-
Knivstas sökguld och Heddas rapportseger
Knivsta fick både guld och silver när Upplands distriktsmästerskap i sök avgjordes på Märsta-Sigtuna Brukshundklubb den 4 oktober 2026. Therese Kvarnström vann med Sunstralia A Ray From My Mum Sun och Linda Burström blev tvåa med Quick Sensations Ciao Bella. När distriktet sedan avslutade årets DM med rapport på Tierps Brukshundklubb gick segern till Dennis och Annelie Arthursson med Andreelunds Hedda.
Det är tre hundar att gratulera, tillsammans med människorna som delar arbetet med dem. Sök och rapport hör båda till bruksproven, men hundarnas uppgifter ute i skogen ser olika ut. I söket ska hunden finna en gömd människa och visa fyndet för föraren. I rapport ska den ta sig mellan stationer där dess förare finns. I det ena fallet söker hunden efter någon; i det andra ska den lämna en människa för att nå fram till en annan.
Två Knivstaekipage på sökpallen
För Therese och Linda blev samma distriktsmästerskap en gemensam klubbframgång. Två hundar från Knivsta nådde de främsta platserna. Det ger också anledning att lyfta människorna runt en sökhund. Den här träningen behöver figuranter, alltså personer som gömmer sig så att hunden får öva på att hitta dem. Hundföraren kan inte vara både den som skickar och den som ligger gömd ute i området.
Därför får ett träningsgäng stor betydelse. När det är den egna hundens tur att arbeta behöver någon annan ligga still och vänta. Sedan byter man uppgift. Att hjälpa en annan hund framåt är en del av träningen, också den dag då man själv längtar efter att komma igång med sin egen. Det finns något fint i det ömsesidiga beroendet. Framgången får ett sammanhang som sträcker sig bortom två namn i en resultatlista, utan att vi behöver veta vilka som hjälpt just de här ekipagen.
Sökhunden behöver dessutom kunna förmedla sitt fynd. En hund kan markera genom att stanna och skälla hos figuranten. En annan tar en markeringsrulle i munnen och återvänder till föraren. Båda sätten ska göra den gömda människan möjlig att hitta även för hundföraren. Där ligger mycket av samspelets mening: hunden kommer åt information som människan behöver, och människan måste förstå det hunden har lärt sig att visa.
Hedda vann tillsammans med två förare
I rapportsegern finns två förarnamn vid samma hund. Dennis och Annelie Arthursson vann tillsammans med Hedda, och det passar också grenens upplägg. Hunden springer okopplad mellan stationer. Under träningen börjar man med kort budföring mellan två människor och bygger successivt vidare. Att våga lämna den ena personen och arbeta sig fram till den andra är själva uppgiften, medan sträckorna blir längre i de svårare klasserna.
För människorna på var sin station innebär det att de delar ansvaret men inte hela tiden ser samma sak. Den ena tar emot när den andra har skickat. Träningen behöver därför kunna följas upp tillsammans: hur fungerade avsändningen, hur blev mottagandet och vad behöver hunden få hjälp att förstå nästa gång? Sådana frågor hör till ett gemensamt arbete. Segern är värd att uppmärksamma också för att båda förarna finns med i den.
Ett varmt grattis till Therese och hennes hund, Linda och hennes hund samt Dennis, Annelie och Hedda. Tack också till arrangörsklubbarna i Märsta-Sigtuna och Tierp, där höstens två mästerskap fick sina vinnare.
-
Upplands tävlingssommar 2026
Två Bro-Håbo-förare högst upp på pallen och en Uppsala-förare på tredje plats. När Upplandsdistriktet den 13 september 2026 berättade om årets distriktsmästerskap i lydnad var det Malin Karlsson som tog guldet, Therese Lagerborg silvret och Erika Johansson bronset. Mästerskapet hade avgjorts hos Enköpings Brukshundklubb den 30 augusti. Resultaten blev en lokal hållpunkt efter en sommar då distriktet också hade många kvalificerade ekipage till Hund-SM.
Distriktets korta DM-redovisning anger förarnas namn och klubbar. Den ger inga hundnamn eller poängsummor, och de uppgifterna får därför inte fyllas i utifrån gissningar eller äldre resultat. Det är ändå ett resultat som förtjänar ett varmt grattis. Ett distriktsmästerskap skapar ett sammanhang där människor från olika lokalklubbar möts kring samma sport och får pröva det samarbete de har arbetat med hemma.
Trettio kvalificerade ekipage
Inför Hund-SM i Olofström den 29 juli–2 augusti meddelade Upplandsdistriktet att trettio ekipage hade kvalificerat sig. Beskedet publicerades den 22 juli och uppdaterades den 27 juli. Fjorton ekipage fanns inom rallylydnad och tolv inom lydnad. Därutöver angavs ett i IGP, ett i spår och två i skydd. En reserv i spår redovisades separat.
