• Fem vuxna sitter tillsammans med fyra hundar på en gräsmatta framför gröna träd.
    Citat och kloka ord

    Hund och vuxna på gruppfoto

    Om jag får vara nära behöver jag inte titta åt samma håll som ni.

    Alla ställer sig vid den stora busken. Jag följer efter, för när så många flyttar sig samtidigt brukar det finnas en anledning att vara med. Någon rättar till en skjortärm och en annan flyttar en stol. Du går ner på huk med mig vid sidan. Då blir jag genast intresserad av din hand. Den håller inget särskilt, men det kan vara värt att kontrollera en gång till. När jag tittar upp lutar du huvudet närmare mitt.

    Framför oss håller en person upp en telefon. Rösten kommer lite högre än nyss och någon bakom mig börjar skratta. Jag vänder mig om för att se vem det är. Då känner jag din hand mot sidan. Du flyttar den försiktigt, försöker få plats med oss båda och ser framåt igen. Jag följer din blick en kort stund. Sedan rör sig något vid kanten av gräset, och min nos har redan bestämt sig för att undersöka luften åt det hållet.

    Ni står kvar. Jag förstår att ni väntar på något, eftersom alla plötsligt gör mindre med kroppen och mer med ansiktena. Du säger mitt namn. Jag tittar på dig, vilket tydligen inte var alldeles det du menade den här gången. Din blick går från mig till telefonen. Jag följer den en bit, men hittar inte något där som jag behöver titta länge på. Du är däremot mycket nära. Jag låter nosen nå din kind innan du hunnit vända tillbaka.

    Nu skrattar flera på en gång. Din hand blir lättare mot min sida och du sätter ner ena knäet i gräset. Det gör att jag kan stå intill utan att vrida kroppen. Jag märker skillnaden direkt. Förut var du på väg att hålla både dig själv och mig i en särskild ställning. Nu finns det mer plats. Jag kan flytta en tass och ändå stanna nära. Du rättar till kopplet så att det ligger löst mellan din hand och min sele.

    Telefonen sänks en stund. Personen som håller den tittar ner på skärmen och visar något för den bredvid. Någon säger något som får dig att skratta igen. Jag passar på att sätta mig, vänd lite snett mot dig. Det är en bra plats. Jag känner ditt ben mot sidan och behöver inte hålla huvudet högt hela tiden. De andra står fortfarande kring oss, men ingen försöker flytta min nos. En vindpust kommer genom busken och jag lyfter den självmant.

    Du stryker med fingrarna över bröstet. Jag vet inte vad ni såg i telefonen, men jag känner hur du har slutat skynda med händerna. När jag ser på dig möter du mig en liten stund innan du tittar framåt. Jag tycker om den stunden. Vi kan stå bland andra och ändå hinna märka varandra. Jag behöver inte bli ensam med alla rösterna bara för att ni håller på med något som är mer begripligt för er än för mig.

    Det görs ett nytt försök. Den här gången står ni lite närmare varandra. En hand vilar på en axel, någon lutar sig fram och du sitter kvar vid min sida. Jag tittar mot personen framför oss när rösten kommer, men just då råkar jag öppna munnen i en stor gäspning. Det blir tyst ett kort ögonblick innan skrattet börjar igen. Du ser ner på mig med ögonen lite smala. Jag stänger munnen och väntar. Om det var en gemensam uppgift var den tydligen svårare att samordna än promenaden hit.

    Ni låter telefonen vila igen. Jag reser mig och vänder ett halvt varv för att komma närmare din andra hand. Där får jag en liten bit och en lugn klapp innan du ställer dig upp. Jag är beredd att följa med när du tar ett steg åt sidan. Det verkar vara färdigt nu. De andra lossnar ur sin samling och går tillbaka mot bordet. Någon tar stolen med sig. Platsen vid busken blir vanlig gräsmatta igen, med några platta fläckar efter era fötter.

    Du stannar kvar med mig en stund. Jag sänker nosen där en av stolarna stod och undersöker kanten på en filt som halkat ner. Sedan går vi tillsammans bort till vatten och skugga. Det är skönt att ingen ber mig titta upp just då. Jag dricker, lyfter huvudet och låter några droppar hamna på ditt byxben. Du flyttar foten men låter skålen stå kvar. Det här är jag betydligt mer bekant med än det där stillaståendet framför en upplyft telefon.

    När ni sitter ner går telefonen mellan händerna runt bordet. Jag ligger under din stol och hör hur ni stannar vid olika saker på skärmen. Du böjer dig fram för att se bättre. Jag öppnar ögonen när din hand kommer ner efteråt. Den hittar mig där jag ligger, fast jag inte gjort något nytt för att få din uppmärksamhet. Jag sträcker fram huvudet mot fingrarna och ligger sedan kvar. Ni har tydligen fått med er något från stunden vid busken som är roligt att titta på flera gånger.

    Jag tänker inte på hur mitt huvud såg ut eller om båda öronen låg som du ville. Jag var upptagen med din kind, vinden genom grenarna och människorna runt oss. En del av det verkar ha kommit med fast ni först försökte få alla att stå stilla. När du skrattar åt skärmen igen är det med samma röst som nyss ute på gräset. Jag känner igen den även här under bordet. Då vill jag gärna lyfta huvudet och se på dig en gång till.

    Efter en stund lägger du undan telefonen. En av de andra reser sig och hämtar något inne i huset. Du sitter kvar och drar stolen en liten bit åt sidan så att jag kan komma ut utan att krypa mellan benen. Jag ställer mig nära ditt knä. Nu behöver vi inte passa in någon annanstans än här. Du låter handen ligga mot min nacke medan jag ser ut över trädgården. Om ni tar fram bilden en annan dag kanske ni skrattar åt min gäspning. Just nu får jag vara hunden bredvid din stol, alldeles utan att hålla en min.