-
Hunden på hallmattan under telefonsamtalet
Du sade ”gå ut” i telefon. Jag tog det som ett löfte.
Jag låg i rummet och hade ordnat det ganska bra för mig när din röst kom från hallen. Först lyssnade jag bara med öronen. Du pratade med någon jag inte kunde se, och det var ganska vanligt. Men sedan hörde jag något som fick huvudet att lyfta från mattan. Du pratade om att gå ut. Då behövde vi tydligen börja göra oss färdiga.
Jag reste mig och gick fram till dig. Du hade telefonen vid örat och den andra handen mot höften. Inga skor var påtagna ännu. Det gjorde inget. Jag hade sett förberedelser börja från betydligt mindre än så. Jag ställde mig på hallmattan och väntade, med kroppen vänd ungefär åt det håll där en trevlig promenad brukade ta sin början.
Du såg ner på mig och log. Jag viftade tillbaka. Sedan fortsatte du att prata med den osynliga personen. Det var förstås lite opraktiskt att ni hade så mycket kvar att säga just nu, men jag stod kvar. Någon behövde hålla ordning på den del av samtalet som faktiskt angick oss här hemma. Jag hade uppfattat att vi skulle genom dörren.
Du tog ett par steg in i rummet igen. Jag följde efter och såg upp mot handen som inte höll telefonen. Där brukade det kunna börja hända saker när vi skulle iväg. Handen fortsatte i stället att vila vid din sida. Jag stannade och tittade på dig. Du hade fortfarande inte hittat någon anledning att ta fram mitt koppel.
Det finns ord som jag har hört tillsammans med vissa händelser många gånger. De kan få mig att tänka på det som brukar komma sedan. Jag börjar röra mig innan du har hunnit öppna ett skåp eller ta på dig skorna. För dig kan orden höra till ett samtal om något helt annat. För mig ligger dörren väldigt nära dem när jag hör dem i hallen.
Jag vet inte alltid vem du talar till. Telefonen kan vara vid örat samtidigt som du tittar på mig, ler och säger något som låter spännande. Då är det ganska rimligt att jag undersöker om vi har något på gång tillsammans. Det kan vara svårt att komma fram till att den trevligaste delen av det du just sade egentligen var avsedd för någon långt borta.
Du gick tillbaka till hallen och jag blev genast mer förväntansfull. Kanske hade ni äntligen hunnit fram till det viktiga. Jag ställde mig vid mattans kant och såg mot platsen där kopplet hängde. Du följde min blick. Sedan kom ett litet skratt i din röst och din fria hand ner över min sida. Det var trevligt, men det öppnade fortfarande ingen dörr.
Efter en stund satte du dig på hallpallen. Då sjönk min förväntan en aning. Det här verkade kunna ta längre tid än jag först hade räknat med. Jag satte mig också och lyssnade vidare. Du märkte var jag hamnade och gav mig lite plats bredvid dina fötter. Vi kunde tydligen vara tillsammans där, även om vi ännu inte var på väg någonstans.
Jag lade mig till slut på mattan. Huvudet var fortfarande vänt mot dig. Ibland tittade du ner och rörde handen över min rygg medan du fortsatte prata. Jag började få mindre bråttom med resten av kroppen. Dörren stod kvar på samma plats, och jag hade inte hört nycklarna. Det fanns vissa delar av förberedelserna som du ännu inte hade börjat med.
Så kan det vara att leva nära en människa som pratar med fler än mig. Jag får reda på en del, missar annat och kan bli mycket intresserad av fel bit av ett samtal. Jag har mest varit snabb med att hoppas på sådant vi brukar tycka om att göra tillsammans.
Du behövde prata färdigt. Jag hade börjat förstå det genom att ingenting mer hände vid dörren. Efter en stund lade jag hakan på mattan, men öronen höll fortfarande reda på dig. När rösten ändrade sig och telefonen kom ner från örat lyfte jag genast huvudet igen. Nu var personen långt borta tydligen färdig med dig för tillfället.
Du såg på mig och lade undan telefonen. Jag reste mig långsamt den här gången, för att se vad som faktiskt skulle hända. Du tog ett steg mot skorna. Då började svansen röra sig igen. Det fanns en ganska stor skillnad mellan att höra om en promenad och att se din fot försvinna ner i en känga. Nu började delarna passa ihop.
Du satte dig för att knyta. Jag stod bredvid och väntade på min tur. Sedan tog du fram jackan åt mig och jag ställde mig nära så att du kom åt. Din uppmärksamhet fanns här hos oss båda nu. Jag behövde inte försöka avgöra om nästa vänliga ord var till mig eller någon som bara hördes svagt från en liten sak i din hand.
När kopplet kom fram tog jag ett varv på mattan och kom tillbaka. Du skrattade åt min brådska, men händerna fortsatte lugnt med det som skulle göras. Jag stod stilla en stund till. Vi hade kommit fram till en del av förloppet som jag kände igen mycket väl, och nu ville jag gärna vara till hjälp så att vi blev färdiga.
Du öppnade dörren och jag sträckte nosen mot den kalla luften. Där fanns mycket mer att lyssna efter än röster i en hall. Jag gick ut och väntade medan du kom efter. Nyckeln vreds om, handen hittade ett bekvämt grepp om kopplet och vi tog de första stegen tillsammans. Den här gången behövde jag inte undra vem promenaden gällde.
-
Hunden lyssnar från hallmattan
Du sade mitt namn. Jag lyssnade mest på hur det lät.
