Tänkvärda hundnytt

  • Juniorlandslaget i gula och blå kläder står med hundar och svenska flaggor under ett träd.
    Tänkvärda hundnytt

    Ellen och Didra tog guld – juniorernas medaljer har flera berättelser

    Ellen Fredholm och Didra är världsmästare i U12 Medium. Sveriges Hundungdom berättar den 29 juli om juniorlandslagets framgångar på Junior Agility Open i Mannheim. Didra är en irish softcoated wheaten terrier, och tillsammans med Ellen tog hon guld i den sammanlagda individuella tävlingen. Sverige fick också två brons. Men när man öppnar arrangörens resultatlistor finns en skillnad som är värd att förklara: bronset till Hilda Geterud och Reign och bronset till mediumlaget gäller agilityloppen, inte de sammanlagda resultaten.

    Det gör inte glädjen mindre. Däremot gör det bilden av mästerskapet mer rättvis. En kort medaljnyhet kan få det att låta som om alla placeringar kommer från samma sorts sluttabell. Här finns både enskilda lopp och kombinationen av agility och hopp. Resultatportalen redovisar dem var för sig. För en ung förare kan ett särskilt lyckat lopp vara en stor framgång även när ett annat lopp inte går vägen. Den prestationen förtjänar att beskrivas som det den faktiskt är.

    Guldet räknades över två lopp

    I tabellen Kombi U12 Medium står Ellen och Didra överst. Bakom dem följer Maria Adan Collado med Bubal och Maddie Dadds med Brio. Kombi är den sammanräknade listan, där resultaten från agilityloppet och hopploppet förs ihop. Att förstå vilken lista man läser hjälper också den som följer tävlingen hemifrån: en placering i ett lopp behöver inte vara samma sak som placeringen när båda har räknats samman.

    Hilda och border collien Reign står som trea i Agility U12 Large. I den sammanlagda tabellen är de däremot diskvalificerade. Även det svenska mediumlaget har en tredjeplats i agilitydelen och en diskvalificering sammanlagt. Laget bestod av Linnea Roemmelt med Sara, Felicia Borg med Sockan, Havanna Matsson med Karlsson samt Ellen med Didra. Sara och Sockan är perro de agua español och Karlsson är shetland sheepdog. I samma svenska lag samsades alltså flera olika hundraser.

    Ett bra lopp får fortsätta vara bra

    Just skillnaden mellan ett fint lopp och ett svårare totalresultat vill jag stanna vid. När vi berättar om unga ekipage behöver det finnas plats för båda sakerna. Det är lätt att bli så upptagen av sista raden i resultatlistan att en tidigare prestation nästan suddas bort. Men ett bronslopp har fortfarande genomförts. Föraren och hunden har fortfarande löst den uppgiften tillsammans. Man behöver inte låtsas att hela tävlingen gick perfekt för att kunna vara stolt över det som gick bra.

    Det är också något att ta med sig till den vanliga klubbträningen. En ungdom som kommer tillbaka efter ett misstag behöver få hjälp att förstå vad som hände och hur nästa försök kan bli tydligare. Hunden behöver möta en förare som fortfarande vill samarbeta. Jag hoppas att vuxna runt unga tävlande hjälper till att hålla den balansen: låt ambitionen finnas, men gör inte en felaktig sväng till ett omdöme om hela ekipaget. Det går att vara noggrann och varm på samma gång.

    Ellen och Didras guld är en stor svensk framgång. Hildas och Reigns bronslopp och mediumlagets tredjeplats visar andra delar av samma mästerskap. Jag tycker om att nyheten rymmer både en sammanlagd vinnare och ekipage som lyckas i en särskild del av tävlingen. Det ger fler unga hundförare något att känna igen sig i. Man kan sikta högt, glädjas åt en medalj och samtidigt veta att det finns mer att lära. Det är en ganska fin grund att fortsätta från tillsammans med sin hund.

  • Maria Panayiotou vid en mikrofon framför en blå EU-bakgrund.
    Tänkvärda hundnytt

    EU-rådet antar gemensamma regler för hundar och katter

    Maria Panayiotou, Cyperns jordbruksminister, som uttalar sig i rådets pressmeddelande om beslutet. Bildkälla: Europeiska unionens råd. © Europeiska unionen, 2026.

    Den 22 maj 2026 antog EU:s råd gemensamma regler för hundars och katters välfärd och spårbarhet. Beskedet publicerades samma dag i rådets pressmeddelande. Reglerna ska ge en gemensam grund inom EU för bland annat uppfödning, hållande, identifiering och handel. För hundar som byter hem eller passerar en landsgräns är frågan konkret: det ska gå att följa vilket djur det gäller, varifrån det kommer och vem som ansvarar för det.