Det är en redovisning av kvalificering inför mästerskapet, inte en slutlig resultatlista. Den visar alltså inte att alla de kvalificerade också kom till start eller hur deras tävlingar slutade. Men den säger något konkret om bredden i distriktets tävlingsverksamhet. Rallylydnad och lydnad stod tillsammans för tjugosex av de trettio kvalificerade ekipagen i sammanställningen, samtidigt som flera andra grenar fanns representerade.
För den som tränar med ett sådant mål handlar förberedelserna om mer än att få ett enskilt moment att fungera. Flera uppgifter behöver kunna följa på varandra och hunden ska förstå människans signaler även när omgivningen är annorlunda. Det är en anledning till att träning på andra platser och möten med andra ekipage kan vara värdefulla. Framsteg behöver få handla om förståelse och trygghet också när poäng finns med i bilden.
Klubben behövs mellan mästerskapen
Distriktsmästerskapet i Enköping kom knappt en månad efter Hund-SM. De två tävlingarna hör till olika sammanhang. En DM-medalj ska därför få vara en prestation i sin egen rätt, utan att beskrivas som en tröst för något annat. Den som vill sätta ett mål nära den egna klubben behöver också tävlingar att längta till, träna inför och lära sig av.
Det blir särskilt tydligt för en ny tävlande. Vägen till en första start kan innehålla många små frågor: var man väntar, när man ska vara klar och hur det går till när tävlingsledaren tar över kommenderingen. Den som känner anläggningen kan tycka att svaren är självklara. För den som står där med sin hund för första gången kan ett lugnt svar avgöra om det känns möjligt att komma tillbaka.
Samtidigt behöver hunden få slippa bära människans hela förväntan. Ett missförstånd under en start är information att arbeta vidare med. Det ger inte hunden någon skuld för en utebliven placering. En träningskamrat som hjälper föraren att se vad hon faktiskt gjorde, i stället för att bara säga att hunden borde ha vetat, kan göra stor skillnad för nästa träningspass.
När vi ser tillbaka på Upplands tävlingssommar 2026 finns därför både många SM-kvalificeringar och tre namngivna DM-medaljörer att glädjas åt. Bakom nästa säsong väntar samma viktiga vardag igen: människor som ordnar träning, delar kunskap och ger plats åt varandras ambitioner. Det är där en hund får chans att fortsätta förstå sin människa, långt efter att applåderna vid prisutdelningen har tystnat.
-
Upplands distriktsmästare 2023
Ett distriktsmästerskap kan vara ett stort mål även om vägen dit inte slutar i ett SM. I Uppland avgjordes 2023 års mästerskap på flera av distriktets klubbar, från spåret i Tierp i juni till söket i Roslagen i oktober. När resultaten läses tillsammans syns en hel säsong av olika slags samarbete mellan hund och människa. Den här tillbakablicken handlar om de mästerskapen, inte om en ny tävlingsinbjudan.
Spårmästerskapet hölls hos Tierps Brukshundklubb den 11 juni. Sandra Jansson från Knivsta BK vann med Sandyline's Morgan på 574 poäng och certifikat. Pia Eklund och Bruksviljans Cnixa från Enköpings BK kom tvåa, medan Jennifer Nordin och Blackneck's B'xanta från Märsta-Sigtuna BK blev trea. Det är tre olika klubbar på prispallen, och samtidigt ett arrangemang som behövde fungera för hela startfältet.
En prestation behöver få vara sin egen
Sex dagar senare, den 17 juni, avgjordes lydnadsmästerskapet hos Uppsala BK. Erika Johansson och Australian Mates Easy To Love från hemmaklubben tog guldet med 275,5 poäng. Marie Blomfeldt och Sjövallarens Freya från Tierps BK fick silver med 267,5. Den som ser siffrorna kan jämföra placeringar. För att förstå sporten behöver man också se att poängen byggs av flera uppgifter där hund och förare ska fortsätta arbeta tillsammans efter både lyckade delar och misstag.
För den som själv tränar mot ett mästerskap blir tävlingsdagen en hållpunkt för ett långsiktigt arbete. På träningen går det att börja om; på tävlingen behöver ekipaget gå vidare till nästa uppgift med den erfarenhet som just uppstått. En tävlande får ta med sig det som faktiskt fungerade, även om en annan del blev sämre än förväntat. En prispall berättar vem som placerade sig högst den dagen, inte hela historien om varje ekipage.
