest dina steg och gjorde sina ljud. Det var ett ganska annorlunda sätt att delta i promenaden.
På hemvägen började jag hitta en rytm med alltihop. Jag gick framåt, du följde med och pulkan kom efter på andra sidan. Vid våra vanliga nosställen fick den vänta. Jag kastade någon blick mot den när vi började gå igen, men behövde inte hålla reda på varje liten rörelse. Snart fanns det mer intressanta saker precis där min nos befann sig.
Du skrattade när jag stannade vid en buske och pulkan råkade bli stående lite snett bakom dig. Jag såg på din hand och sedan på den röda kanten. Den hade hamnat mot en mjuk snövall och behövde tydligen din hjälp för att komma loss. Jag väntade bredvid medan du ordnade det. Det var alltså fler än jag som kunde behöva lite hjälp på vägen.
När huset kom i sikte blev jag mer upptagen med vår egen dörr. Vi hade varit ute en stund och jag visste att mattan fanns där inne. Men du gick först åt sidan för att ställa undan pulkan. Jag följde med och såg den fångas av din hand, lyftas från marken och ställas upp mot väggen där den hade sin plats.
Nu var den tyst. Den såg annorlunda ut stående och tog mindre plats på marken. Jag gick fram och nosade på nederkanten medan du höll den stilla. Där fanns fortfarande spår av vår promenad. Jag tittade upp mot dig. Du klappade mig på sidan och vi lämnade saken på dess plats innan vi gick till dörren.
Inne på hallmattan fick jag jackan av mig och benen torkade. Du hängde undan dina ytterkläder och gick vidare in. Jag drack vatten och lade mig sedan där jag kunde se dig. Promenaden hade varit välbekant och ovanlig på samma gång. Jag hade fått undersöka, stanna och följa med, och till slut hade även den röda saken kommit hem.
Du satte dig ner och jag sträckte ut mig på mattan. Vi hade ganska tydliga uppfattningar om hur vi ville vila. Pulkan stod fortfarande uppställd utanför. Det såg ut som en underlig sovställning, men den hade inte protesterat. Jag lade huvudet på framtassarna och lät den ordna med sitt.