-
Hunden på veterinärens golvvåg
”Fyra tassar. Jag behöver få dit dem i min egen takt.”
Du vet visst vad den där platta saken är till för. Du pekar mot den och ser ut som om vi snart ska vara färdiga. Jag står kvar vid din sko. Här inne luktar det hundar som inte syns, något skarpt från golvet och en människa som kom fram genom dörren bakom disken. Det finns anledning att titta sig omkring innan man ställer hela kroppen på nästa förslag. Jag börjar med nosen. Den har trots allt följt med mig till nya platser förut.
Vi har inte kommit för något långt besök i dag. Du har pratat med människan bakom disken och fått visa mig runt när det är lugnt. Jag förstår inte överenskommelsen, men jag märker att ingen skyndar fram till mig med händerna. Jag kan undersöka kanten på en stol och sedan gå tillbaka till dig. Dörren mot gatan syns från vår plats. Det är skönt att veta var vi kom in, även när vi inte är på väg ut riktigt än.
Vågen ligger lågt, med en mörk matta ovanpå. Den är tillräckligt stor för mig, säger du. Det är möjligt. Den är också något annat än golvet, och från min höjd tycker jag att den skillnaden förtjänar lite uppmärksamhet. Jag nosar längs kanten. Du låter kopplet hänga så att jag kan dra tillbaka huvudet när en dörr öppnas längre bort. Sedan blir det stilla igen. Jag hör din sko flytta sig, men du kommer inte efter för att få mig närmare.
Du lägger en liten bit av något jag tycker om på golvet intill. Jag får äta i dag, det hade ni redan ordnat innan vi kom. Jag tar biten och nosar sedan på platsen där den låg, ifall någon missat att nämna resten. Du ler. En bit till hamnar närmare den mörka mattan. Jag går dit för att undersöka, fortfarande med tassarna på det vanliga golvet. Det behöver tydligen inte bli allt på samma gång. Den upptäckten gör mig mer nyfiken på vad du tänkt hitta på härnäst.
Första framtassen kommer upp utan att jag riktigt planerat det. Jag känner underlaget och stannar. Du är genast glad, men inte så hastigt att jag behöver hoppa till av din glädje. Jag kan stå kvar och känna efter. Sedan flyttar jag ner tassen igen. Du ser mig göra det och väntar. Jag hade nog behövt gå av för att förstå att jag kunde. Nu vet jag att den där lilla kanten går åt båda håll och att vi fortfarande är överens om att jag får undersöka den.
Människan bakom disken fortsätter med sitt. Ingen står böjd rakt över mig och väntar på sista tassen. Jag går en liten bit bort, nosar vid ditt byxben och kommer sedan tillbaka till kanten. Den andra framtassen får följa med upp den här gången. Nu står jag med framtassarna på vågen och baktassarna på golvet. Du säger något vänligt och ger mig en bit från handen. Jag tuggar färdigt innan jag flyttar mig igen. Det finns ingen anledning att blanda ihop ett gott tugg med ett svårt beslut om bakbenen.
Jag vet att du gärna vill hjälpa när jag stannar. Ibland kommer händerna så fort att jag inte hunnit tala om vad jag tänker göra själv. Här låter du dem vara kvar nära din egen kropp. Jag kan ta ett steg framåt utan att samtidigt försöka komma undan ett lyft. Bakfötterna hamnar till sist på mattan. Du ser nöjd ut, och jag tittar upp för att se om jag har förstått resten. Där finns din hand igen. Jag tycker allt bättre om den här delen av besöket.
Det är när jag flyttar huvudet mot fickan som du börjar skratta. Siffran där borta verkar behöva något som jag ännu inte har erbjudit: att jag står stilla en liten stund. Du ger mig tid att tugga och håller sedan handen så att jag slipper sträcka mig långt. Jag kan stå med alla fyra tassarna på samma plats. Det händer inte mycket mer än så. Ändå låter ni båda så nöjda när den lilla stunden räcker att jag nästan börjar vifta bort hela resultatet med svansen.
Sedan får jag gå av. Jag kliver ner och nosar på golvet. Du stoppar undan något i fickan och säger att vi är färdiga för den här gången. Jag ser tillbaka på vågen. Den har inte förändrats särskilt mycket sedan vi kom, men jag har hunnit gå både upp och ner utan att någon drog eller lyfte upp mig. Jag vet hur mattan känns nu. Det är en ganska stor skillnad för något som såg så litet ut när du först pekade på det.
Ute blir luften större igen. Det luktar juni från en rabatt vid parkeringen och jag stannar där medan du ordnar med jackfickan. Du låter mig nosa färdigt innan vi går vidare. Jag har fått göra något nytt och sedan kommit tillbaka till sådant jag känner igen: ditt ben i närheten, en bit mark att undersöka och kopplet som följer med utan brådska. Du säger att det gick fint. Jag går gärna med dig en liten stund till innan vi åker hem.
Hemma ställer jag mig på mattan i hallen medan du lossar selen. Alla fyra tassarna står där utan att någon behöver fundera på saken. Du kliar mig över bröstet och jag lutar mig närmare. Jag tycker om att vi kan göra något tillsammans även på en plats där jag inte genast vet hur allting fungerar. Nästa gång kanske jag fortfarande vill nosa på kanten först. Du får gärna vara glad åt att jag kommer ihåg den. Låt mig bara hinna sätta ner tassarna innan du tänker att vi redan är färdiga.