Hösten fortsatte i rally och sök
Den 15 oktober stod Bro-Håbo BK värd för DM i rallylydnad. Ann Ahrenbring och Sugarwind's Jippi från Knivsta BK blev distriktsmästare. Jessica Adler och Agrosofens Naturligt-Vis från Bro-Håbo tog silver och Eva Rupp Thuresson med Maja från Enköping brons. Rallyns bana kräver att föraren själv håller reda på nästa uppgift och hjälper hunden vidare genom hela genomförandet.
Sökmästerskapet avgjordes den 28 oktober hos Roslagens BK. Guldet gick till Sandra Jansson och Reedsweeper's Icefire från Knivsta BK på 591 poäng. Felicia Lindberg och Sandyline's Morgan, också från Knivsta, fick silver. Sandyline's Morgan fanns därmed bland medaljörerna i både spår och sök, med olika förare i de två mästerskapen. Skogsarbetet ställer olika frågor till hunden: i spåret ska den följa en människas väg, medan sökhunden ska finna människor ute i ett sökområde.
Klubben runt den som startar
Fyra värdklubbar och flera grenar betyder också många uppgifter runt de tävlande. Någon tar emot, någon ordnar planen eller terrängen och andra genomför bedömningen. Den delen av hundsporten är lätt att glömma när bara vinnarna räknas upp. För den som kommer till en obekant klubb kan ett lugnt besked om var man ska vara hjälpa mer än omgivningen märker.
Det finns en särskild sorts omtanke i att glädjas med vinnaren utan att göra den andra tävlandes dag mindre värd. Ett grattis behöver inte följas av en jämförelse med den egna hunden. Den som inte fick det resultat hon hoppades på ska fortfarande kunna få en kopp kaffe, en vanlig fråga och ett respektfullt bemötande. Hunden som följer med hem har inte blivit mindre värd av en placering längre ned.
När Upplands säsong 2023 får ta plats i arkivet är det därför både resultaten och sammanhanget som är intressanta. Klubbarna gav ekipagen platser där de kunde pröva sitt arbete, och mästerskapen gav året hållpunkter. Förhoppningsvis får också nästa nybörjare känna att det finns en väg från den första osäkra klubbkvällen till en start hon själv är stolt över, oavsett hur långt den vägen sedan går.
-
Höstpromenader och hundmöten i Knivsta
Två gemensamma novemberpromenader återstår i Knivsta Brukshundklubbs höstschema när vi skriver den 5 november 2026. Den 15 november går turen till Årike Fyris i Uppsala, med samling klockan 9.30 på parkeringen vid försöksgården. Klubben räknar med ungefär två timmar. Den 29 november är Morga hage planerat, också klockan 9.30, med cirka tre timmars promenad och samling i Morga, Uppsala.
Promenaderna är kostnadsfria och öppna även för den som inte är medlem. Hundarna ska vara kopplade, och klubben ser helst att deltagarna avstår från flexikoppel. Vatten och skål till hunden samt ett sittunderlägg till fikastunden finns med bland arrangörens påminnelser. Kontrollera klubbens aktuella promenadschema före avfärd. Turer kan ändras, och vid kraftig blåst ställs de in med tanke på risken för fallande träd.
För medlemmar finns också onsdagsträningar kvar under månaden. Höstprogrammet anger prova på personsök den 11 november, specialsök den 18 november och hundmötesträning den 25 november. Tiden är 19.00–20.00. Den första kvarten ägnas åt passivitet medan kvällens tema presenteras. Promenadernas öppna inbjudan och medlemskravet för onsdagsträningen är alltså olika saker att hålla reda på.
Det är fint med möjligheter att vara ute tillsammans. En promenad i grupp kan ge en ensam hundägare sällskap och ett tillfälle att lära känna människor med samma intresse. Samtidigt behöver vi kunna säga hur vi och hundarna vill ha det. Att gå tillsammans behöver inte innebära att alla hundar ska hälsa på varandra eller gå så tätt att kopplen korsas.
Det kan räcka att berätta att man vill ha lite avstånd. Den upplysningen behöver få tas emot vänligt, utan krav på en förklaring om hundens hela liv. Kanske håller ekipaget på att lära sig något, kanske behöver hunden mer utrymme just den dagen. Om gruppen kan ge plats blir det lättare för människan att fortsätta vara uppmärksam och för hunden att få en promenad som fungerar.
Vi kan också tänka på hur vi passerar andra som använder stigen. Gruppen kan behöva samla ihop sig, göra en paus eller släppa förbi någon. Den mötande ska inte behöva gå igenom en vägg av hundar och koppel. Ett hej och en tydlig lucka gör ofta situationen enklare. Vänligheten riktar sig då både till den egna gruppen och till dem som råkar komma åt andra hållet.
