• En hund i koppel och dess människa väntar under ett utskjutande tak vid en husvägg medan regnet faller.
    Citat och kloka ord

    Under taket vid husväggen

    Du stod med mitt koppel i handen. Regnet fick oss att stanna tillsammans.

    Du stannade först vid den stora droppen som träffade din hand. Jag märkte mest hur luften förändrades. Sedan kom fler droppar och du drog upp jackans krage. Vi hade en bit kvar att gå. Jag stod vid kanten av gångvägen med nosen upptagen, men du tittade uppåt och började gå lite fortare när jag var färdig.

    Det blev snart ett sådant regn som hördes överallt. Mot jackan, mot marken och mot plåten ovanför en dörr. Jag blinkade bort vatten från ögonen och följde dig längs husväggen. Vi hade inte sprungit iväg från något farligt. Du hade bara sett ett tak längre fram och ville komma dit innan det rann ännu mer innanför kragen.

    Under taket stod redan en människa. Du saktade in och sade något innan vi gick närmare. Personen flyttade sig lite åt sidan och pekade på den torra platsen intill. Du tackade. Jag stannade bredvid ditt ben, med kopplet löst mellan oss, och tittade ut mot vattnet som studsade upp från stenarna. Det fanns tillräckligt med plats för oss alla om vi stod stilla.

    Jag hade gärna undersökt skorna bredvid oss, men du höll mig på vår sida. Det gick bra att låta dem vara. Personen behövde inte röra mig och jag behövde inte hälsa för att få stå här. Vi kunde dela samma lilla tak ändå. Du strök handen över min sida när jag såg upp, sedan gick blicken tillbaka mot regnet.

    Det var inte den promenad vi hade börjat med. Då hade du gått med öppen jacka och låtit mig välja mellan två håll vid korsningen. Jag hade hittat något intressant vid en stubbe och du hade stannat utan att ens flytta handen på kopplet. Nu stod vi tätt intill en vägg och väntade på att få gå vidare. Jag fick leta efter det behagliga i den nya stunden.

    Det fanns lite torr mark att stå på, din hand fanns nära och ingen trängde sig på. Bakom oss hördes ett dovt ljud från huset. Framför oss skyndade människor förbi med huvuden nedböjda. Någon skrattade när en vindpust vände ett paraply åt fel håll. Du log mot personen bredvid oss. Jag stod kvar och skakade sedan av mig vattnet, med ett resultat som ingen av er hade bett om.

    Du drog undan ansiktet, skrattade till och såg ner på ärmen. Personen bredvid tog ett litet steg bort från mig, men rösten lät fortfarande vänlig. Du flyttade dig så att jag fick mer utrymme vid din andra sida. Där kunde jag ställa mig utan att dela nästa omgång regnvatten med någon. Ibland behöver du tydligen hjälpa mig med avståndet även när jag inte tänker gå någonstans.

    Jag tycker om när du hittar en plats där vi kan vänta utan att allt blir fel för att vi stannat. Jag vet inte vad du har kvar att göra hemma. Jag ser bara om handen drar, om stegen vill börja och om du suckar varje gång jag flyttar en tass. Här lät du armen vila. Jag kunde sluta förbereda mig för att vi skulle iväg precis hela tiden.

    Efter en stund satte jag mig nära din sko. Du tog av dig den blöta handsken på ena handen och stoppade undan den. Fingrarna fick vila vid mitt öra ett ögonblick. Jag lutade mig lite mot dem. Sedan fick du använda handen till annat och jag satt kvar. Vi behövde inte hålla på med varandra hela tiden för att vara tillsammans här.

    Människan vid den andra kanten pratade med dig. Jag kände inte orden, men jag hörde hur ni tog er tid mellan dem. Ibland tittade båda ut och sedan kom ett nytt skratt. Ingen försökte få mig att visa något, ingen frågade med händerna om jag kunde sitta finare. Jag var en blöt hund som väntade bredvid sin människa. Det verkade vara fullt tillräckligt.

    Regnet lättade efter en stund. Dropparna från kanten fortsatte falla, men på gångvägen fanns inte längre samma täta stänk. Du såg ner på mig innan du tog det första steget. Jag reste mig och väntade medan du tackade en gång till. Personen nickade, du flyttade kopplet till den andra handen och vi kom ut från vår tillfälliga plats längs väggen.

    Du hade kanske tänkt gå raka vägen hem nu. Jag stannade ändå vid något som jag ville undersöka och såg sedan upp. Du stod kvar. Vi hade redan blivit blöta och det verkade inte längre finnas samma brådska i dina skor. Jag nosade färdigt och kom sedan med dig utan att kopplet behövde sträckas. En liten stund kunde fortfarande få vara min, även på en promenad som vädret hade lagt sig i.

    Vid nästa hörn stod träden mörka av regnet. Det droppade från grenarna, men mellan dem syntes en ljusare bit himmel. Du vek ner kragen lite och drog efter andan. Jag gick nära en stund och följde sedan en doft längs kanten av vägen. Det var som om vi hade börjat promenaden på nytt, fast med våtare skor och päls än förut.

    Bakom oss lämnade den andra människan också taket. Du lyfte handen och fick en liten hälsning tillbaka innan vi gick åt olika håll. Jag stannade till när du gjorde det och såg vart du tittade. Sedan möttes våra blickar. Du pekade framåt med handen som nu var utan handske, jag vände nosen åt samma håll och vi fortsatte längs den blanka gångvägen.