    Rådet beskriver skärpta välfärdskrav inom uppfödning, inhysning, hantering och veterinärvård. Uppfödare, försäljare, djurhem och nätplattformar som medverkar när hundar och katter erbjuds på EU-marknaden omfattas av det nya regelverket. Det gör att både miljön där djuren lever och vägen fram till en ny ägare finns med i beslutet. Djurets liv före överlämningen behöver få betydelse även när det är annonsen som köparen först möter.

    Identifiering och registrering är en central del av spårbarheten. Ett djur behöver kunna kopplas till uppgifter som går att kontrollera. I överenskommelsen som rådets beslut bygger vidare på finns också tanken att de nationella databaserna ska kunna fungera tillsammans över gränserna. När djur förflyttas mellan länder räcker det inte alltid att information finns någonstans. Den behöver också kunna hittas och knytas till rätt individ.

    För annonser på nätet anger rådets majbesked att identitetsuppgifterna ska vara verifierbara. Det är en viktig skillnad mellan att en annons innehåller många uppgifter och att uppgifterna faktiskt går att kontrollera. En bild och en välskriven presentation berättar inte i sig hur hunden har fötts upp eller hur ägarkedjan ser ut. Spårbarheten ska göra det svårare för den som vill dölja djurets ursprung att försvinna bakom nästa annons.

    Även import från länder utanför EU ingår. Rådet anger att motsvarande krav på välfärd och spårbarhet ska ställas där. Nationella myndigheter får samtidigt förstärkta möjligheter till tillsyn och samarbete över gränserna. Beslutet är alltså inte bara en fråga om vilka uppgifter en enskild hundägare ser. Det handlar också om vilka förutsättningar myndigheterna har att följa handel och agera när något inte stämmer.

    Den tidigare överenskommelsen mellan rådet och Europaparlamentet beskrev reglerna som gemensamma minimikrav. Medlemsländer kan behålla eller införa strängare krav där regelverket medger det. Gemensamma EU-regler betyder därför inte automatiskt att alla detaljer i hundhållningen blir identiska överallt. För den som behöver veta vad som gäller i en bestämd situation behöver både EU-reglerna och den nationella informationen läsas i sitt sammanhang.

    Det finns också en skillnad mellan att ett beslut har fattats och att varje del ska börja tillämpas. I majbeskedet angav rådet att förordningen träder i kraft tjugo dagar efter publiceringen i EU:s officiella tidning och att flera övergångstider ska ge verksamheter och medlemsländer tid att anpassa sig. Den som hör att nya regler har antagits ska alltså inte utgå från att varje nytt krav gäller omedelbart från dagen för pressmeddelandet.

    För oss är det värdefullt att hundens ursprung och levnadsvillkor får följas genom hela kedjan. Ett nytt hem börjar inte när en bild läggs ut på nätet. Det finns redan ett liv bakom den hund som visas där, och dokumentationen behöver kunna säga något sant om det livet. Gemensamma regler kan ge bättre verktyg för detta arbete, men uppgifterna behöver också kontrolleras och användas av dem som har ansvar för handeln och tillsynen.

  • Prisutdelning med texten Årets eldsjäl 2025 Caroline Olsson Borlänge BK på skärmen bakom.
    Tänkvärda hundnytt

    Caroline Olsson är Årets eldsjäl 2025

    Caroline Olsson från Borlänge Brukshundklubb har fått Agriastipendiets utmärkelse Årets eldsjäl 2025. Vid Svenska Brukshundklubbens kongress uppmärksammades mottagarna, och nyheten publicerades den 20 maj 2026. Prisåret och utdelningsåret är alltså olika. För Borlänge finns här en person att gratulera och en insats som blivit synlig utanför den egna klubben. Det är fint när föreningslivet också stannar upp för dem som får andras hunddagar att bli möjliga.

    Agriastipendiet är ett samarbete mellan Svenska Brukshundklubben och Agria och omfattar fyra kategorier: eldsjäl, klubb, utbildare och tjänstehundsekipage. På utdelningsfotot håller Caroline en värdecheck på femtusen kronor, med både hennes namn och prisåret 2025 angivna. Det är ett tydligt erkännande. Bakom ett sådant ögonblick finns också en viktig fråga för varje förening: hur ser vi människors arbete innan de en dag står på en scen?