På hundmötesträning finns tillfälle att fråga och öva i ett planerat sammanhang. Det gör det möjligt att tala om vad man behöver hjälp med, i stället för att försöka lösa allt mitt under ett överraskande möte på trottoaren. Någon garanti för hur en bestämd hund kommer att reagera finns förstås inte. Men det är värdefullt att kunna söka stöd utan att behöva skämmas över att vardagen ibland är svår.
Fikastunden får gärna vara trevlig för hunden också. Medan människorna pratar kan hunden behöva vatten, en torr plats att stå eller ligga på och utrymme från de andra. Vi som gärna förlänger ett samtal med ännu en kopp får hålla ett öga på sällskapet i kopplet. En hund som vill vidare brukar inte bry sig om att kaffet fortfarande är varmt.
Det bästa med en gemensam tur kan vara att komma hem med en känsla av att ha fått vara med på sina egna villkor. Där har vi människor ett ansvar för stämningen. Vi kan fråga innan vi närmar oss, hjälpa till att ordna avstånd och låta någon gå i en annan takt. Då får både naturen och umgänget större möjlighet att bli det man längtade efter när man gav sig iväg.
-
Knivstas klubbmästare i bruks och lydnad
Therese Kvarnström fick en framgångsrik dag när Knivsta Brukshundklubb avgjorde klubbmästerskapet i bruks och lydnad den 8 november 2025. Hon vann lydnaden med Blizz och kom tvåa med Ray. I bruks blev det ytterligare en förstaplats, där tillsammans med Ray. Klubbens egen rapport från samma kväll ger oss därför anledning att gratulera till flera fina placeringar med två hundar.
Mia Dunder och Jack blev trea i lydnaden. I bruks redovisas Linda Burström på andra plats med både Bella och Lennox. Det är alltså två andraplatser i den resultatlistan. Rapporten anger inga poäng, och vi återger placeringarna som klubben har publicerat dem. Marita dömde lydnaden och Heidi bruksdelen. Efter tävlandet avslutades dagen med våfflor enligt klubbens tradition.
Att samma förare återkommer med olika hundar får mig att tänka på hur personligt hundträning är. Varje hund behöver få bli förstådd utifrån sina förutsättningar. En uppgift som känns självklar med den ena kan behöva delas upp annorlunda med den andra. Vi människor har ofta en bild av hur vi vill göra, men i samarbetet behöver också hundens sätt att lära få plats.
Det kan kräva en hel del tålamod av oss. Om vi nyss har lyckats med en övning är det lätt att bära med sig samma förväntan till nästa hund. Då behöver vi stanna upp och se vem vi faktiskt har framför oss. Kanske behöver den hunden mer tid, en tydligare början eller en annan belöning. Uppmärksamheten på sådana skillnader är en viktig del av omsorgen i träningen.
En tävlingsdag kan också väcka starka känslor hos människan. Man kan längta efter att få visa vad man och hunden har arbetat med och samtidigt vara rädd för att glömma något enkelt. När något lyckas kommer lättnaden. När det blir fel kan besvikelsen kännas större än man hade räknat med. Då är det värdefullt att ha människor omkring sig som kan glädjas med en och som också kan möta en motig stund med vänlighet.
För hunden behöver vår omtanke följa med genom hela dagen. Det får finnas tid att gå undan, vila och vara tillsammans utan en ny uppgift att klara. När vi själva gärna vill prata om det som hände behöver vi fortfarande se hur hunden har det. Den omsorgen hör lika mycket till hundsporten som träningen inför starten. Vi kan vara stolta över ett resultat och samtidigt lägga undan våra egna tävlingsfunderingar en stund.
Och så var det våfflorna. Det finns något väldigt mänskligt och trivsamt i att en mästerskapsrapport får sluta där. Hundfolk behöver tydligen också en väl vald belöning efter dagens arbete. En sådan avslutning ger plats åt dem som tävlat, dömt eller hjälpt till att träffas en stund till. Där kan en fråga få ett svar och ett samtal fortsätta när själva tävlingen är över.
Den gemenskapen är värd att vara rädd om. En klubb behöver utrymme för både den som satsar mycket och den som fortfarande försöker förstå hur allt fungerar. Det kan vara ett stort steg att starta på hemmaplan för första gången. Om vi ser till att människor blir väl mottagna får fler möjlighet att hitta in i hundsporten och känna att de kan fortsätta lära sig.
Vi gratulerar Therese med Blizz och Ray, Mia med Jack och Linda med Bella och Lennox till placeringarna. Tack också till alla som gjorde klubbmästerskapet möjligt. Det är roligt att få uppmärksamma en lokal tävlingsdag där både resultaten och samvaron får sin plats. Hundarnas olika samarbeten med sina människor är det som gör en sådan dag värd att följa.
