-
Hunden utanför fotbollsplanen
Alla bollar som rullar är tydligen inte mina. Det här kräver en del eftertanke.
Bollen far över gräset och jag stannar mitt i steget. På andra sidan staketet springer människor efter den med en beslutsamhet som jag förstår mycket väl. Den rullar, någon hinner fram och plötsligt är den på väg åt ett nytt håll. Jag sträcker halsen och följer varje rörelse. Det verkar vara ett mycket bra ställe att hjälpa till på. Du har visst en annan uppfattning om min medverkan.
Vi står kvar utanför fotbollsplanen med kopplet mellan oss. Jag flyttar vikten framåt när bollen kommer närmare staketet, men du går med mig en bit bort där det finns mer plats. Först tittar jag tillbaka över axeln. Sedan får jag syn på handen du håller nära mig. Där finns något jag känner igen, och jag kommer intill ditt ben en kort stund innan jag tittar på spelet igen.
Du försöker inte få mig att låtsas att bollen har slutat finnas. Jag får se efter, höra ropen och märka att de andra fortsätter springa utan att vi gör det. När jag vänder mig mot dig är du redo att möta mig. Det blir lättare att hitta tillbaka till din hand när du inte väntar tills jag har hunnit bli helt upptagen av allt som händer på andra sidan nätet.
Efter en stund plockar du fram min egen boll ur fickan. Den ser mindre märkvärdig ut än den som så många människor jagar, men den luktar rätt. Jag tar den i munnen och ställer mig nära. Nu har jag något att hålla reda på här hos oss också. Du låter mig bära den medan vi går vidare, bort från staketet och ut på vägen längs gräskanten.
Bollen inne på planen kommer fortfarande farande ibland. Jag hör en spark och ser upp. Min egen ligger kvar i munnen medan jag följer rörelsen en liten stund. Sedan vänder jag tillbaka till vägen där vi går. Du säger något vänligt och vi fortsätter tillsammans. Det är ganska mycket att hinna förstå i en sådan passage: något kan vara oerhört intressant utan att det betyder att jag ska springa rakt fram till det.
Vi stannar på en lugnare plats en bit därifrån. Du ber om bollen, får den och rullar den kort över marken mot mig. Jag tar den direkt och kommer tillbaka för att försöka få igång nästa omgång. Nu passar rörelsen mellan oss. Jag behöver inte stå utanför ett staket och försöka gissa när jag äntligen ska få vara med. Här är det faktiskt min tur att följa det som rullar.
Du leker med mig en stund innan vi går vidare. När jag bär bollen efteråt känns den mer intressant än när den först kom ur fickan. Den har hunnit bli något vi har gjort tillsammans. Jag stannar för att nosa vid en tuva och lägger ner den, men hämtar den genast igen. Du väntar tills jag fått ordning på greppet. Det verkar vara klokt att hålla reda på den här när det finns så många andra bollar i världen.
När planen försvinner bakom oss hör jag fortfarande några av ropen. Jag vänder öronen dit men fortsätter vid din sida. Det blev ingen insats från mig i deras spel i dag. Ändå fick jag använda lusten att följa en boll, bära hem min egen och vara med dig i leken. Nästa gång vi passerar kommer jag nog att titta igen. Du får gärna komma ihåg fickan då. Jag misstänker att vi kan ha nytta av innehållet även den gången.