• En brunvit hund går vid sidan av en vattenspridare på en sommargrön gräsmatta.
    Citat och kloka ord

    Hunden går runt vattenspridaren

    Jag går gärna med dig. Bara inte genom vattenspridaren.

    Du går ut i trädgården och jag följer med. Det brukar vara så. Jag hör dörren, kommer genom hallen och hinner ut innan du har bestämt åt vilket håll du ska gå. Den här gången har du slangen i handen. Jag känner igen den gröna krumeluren som ligger hoprullad vid väggen, men något är annorlunda. Mitt ute på gräset står en liten sak och skickar vatten fram och tillbaka. Precis över den väg jag hade tänkt ta.

    Först står jag kvar och tittar. Vattnet far bort mot rabatten. Jag flyttar fram en tass. Då kommer det tillbaka igen, som om det hade glömt något vid mina öron. Jag backar undan och väntar tills det har gått förbi. Du är redan på andra sidan och ropar mitt namn. Jag hör dig alldeles utmärkt. Det är inte hörseln som är problemet. Det är den blöta vägen mellan oss, som du tydligen inte har några invändningar mot.

    Du visar med handen var jag kan komma. Jag tittar dit, sedan på dig. Det är säkert en utmärkt väg för någon som har bestämt sig för att bli duschad. Själv hade jag tänkt mig en eftermiddag i trädgården med torra öron och möjlighet att undersöka vad som har hänt sedan sist. Du får gärna vattna. Jag har inga planer på att hindra dig. Jag skulle bara vilja komma fram utan att behöva delta i hela bevattningen.

    Det finns en annan väg. Längs kanten står stolarna med en smal remsa gräs bakom. Jag går dit och sträcker fram nosen mellan två stolsben. Du har inte sett mig ännu. Du tittar fortfarande mot platsen där jag nyss stod, och jag får lust att skynda mig runt för att visa att jag inte har försvunnit. Men slangen ligger tvärs över gången. Jag stannar och tittar på den. Ett steg över, sedan är jag vidare.

    Nu upptäcker du mig och skrattar till. Jag kommer fram från ett annat håll än du väntade dig och sätter mig bredvid dina skor. Här var jag. Det tog en liten stund, men jag hittade dig. Du lägger handen mot min sida utan att göra något stort av saken. Det är skönt. Jag behöver inte stå mitt i vattnet för att få vara med dig. Min plats kan vara här, där vi båda får utrymme att göra det vi håller på med.

    Du flyttar några krukor och jag följer dina steg på lagom avstånd. Det luktar fuktig jord när du lyfter dem. Under en av dem finns en mörk fläck som måste undersökas innan den nya krukan ställs dit. Jag hinner fram med nosen och du väntar ett ögonblick. Sedan går jag åt sidan. Det blir en ganska bra ordning på arbetet när vi hjälps åt på det viset. Du flyttar sakerna och jag kontrollerar platsen där de har stått.

    Min boll ligger kvar längre bort. Jag ser den mellan grässtråna, men närmar mig från sidan för att slippa den vandrande vattenbågen. En baktass hamnar i en blöt fläck. Jag lyfter den och ställer ned den igen, förvånad över att marken har hunnit ändra sig. Då kommer några droppar på ryggen också. Jag ruskar till och tar de sista stegen fram till bollen. Du får en snabb blick över axeln. Jag har klarat det här nu, men det behöver inte bli blötare.

    Med bollen i munnen är jag mindre angelägen om att skynda mig tillbaka. Det händer så mycket när man stannar till. En stol har hamnat på en ny plats. Skuggan når längre över gången än förut. Du böjer dig efter något jag inte kan se, och när du reser dig kommer du åt vattenstrålen med ena armen. Du rycker till. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar på dig. Det var ungefär det jag försökte undvika tidigare, om du minns.

    Sedan går du bort till kranen och tystnaden kommer ganska plötsligt. Den lilla saken på gräset slutar röra sig. Några droppar faller fortfarande, men ingenting sveper över min väg. Jag står kvar en stund. Den var ju igång alldeles nyss. Först när du kommer tillbaka går jag fram och nosar på den, från sidan och med huvudet lite på sned. Den luktar vatten och gräs. Bollen får vänta på marken medan jag undersöker det som nyss upptog så mycket av trädgården.

    Du plockar upp bollen och väntar tills jag tittar på dig. Jag känner igen den där lilla rörelsen i handen innan du rullar iväg den. Nu finns det plats att springa. Jag tar några snabba steg, får fatt i den och kommer tillbaka med en sväng runt dina ben. Det här är min del av eftermiddagen. Du har varit upptagen med ditt, jag har fått gå bredvid och titta, och nu gör vi någonting tillsammans som jag inte behöver fundera lika mycket på.

    Efter några gånger behåller jag bollen och lägger mig i skuggan. Du sätter dig en bit ifrån mig. Jag hör hur stolen skrapar mot gången och flyttar öronen åt ditt håll. Sedan lägger jag ned hakan. Vi är nära varandra utan att behöva göra samma sak hela tiden. Du kan sitta där med dina blöta byxben och jag kan ligga här med min boll. När du rör handen över gräset lyfter jag huvudet, men du ska bara ta bort ett löv från din sko.

    Jag tycker om att följa med dig, också när jag inte vet riktigt vad vi ska göra. Ibland går jag rakt fram och ibland behöver jag titta en stund innan jag fortsätter. Den här gången hittade jag vägen bakom stolarna. Du fick syn på mig, flyttade lite på foten och gjorde plats vid din sida. Nu ligger slangen stilla och dörren står öppen. När du går in kommer jag efter. Bollen tar jag med mig. Den har varit ute på tillräckligt många äventyr för i dag.