-
Dubbla hundrapoängare gav Lowe guld i Heby
Två gånger gick Nilla Byberg från Uppsala Brukshundklubb in på banan med Lowe vid distriktsmästerskapet i Rallylydnad i Heby den 14 september. Två gånger kom de ut med alla hundra poäng kvar. När Upplandsdistriktet publicerade resultatet den 5 oktober visade listan hur nära det ändå blev. Annika Malmros Borell och Zelda från Vallentuna fick 199 av 200 möjliga poäng. Och när Nilla gick banorna med Melvin räckte 197 poäng till brons.
Zelda och Annika fick 99 i första rundan och 100 i den andra. Med Melvin började Nilla också på hundra, men det blev 97 i andra rundan. Resultatlistan visar vad ekipagen fick, men den säger inget om vilket steg eller vilken skylt som kostade poäng. Däremot syns hur olika mycket en fullträff kan räcka till. Tre andra ekipage fick hundra poäng i en av rundorna. Bara Lowe fick två sådana resultat.
Två hundar med samma förare
Föraren får gå banan i förväg utan hund. Då finns det tid att läsa skyltarna, tänka efter och lägga märke till vad som följer efter en sväng. När hunden sedan kommer med finns ingen karta i dess huvud. En liten förskjutning i förarens axlar kan redan vara information om vart de är på väg. Människan behöver komma ihåg nästa skylt och samtidigt känna om hunden hunnit göra det de håller på med just nu.
Just därför är två pallplatser med olika hundar en detalj värd att dröja vid. Att byta hund är inte som att gå samma bana en gång till. En hund kan behöva lite längre tid att hitta sin plats efter ett sidbyte. En annan är så snabb att föraren får akta sig för att ge tecknet för tidigt. Det är exempel på skillnader man kan möta på en bana, inte förklaringar till poängavdragen i Heby. Kunnandet ligger i att kunna ändra sin egen tajmning även när skyltarna står kvar där de stod nyss.
Det var också tätt precis utanför pallen. Yessica Björkvall och Önska från Bro-Håbo fick 196 poäng. Från silverplatsen till fjärdeplatsen skilde bara tre poäng, fördelade över två rundor. Listan rymmer flera ekipage som förbättrade sig i den andra rundan trots att de inte hamnade bland de första. En förare som lämnar en sämre första runda bakom sig behöver få tillbaka blicken till hunden vid benet. Hunden har ingen nytta av att människan fortfarande går och räknar det förra protokollet.
Vad som följer med hem
Det är lätt att öva hela banor när tävlingen närmar sig. Men det som avgör om övningen hjälper kan vara ett enda steg: att ge hunden en halv sekund till, eller att börja om när båda fortfarande tycker att uppgiften är begriplig. Den sortens träning syns sällan på prisbordet. Däremot märks den nästa gång en förare kan ta sig an en ny bana utan att skynda förbi sin egen hund.
För en klubb är det fint att ha två ekipage på pallen. För den som tränar hemma finns det kanske något minst lika användbart i att samma förare kunde göra så bra rundor med både Lowe och Melvin. Man behöver inte vänta tills hunden har lärt sig precis det man hade tänkt sig. Ibland börjar den bästa träningen med att man själv lär sig gå ett steg på ett annat sätt.
-
Älghunds-SM samlar Sverige i Järvsö
Tio hundar med sina förare, tio lokalklubbar och en mästerskapshelg i Hälsingland. Den 26–28 september står Gävleborgs Älghundklubb värd för Älghunds-SM med tävlingscentrum i Järvsö. Själva provdagen är lördagen den 27 september. För den som följer hundsport här i trakten är det ett tillfälle att uppmärksamma ett hundarbete som ofta pågår långt från läktare och applåder.
Arrangören har en särskild historia att anknyta till. Gävleborgs Älghundklubb arrangerade det första svenska mästerskapet 1994, då med förläggning i Hassela. Nu, 31 år senare, samlas deltagarna i Järvsö. Det binder samman två upplagor av ett mästerskap, men också generationer av människor som lagt tid på hundar, provmarker och föreningsarbete.
Gävleborg representeras av Myrdammens Boss och Martin Höglund. Från Dalarna kommer Husombergets Egreta med Eva Bergqvist, och för Östsvenska deltar Bösslinges Isak med Edvard Hagfält. Den officiella deltagarpresentationen ger därmed flera namn att följa för den som har sitt hundintresse i Gävleborg, Dalarna eller Uppland. Startfältet består av hundar som tagit sig hit genom sina lokalklubbars uttagningar.
