-
Brunvit hund vid det uppslagna tältet
Du kallar det tält. Jag vill först veta var vi ska ligga.
Du kom hit med en lång väska och nu står det ett litet hus på gräset. Jag har följt arbetet från min plats bredvid. Först låg allt platt, sedan reste sig väggarna medan du kröp runt på knä och letade efter något i en påse. Jag reste mig varje gång du gjorde det. Det var svårt att avgöra när vi egentligen var färdiga och skulle kunna undersöka det som kommit upp.
När du öppnar ingången går jag fram och sträcker in huvudet. Här finns en golvyta som rör sig lite när jag sätter ner tassen. Jag stannar med resten av kroppen utanför. Du sitter precis innanför och låter mig nosa vid din hand. Det är trångt jämfört med rummen hemma, men jag kan se rakt igenom öppningen och ut till gräset igen. Jag kliver in och vänder mig genast om för att kontrollera den vägen.
Du har lagt min filt på ena sidan. Jag går ett litet varv, nosar på hörnen och ställer mig sedan ovanpå den. Där är något jag känner igen mitt bland allt som fortfarande behöver undersökas. När du sätter dig på ditt liggunderlag kommer jag närmare. Det prasslar under oss och jag tittar ner. Du blir stilla en stund. Sedan lägger jag mig med nosen ut mot öppningen och kan se både dig och det som händer därute.
Men du är inte riktigt färdig. När du sträcker dig efter ryggsäcken reser jag mig igen, beredd att följa med ut. Du kommer inte långt. Det du sökte låg tydligen bakom dig. Jag står kvar medan du letar och måste sedan backa för att du ska kunna vända dig. Hemma kan vi lätt gå förbi varandra. Här är mina tassar plötsligt något du behöver planera runt, särskilt när du samtidigt försöker få av dig skorna.
Vi tar en lugn sväng utanför innan vi går in igen. Nu står tältet kvar medan vi lämnar det en liten bit bakom oss. Jag vänder mig om och ser på öppningen. Du följer min blick och vi går tillbaka tillsammans. Det hjälper att få komma dit en gång till, känna igen platsen och gå in utan att allt annat också förändras. Jag hittar filten direkt den här gången. Du hinner knappt sätta dig innan jag har vänt kroppen rätt.
När någon går förbi utanför lyfter jag huvudet. Jag hör stegen tydligare än jag ser personen genom öppningen. Du tittar också upp, och efter en stund fortsätter ljudet bort från oss. Jag blir liggande men har öronen vända dit. Det kommer säkert fler saker att lyssna på här i kväll. Jag behöver inte ta reda på allt genom att själv vara först ute genom ingången. Du har också märkt att någon passerade.
Du lägger dig till rätta och det blir min tur att hitta en bättre ställning. Jag sträcker ut ett bakben, drar in det och flyttar mig lite närmare filtkanten. Din hand kommer ner till mig utan att du behöver resa dig. Jag nosar på den och lägger sedan huvudet ner. För en stund har du slutat packa upp, ordna och leta. Vi är båda där du verkar ha tänkt att vi ska stanna.
Gräset syns fortfarande utanför. Jag kan känna kvällsluften genom öppningen och höra dig ändra läge bredvid mig. Tältet har inte hunnit bli lika välbekant som hemmet. Ändå finns min filt här, din hand når fram och skorna står där du lämnade dem. Jag sluter ögonen en liten stund. Om du börjar leta i ryggsäcken igen kommer jag nog att vakna. Du har en ovanlig förmåga att behöva något precis när jag hittat rätt plats.