    Från en uppgift på programmet till en dag som fungerar

    I Borlängeklubbens program för Majtrippeln i Rallylydnad den 24–25 maj 2025 var Caroline angiven som domare i flera klasser. Hon stod också som kontakt för frågor före tävlingsdagen. Det ger ett konkret exempel på hennes plats i klubbens verksamhet. Ett namn i ett program kan vara det som en tävlande letar efter när något är oklart, eller den person som ska bedöma det hund och förare har förberett länge.

    För den som kommer till en tävling upptas tankarna lätt av det egna ekipaget. Hunden ska ha det bra, starten ska hittas och uppgifterna ska finnas kvar i minnet. Det är fullt begripligt. Samtidigt vilar dagen på att andra har gjort sitt arbete och fortsätter göra det medan vi själva är upptagna. En tydlig upplysning kan minska förvirring. En genomtänkt ordning kan ge tid att ta hand om hunden. Sådant behöver fungera också för den som tävlar första gången.

    Domaruppgiften har sin egen betydelse i det sammanhanget. Den tävlande behöver kunna förstå vad som bedömts och skilja mellan ett missat moment och hela dagens erfarenhet. Ett protokoll kan följa med hem efter att rosetterna packats ned. Därför spelar kunnandet bakom bedömningen roll för hur hundens och förarens fortsatta arbete blir förstått. Det är ett ansvar som inte syns enbart i den stund då poängen läses upp.

    Uppskattning behöver också finnas i vardagen

    En utmärkelse kan sätta ord på något som annars tas för givet. Den kan få fler att se att en fungerande klubb inte uppstår av sig själv. Men uppskattning behöver inte vänta på en nominering eller ett stipendium. Den kan finnas i att någon frågar hur uppgiften gick, erbjuder avlösning eller tar ansvar för en liten del nästa gång. Det är konkreta sätt att låta ett tack få betydelse även efter applåden.

    Det finns samtidigt en öm punkt i ordet eldsjäl. Det kan uttrycka stor värme, men får inte bli ett annat ord för en människa som alltid förväntas orka. En förening behöver ge fler möjlighet att lära sig uppgifter och bära dem tillsammans. Den erfarna personen kan behövas som stöd utan att för den skull behöva göra allt själv. Ett pris blir då ett tillfälle att uppskatta kunnandet och fundera på hur det kan få växa hos fler.

    För hundarna märks föreningsarbetet i de tillfällen som faktiskt blir av: en genomförbar tävling, en aktivitet med ordning omkring ekipagen och människor som kan hjälpa föraren förstå nästa uppgift. Caroline Olssons utmärkelse ger Borlänge Brukshundklubb anledning att glädjas. Ett varmt grattis till henne. Och ett tack får gärna följas av något så enkelt som en annan människa som säger att den också kan ta en del nästa gång.

  • En person står vid en vanlig stadscykel med en brunvit hund. Springerns vita lina går till selens fäste ovanpå ryggen, och ett separat brunt koppel går från halsbandet till handen vid styret.
    Tänkvärda hundnytt

    Cykla med hund i bostadsområdet

    Springern sitter fast på cykelramen och kopplas till hundens sele. Det separata kopplet går från halsbandet till min hand vid styret.

    Att motionera hunden vid en vanlig stadscykel i bostadsområdet behöver inte vara något sportprojekt. Men cykelturen börjar ändå innan hjulen rullar. Det är där vi behöver se efter hur hunden sitter fast, om utrustningen passar och vilken väg vi tänker ta. När vi väl har kommit ut bland korsningar, människor och andra hundar ska de frågorna redan vara lösta. Hunden ska kunna röra sig bekvämt vid sidan, och vi behöver kunna styra och bromsa utan att samtidigt försöka reda ut ett koppel.

    Jag har små hundar. När jag cyklar med dem vill jag ha hela kombinationen: springer med sele, plus halsband och ett extra koppel som säkerhet. Det är den extra säkerheten jag också förespråkar för cykling med hund vid sidan. Sele används också för de fyra av mina hundar som sitter i bilens baksäte. För mig hör selen alltså till bestämda sammanhang. Det betyder inte att jag förespråkar den som standard vid vanliga promenader. Här handlar det om utrustning för en hund som ska följa med bredvid en cykel.

    Det är också därför jag reagerar på cykling med flexikoppel. När linan kan löpa ut får hunden möjlighet att röra sig långt från cyklisten, korsa färdvägen eller komma för nära ett hjul. Samtidigt behöver föraren hålla balansen och ha uppsikt över trafiken. Att försöka hinna bromsa kopplet i det läget är något annat än att stå stadigt på en skogsstig. Flexis egna säkerhetsanvisningar säger att kopplet inte ska användas när man cyklar. Ett flexi som fungerar fint på promenaden blir inte rätt utrustning bara för att samma hund följer med på cykeln.