I programmet står fotografering och identitetskontroll under fredagen, följt av invigning och lottning av provrutor på kvällen. På lördagen börjar hundarnas arbete klockan sex. Tävlingsledningen har valt provområden inom ungefär en timmes resa från förläggningen. Senare under dagen väntar domarnas genomgång av proven, och på kvällen finns prisutdelningen med i programmet.
Det är en annan sorts tävlingsmorgon än den där publiken ser varje hinder och kan räkna sekunderna på en stor skärm. Här fördelas deltagarna över skogen. Förväntan får följa med ut mellan träden, medan resultatet dröjer. Man kan förstå att den som väntar vill ha besked, men skogsarbete låter sig inte alltid pressas in i publikens önskade tempo.
Arrangören lyfter själv fram mötena mellan lokal- och rasklubbar som en viktig del av helgen. Det är lätt att förstå värdet av dem. När människor från olika delar av landet samlas kan de jämföra erfarenheter, ställa frågor och höra hur andra tänkt. Sådana samtal kan fortsätta långt efter att namnet på årets vinnare är känt.
För en förening finns också mycket arbete bakom ett sådant värdskap. Domare ska kunna göra sitt arbete, vägvisare ska hitta rätt och deltagarna behöver begripliga besked. En borttappad kaffetermos går möjligen att leva med. Otydlig information blir betydligt besvärligare när människor ska vara ute på olika provmarker redan i gryningen. Det stillsamma, praktiska arbetet är värt ett eget tack.
När hundar tävlar finns samtidigt ett ansvar som behöver vara större än längtan efter en placering. Resultatraden är till för oss människor; hunden är beroende av hur vi tar hand om den. Det är människorna som ordnar tävlingen, tolkar prestationen och bestämmer vad som händer sedan. Därför behöver omsorgen om den enskilda hunden finnas med även när förväntningarna är höga och en mästerskapsdag betyder mycket för föraren.
Förhoppningen inför helgen i Järvsö får rymma både spänning och eftertanke. Vi kan följa våra lokala representanter, glädjas åt skickligt hundarbete och uppskatta alla som gör arrangemanget möjligt. När provdagen är slut ska hunden fortfarande mötas av samma omsorg, oavsett vad domarens papper säger. Den delen av samspelet mellan hund och människa är värd att bära med sig hela vägen hem.
-
Pallplats i Tierp, men ingen spårmästare för Uppland
David Sundqvist och Tango kom trea på elitspårtävlingen hos Tierps Brukshundklubb den 15 juni. De var också bäst placerade av Upplands ekipage i den publicerade resultatlistan. Ändå fick distriktet ingen mästare. Förklaringen finns i kravet på certifikatpoäng: att placera sig främst bland distriktets deltagare räckte inte. Det är en sådan nyhet där en extra titt på villkoren gör stor skillnad för hur man förstår både prispallen och den titel som inte delades ut.
Carina Nordin och Calle vann tävlingen på 589 poäng och fick certifikat. Stig Stangvik och Opi blev tvåa med 511,5 poäng och godkänt resultat. Båda ekipagen tävlade utanför Uppland. David och Tango fick 498 poäng, medan Eva Nylander och Sztorma kom fyra med 494. Båda Upplandsekipagen blev godkända. Distriktets rapport, publicerad samma eftermiddag, konstaterar att de inte nådde certifikatpoäng och att någon DM-vinnare därför inte kunde utses.
Tre krav måste klaras samtidigt
I reglerna som gäller för elitklass spår 2025 krävs minst 520 poäng totalt för certifikatpoäng. Dessutom måste hunden nå minst 189 poäng i lydnadsmomenten och 240 i huvudmomentet. Alla tre gränserna ska klaras. Ett tänkt ekipage med 530 totalt men bara 188 i lydnaden skulle därför missa certifikatpoängen. Poäng från ett starkare spår kan alltså inte kompensera för att lydnaden ligger under sin särskilda gräns. För godkänt resultat är kraven lägre: 325 poäng totalt, varav minst 190 i specialmomenten.
I Tierp låg de två redovisade Upplandsekipagen redan med sina totalsummor under gränsen 520. David och Tango saknade 22 poäng till just den totalgränsen, Eva och Sztorma 26. Vi behöver därför inte gissa om enskilda delmoment för att förstå beskedet om DM-titeln. Resultatnotisen ger inga sådana delpoäng, och den berättar inte heller vilket moment som var svårast för varje hund. Den förklaringen skulle kräva de fullständiga protokollen.