Jag låg på hallmattan när du kom förbi. Det fanns inget särskilt jag behövde göra just då. Du stannade i dörröppningen och sade mitt namn med den där rösten som nästan redan har ett leende i sig. Jag lyfte huvudet. Sedan reste jag mig och kom fram, fast du inte hade visat någon leksak eller gjort i ordning något åt oss.
Din hand landade mjukt på min sida. Det hade tydligen räckt att du såg mig där jag låg och ville hälsa. Jag stod kvar en stund med svansen i rörelse. Sedan följde jag med dig till nästa rum. Så kan något ganska litet förändra vad jag väljer att göra med de närmaste minuterna. Du säger mitt namn, och jag vill veta mer.
Jag hör det ordet i många olika stunder. När du kommer hem. När du tar fram kopplet. När jag står åt fel håll medan du försöker få på mig jackan. Ibland räcker det med de första ljuden för att öronen ska vända sig. Resten av mig behöver kanske lite längre tid om jag redan är upptagen med något annat.
Det kan också låta annorlunda. Du kan ha bråttom och säga namnet kortare, lite vassare, medan du letar efter något i hallen. Då lyfter jag huvudet på ett annat sätt. Jag försöker se vad som händer med dina händer och vart du tittar. Det är samma ord som nyss, men stunden omkring det har förändrats och jag behöver förstå vad du vill nu.
Jag ser på hela dig medan jag lyssnar. Om kroppen är vänd mot dörren eller om du har satt dig ner. Om handen sträcks ut eller fortfarande håller i något. Alltihop finns där när jag försöker hitta ett svar. För dig kan det kännas som att du bara har sagt en enda sak. Jag får ganska mycket att upptäcka samtidigt.
Den där morgonen på hallmattan fanns det gott om tid. Du hade inga skyndsamma steg i kroppen. När jag kom fram mötte du mig där jag var. Jag behövde inte gissa om jag skulle fortsätta förbi dig eller stanna. Handen över sidan och den vänliga rösten hörde ihop. Jag kunde stå kvar och känna mig välkommen i din närhet.
Senare skulle vi ut. Jag hade gått fram till dörren lite för tidigt och stod i vägen medan du tog på dig skorna. Du sade mitt namn och pekade mot en friare plats på mattan. Jag flyttade mig dit. Nu fick du utrymme och jag kunde fortfarande se vad du höll på med. Vi slapp trassla in oss i varandras förberedelser.
När du sedan vände dig mot mig lät namnet glatt igen. Jag reste mig innan din hand nådde kopplet. Det var ett ljud som passade ihop med något jag redan såg fram emot. Du fick göra plats för en mycket förväntansfull hund, och jag fick försöka hålla tassarna på ungefär samma ställe medan du gjorde oss färdiga.
Utanför var det kallt. Jag nosade längs kanten av gången och du följde med. Vi gick vår vanliga väg, med jackan över min rygg och kopplet löst mellan oss. Vid en buske blev jag stående längre. Där fanns något som tog nästan hela min uppmärksamhet. Din röst kom från sidan, men först fortsatte nosen med det den redan hade börjat undersöka.
Du väntade lite och sade sedan mitt namn igen. Jag såg upp. Där stod du med kroppen vänd mot nästa bit av vägen. När blicken mötte din fick jag höra ett vänligt ord och kunde följa med vidare. Vi hade fått kontakt en stund. Busken fanns kvar bakom oss och nästa doft låg antagligen någonstans framför våra steg.
Det är fint när mitt namn kan öppna en sådan liten stund mellan oss. Jag hör dig, vänder mig och hittar någon som faktiskt möter mig. Ibland ska vi göra något. Ibland behövs bara en blick. Jag tycker om att få upptäcka vad som kommer, särskilt när du ger mig möjlighet att bli färdig med det jag höll på med och sedan vara hos dig.
Jag kan förstås se väldigt upptagen ut precis när du försöker nå mig. Mina öron kan ha hittat ett annat ljud och nosen kan ha ett helt eget ärende. Du kanske står där och tycker att jag borde ha hört dig för länge sedan. När jag väl tittar upp hjälper det mig att din hand och din kropp visar samma riktning som rösten.
På vägen hem sade du mitt namn nästan för dig själv. Du böjde dig ner för att rätta till något på jackan och jag stod nära ditt ben medan du ordnade det. Det fanns ingen uppgift att klara av. Du pratade med mig för att vi var tillsammans där på gången. Jag såg på dig och stod kvar tills du reste dig igen.
Hemma tog du av mig jackan på hallmattan. Jag gick ett varv genom bostaden och kom sedan tillbaka med en leksak. Du sade mitt namn med skratt i rösten när du fick syn på mig. Jag viftade så mycket att det blev svårt att stå stilla. Nu hade vi ännu en sorts stund att känna igen i samma lilla ord.
Du kastade inte leksaken genom rummet. Du satte dig en stund och lät mig komma nära med den. Jag höll den mellan tänderna medan din hand vilade över min rygg. Sedan lade jag den på mattan och sjönk ner bredvid. När du reste dig lyfte jag huvudet, men du lät mig ligga kvar och gick vidare med ditt.
En stund senare passerade du hallen igen. Jag hade somnat med hakan nära leksaken och öppnade bara ena ögat när du stannade. Du sade mitt namn tyst. Svansen slog en gång mot mattan. Den här gången behövde jag inte resa mig. Du hade redan hittat mig, och jag hade hört att det var du.