-
Hunden i vintertäcke väntar på hallgolvet
Du knöt om samma känga tre gånger. Jag väntade på båda.
Vi var nästan färdiga. Kopplet satt där det skulle, min jacka var knäppt och du hade hittat den andra vanten. Då lossnade snöret. Jag hade redan vänt kroppen mot ytterdörren och kom av mig mitt i förväntan. Du sjönk ner på hallpallen igen. Där stod vi alltså, två promenadsugna varelser och en känga med egna planer.
Första gången tittade jag noga. Dina fingrar drog i ändarna, gjorde en ögla och tappade den. Andra gången kom en suck. Tredje gången lade du vanten på golvet för att komma åt ordentligt. Jag nosade på den. Det var en väldigt fin vante. Den doftade både av dig och av allt som fått följa med dina händer hem.
Du sade mitt namn innan jag ens hade öppnat munnen. Det tyckte jag var lite misstänksamt. Jag hade faktiskt bara undersökt saken. Ändå lät jag vanten ligga och ställde mig bredvid ditt knä. En lös vante kan vara lockande, men ibland märker till och med jag när någon redan har fullt upp med sitt.
Det är mycket som ska hända innan en människa kan gå ut. Ni verkar behöva flera lager för att bli färdiga. Dessutom kan något ni nyss hade i handen försvinna mellan byrån och dörren. Jag har följt sådana eftersökningar genom hela bostaden. Ofta ligger föremålet kvar på ungefär samma plats där ni själva lade det.
Mina förberedelser syns mer i kroppen. Jag reser mig när du tar fram kopplet. Svansen börjar röra sig. När nycklarna kommer gör jag ett litet varv, och när din hand närmar sig dörrhandtaget är jag beredd. Då kan ett uppknutet snöre kännas som en ganska stor händelse. Hela jag har ju redan påbörjat promenaden.
Den här morgonen fick den ändå vänta. Du lutade dig fram, drog kängan närmare och började om från början. Jag kunde höra din andning. Utanför gick någon förbi trapphuset och en dörr slog igen längre bort. Mina öron följde ljudet. Sedan såg jag på dig igen. Vi var fortfarande här inne, och mitt koppel hängde löst mellan oss.
Du tittade upp och log åt mig. Det var det lilla leendet som kom när du såg att jag stod kvar. Jag svarade med svansen. Kanske var det där vår första trevliga stund på promenaden, fast vi ännu inte hade passerat dörren. Du satt på pallen med en halvfärdig rosett och jag hade din uppmärksamhet alldeles nära.
Jag tycker om när du ser mig i de små mellanrummen. När jag får en hand över sidan medan du väntar på hissen. När du säger något vänligt medan vattenkokaren låter. När du flyttar foten så att jag kan lägga mig bekvämt bredvid stolen. Det behövs inga särskilda förberedelser för sådant. Vi råkar bara vara nära och upptäcker varandra.
I hallen kan vi annars bli väldigt upptagna av vad som ska hända sedan. Du tänker på tiden. Jag tänker på dörren. Kanske börjar jag trampa, och då blir du ännu ivrigare att komma iväg. Snart har vi bråttom båda två, fast snöret fortfarande sitter precis lika illa. Det är märkligt vad mycket fart man kan få utan att röra sig framåt.
Den här gången stannade det vid en suck och ett skratt. Du fick till slut tag i båda ändarna och drog åt. Sedan fick också den andra kängan en kontroll. Jag höll mig nära och följde händerna med blicken. Vanten låg kvar. Ingen behövde rädda den ur min mun, vilket jag tycker borde räknas som en liten framgång för oss båda.
När du reste dig skakade jag på kroppen. Nu var det verkligen dags. Du tog kopplet lite bekvämare i handen och öppnade dörren. Kall luft nådde nosen redan innan vi kom ut. Det fanns snö i kanten av gångvägen och färska spår över den. Jag hade flera saker att ta reda på och började genast välja riktning.
Du följde med till den första stolpen. Där behövde jag stanna. Det var ingen kort hälsning som låg där, åtminstone inte med min måttstock. Jag nosade längst ner, flyttade mig en liten bit och undersökte samma plats från ett annat håll. Du stod bredvid. Efter hallens väntan hade turen kommit till mig att behöva lite tid.
Jag såg dina kängor i ögonvrån. Snörena satt kvar. Dina fötter stod stilla medan jag arbetade färdigt med mitt. För dig såg det kanske ut som samma stolpe vi passerat många gånger förr. För mig hade den förändrats sedan sist. Det är en av de fina sakerna med vår vanliga väg: där finns alltid mer än jag hann undersöka i går.
När vi gick vidare var kopplet mjukt igen. Det knarrade lite under skorna. Jag fick välja en bit längs kanten där snön var orörd, och du fick välja den framkomliga vägen förbi en isig fläck. Vi behövde anpassa oss efter varandra flera gånger. Ibland skedde det så enkelt att ingen av oss verkade tänka på det.
På hemvägen fastnade en liten snöklump vid min tass. Jag lyfte benet och du stannade direkt. Din vante kom av igen, den här gången för min skull. Du hjälpte mig och väntade tills jag ville sätta ner tassen. Jag stod nära ditt ben medan du tog på dig vanten. Sedan kunde vi gå den sista biten tillsammans.
Väl hemma hade du återigen en hel del att göra med kängorna. Jag var upptagen med att få jackan av mig och känna efter vilken plats på mattan som passade bäst. Du satte dig på pallen och drog i den knut du hade arbetat så noga med. Den ville visst vara kvar nu. Jag lade mig ner och såg på.
Du skrattade när du upptäckte min blick. Jag vet inte vad du tänkte, men handen landade på min sida en stund. Vi hade kommit ut, undersökt vår väg och kommit hem igen. Kängorna fick ta den tid de behövde. Jag låg alldeles bredvid, och vanten låg fortfarande tryggt där du hade lagt den.