Certifikatpoäng och certifikat är olika saker
Certifikatpoäng anger att ett resultat klarar de fastställda poängkraven. Ett utdelat bruksprovscertifikat är en ytterligare merit, där reglerna också tar hänsyn till placeringen och i vissa fall avståndet till vinnaren eller en högre poängsumma. I Tierps notis står det cert vid Carinas och Calles seger. För att förstå varför Uppland blev utan mästare är det däremot redan kravet på certifikatpoäng som är avgörande. De två begreppen behöver hållas isär när man läser resultat.
Jag förstår att en pallplats och ett uteblivet mästerskapstecken kan kännas motsägelsefulla för den som följer tävlingen hemifrån. Men ett distriktsmästerskap kan både rangordna de egna ekipagen och ställa ett krav på nivån som vinnaren ska nå. Det blir lättare att ta till sig om villkoret förklaras med dagens verkliga siffror. Här fanns godkända resultat och en tredjeplats att redovisa, samtidigt som gränsen för titeln inte nåddes.
För hunden och föraren återstår sedan frågan om vad de vill arbeta vidare med tillsammans. Då behövs mer än ordet godkänd eller en slutplacering. Delpoängen kan hjälpa till att välja vad nästa träning ska handla om, medan bemötandet efter tävlingen avgör hur lätt det känns att börja igen. Jag vill att det ska finnas utrymme för både noggrannhet och omtanke där. Man ska kunna förklara varför en titel uteblir och ändå möta ekipaget med respekt för arbetet som faktiskt har genomförts.
-
Väsby växer under jubileumsåret
Väsby Brukshundklubb firar sjuttio år samtidigt som allt fler söker sig till dess verksamhet. I ett reportage från den 25 maj beskrivs hur medlemsantalet efter pandemin har vuxit från omkring trehundra till närmare sexhundra. Bakom siffran finns hundar och människor som behöver någonstans att börja, fortsätta och ibland prova en helt annan väg än den de först tänkt sig. En större klubb är en nyhet i antal. Dess betydelse visar sig också i vad som får plats på träningsplanen.
Vid medlemskvällen i maj fanns omkring sextio hundar på plats. Under utomhussäsongen ordnade klubben onsdagsaktiviteter där olika hundsporter växlade mellan veckorna. Nose Work, Rallylydnad och hoopers delade utrymme i programmet med lydnad, bruks och agility. Klubben hade omkring femton utbildade instruktörer. Ordföranden Malena Rågfeldt lyfte bredden och välkomnandet av alla raser som tänkbara skäl till att människor sökte sig dit. Det är hennes bedömning av tillströmningen, inte en fastställd förklaring till varje nytt medlemskap.
Ett jubileum kan också handla om den som kommer nu
Historien började med en liten grupp som träffades med sina hundar på 1950-talet. Verksamheten startade 1955 och klubben bildades formellt 1956. Sjuttioårsfirandet under 2025 räknas från starten. Den skillnaden är värd att bevara, så att två årtal inte i onödan blir en motsägelse. Samtidigt handlar ett jubileum om mer än att veta vilket år föreningen fick sitt namn. Det väcker frågan om hur nästa hundmänniska ska kunna känna sig hemma där.
Den som kommer för första gången kan bära på ganska vardagliga funderingar. Var ska vi stå? Är min hund för livlig, för långsam eller för ovan? Får vi vara med även om vi aldrig tänkt tävla? Ett välkomnande behöver kunna besvara sådant i handling. Någon visar vägen, förklarar uppgiften och ger ekipaget tid att hitta sitt sammanhang. För människan kan det vara skillnaden mellan att våga fråga och att gå hem med känslan av att alla andra redan visste.
Även hunden behöver få komma in i miljön på ett sätt som fungerar. Fler deltagare betyder fler rörelser och fler hundar att förhålla sig till. En stor gemenskap behöver därför kunna rymma utrymme mellan ekipagen, väntan vid sidan och olika sätt att delta. Att vara välkommen måste inte innebära att stå tätt eller hälsa på alla. I en hundklubb är det rimligt att gemenskap också kan se ut som att någon hjälper till att ordna lite mer plats.
Bredden ger fler vägar att fortsätta
För den som ännu inte vet vilken aktivitet som passar blir växlingen mellan grenar intressant. Ett sök med nosen, en skyltbana och en uppgift över hinder ställer olika frågor till hund och förare. Att kunna prova ger möjlighet att upptäcka vad båda tycker om att arbeta med. Det behöver inte vara ett val för resten av hundlivet. Intresset kan förändras, och ett ekipage kan vilja fortsätta tillsammans även när dess tidigare aktivitet inte längre är den självklara.
När medlemsantalet växer behöver också arbetet bakom kvällarna få utrymme. Instruktörer, förberedelser och mottagandet av nya deltagare blir viktiga delar av samma verksamhet. Många medlemmar betyder inte automatiskt många människor som redan kan ta ansvar för en aktivitet. Den som får en begriplig liten uppgift och någon att fråga kan däremot få en väg in också i föreningsarbetet. En klubb kan växa i både antal och delaktighet, men det senare behöver tas om hand.
Nyheten från Väsby rymmer därför både en lång historia och ett pågående hundliv. Sjuttio år ger anledning att minnas dem som började. De nya medlemmarna ger anledning att tänka på hur fortsättningen ska kännas. En träningskväll behöver inte sluta med något stort resultat för att ha varit värdefull. Ibland räcker det att hund och människa hittat en uppgift de vill återvända till, och att någon på klubben känner igen dem nästa gång.
-
Spårframgångar i Knivsta och Uppsala
Det blev flera fina resultat för Upplands hundekipage när Knivsta Brukshundklubb arrangerade spårtävling den 1 september 2024. Heidi Hammarling och Blackneck’s D’Riva, Knivsta BK, vann lägre klass med 551 poäng. I högre klass blev Bodil Olsson och Aussie Actions Red Xotic Xl -Cola, Uppsala BK, etta med 521,25 poäng. Båda ekipagen blev uppflyttade enligt klubbens resultatrapport, som publicerades dagen efter tävlingen.
I lägre klass kom Marie Dahlerus med Blackneck’s D’Eive, Knivsta BK, tvåa på 481 poäng. Trea blev Catharin Jansson med Ringlets Paisley, Tyresö BK, på 449,75 poäng. Även de blev uppflyttade. I högre klass gick andraplatsen till Anna Ivaska med Sugarwind’s Cookie Rookie, Knivsta BK, på 518 poäng. De blev också uppflyttade. Per-Eric Carlborg och Bohlsta Trollets Bagheera, Knivsta BK, kom trea med 483,5 poäng.
Det är roligt att få uppmärksamma sådana framgångar nära oss. En placering och ett poängtal berättar hur provet slutade, men för den som tränar kan ett resultat bära på mycket mer. Det kan finnas en övning som länge har varit svår, en ny miljö att våga starta i eller en förhoppning om att träningen ska hålla också när det gäller. Vilken betydelse dagen hade för varje deltagare känner bara ekipagen själva till.
Just därför vill jag vara försiktig med att fylla resultatlistan med känslor åt dem som står där. Vi kan gratulera till det som faktiskt är redovisat och samtidigt ge plats åt tanken att varje hund och förare har sin egen väg. En uppflyttning kan vara något man har längtat efter. För någon annan kan ett genomfört prov vara ett viktigt steg även när placeringen blev en annan än den man hoppats på.
Spårarbete väcker också en fin fråga om förtroende. Hunden arbetar med sin nos, medan människan behöver lära sig att läsa hunden och ge den utrymme att arbeta. Det är lätt att vilja hjälpa när man själv är osäker. I träningen får vi fundera över när hjälpen gör uppgiften begripligare och när vår egen brådska kommer emellan. Där finns ett samarbete som är värt omsorg långt innan en tävlingsdag kommer in i bilden.
Den som blir inspirerad av en resultatlista behöver därför få börja där den egna hunden befinner sig. Att se duktiga ekipage kan ge lust att prova, och den lusten mår bra av rimliga förväntningar. En kort uppgift som hunden får möjlighet att förstå kan vara en god början. Man behöver också våga fråga någon kunnig om hjälp och berätta vad som faktiskt känns svårt, i stället för att försöka dölja det.
Det gäller även oss som står bredvid och följer träningen. Ett vänligt bemötande gör skillnad när någon är ny eller nervös. Vi kan glädjas åt den som lyckas utan att göra den andres besvikelse mindre värd. Ett ekipage som haft en motig dag behöver kunna komma tillbaka till klubben med känslan av att fortfarande höra till. Hunden följer med samma människa hem, oavsett vilken rad de fick i resultatlistan.
Klubbens rapport innehåller också ett tack till funktionärerna. Det tacket vill jag gärna stanna vid. För att en förare ska kunna starta behöver andra människor ta ansvar för arrangemanget. Deras insats ger fler möjlighet att använda sin träning i ett gemensamt sammanhang. Att tacka, hjälpa till när man kan och visa hänsyn till dem som arbetar hör också till en bra tävlingsdag.
Vi gratulerar de placerade ekipagen från Knivsta, Uppsala och Tyresö. Särskilt roligt är det att flera får fortsätta till nästa klass. Förhoppningen är att framgångarna också ska väcka nyfikenhet hos någon som ännu bara funderar på att börja. Det finns mycket att upptäcka när hundens nos får en uppgift och människan ger sig tid att lära tillsammans med den.