    Springer och sele när hunden går vid sidan

    En springer är ett cykelfäste med en arm som håller hunden en bit från cykeln. På den ursprungliga Springer-konstruktionen finns en fjäder som dämpar ryck och en säkerhetsutlösare. Tillverkaren beskriver hur fästet hjälper cyklisten att hålla båda händerna på styret och håller hunden undan från pedalerna. Det är en genomtänkt funktion, men ingen utrustning kan lova att en olycka aldrig sker. Montering, hundens beteende och hur vi väljer att cykla spelar fortfarande roll.

    Springerns förbindelse ska vara kopplad till selen. Därutöver vill jag ha ett separat koppel i halsbandet som extra säkerhet. Säkerhetskopplet går från halsbandet till min hand vid styret. Det är en egen förbindelse till hunden och ersätter inte springern. Det ska inte vara det som hunden springer och drar i under turen. När flera delar används behöver man kontrollera hur de fungerar tillsammans. Inga linor får kunna hamna bland hjul och pedaler, och ett extra koppel får inte få hunden att dras åt ett annat håll. Tillverkarens säkerhetslösning måste också förstås innan man kopplar ihop utrustningen på sitt eget sätt.

    Den kontrollen behöver göras medan cykeln står stilla. Titta på fästen, låsningar och längden till hunden. Se efter hur det blir när man vrider styret eller flyttar cykeln. Det är betydligt lättare att upptäcka något som hamnar fel där än när man redan trampar och hunden är på väg framåt. En hund som väntar lugnt vid cykeln ger oss tid att ordna starten. Det är en bra del av träningen, även om själva turen sedan blir kort.

    Små hundar behöver ett tempo som passar dem

    Även små hundar kan följa med vid sidan med ett lämpligt cykelfäste. Det viktiga är att utrustningen kan ställas in för den hundens storlek och fungera tillsammans med cykeln. För små hundar vänder man bågen upp och ned på den springerkonstruktion jag menar, så att höjden och linans räckvidd passar hunden. Springer och andra cykelfästen finns i olika utföranden. Monteringen behöver därför följa anvisningen för den modell man har.

    Och så får man cykla långsammare. Det låter enkelt, men gör stor skillnad för hur vi planerar turen. Den som sitter på sadeln kan uppleva farten som mycket låg medan hundens kortare ben redan arbetar ordentligt. Jag tycker inte att det finns någon anledning att göra cykelturen till ett prov på hur fort hunden kan springa. Tanken är att kunna göra något tillsammans på ett sätt som passar den hund man faktiskt har.

    Veterinärernas råd är att vänja hunden gradvis vid cykeln och börja med korta, lugna sträckor. Ålder, hälsa och kondition behöver vägas in. Hunden ska kunna röra sig i ett bekvämt tempo, få pauser och tillgång till vatten. Värme och underlag spelar också roll. Är man osäker på om hunden klarar belastningen behöver det bedömas innan man börjar. Att hunden gärna följer med är fint, men det befriar oss inte från att anpassa aktiviteten.

    Det behöver heller inte vara samma upplägg varje gång. En dag kanske förutsättningarna passar för en kort tur på en lugn väg. En annan dag är det bättre att promenera. Om hunden blir trött, tvekar eller inte rör sig som vanligt är det inget man ska trampa sig igenom. Man kan stanna, kliva av och låta resten få ta tid. Jag tycker att vi ibland behöver släppa vår egen bild av vad en lyckad motionsrunda ska innehålla.

    Jag vill se tydligare krav i trafiken

    Vid vanlig cykling i samhället med hunden springande bredvid tycker jag att springer och sele, tillsammans med halsband och ett extra säkerhetskoppel, borde vara ett krav. Det är min ståndpunkt om hur reglerna borde utformas. Dagens allmänna trafikregler kräver omsorg och varsamhet för att undvika olyckor, och cyklister ska hålla minst en hand på styret. Hundhållaren har dessutom ansvar för tillsynen över hunden. Jag skulle vilja att utrustningen för just den här situationen också fick ett tydligare utrymme.

    Bikejoring är en annan aktivitet. Där arbetar hunden framför cykeln i sele och med särskild lina och utrustning. Det ska inte blandas ihop med en hund som följer med vid sidan på en vanlig cykeltur. Att en bild visar en hund framför en cykel berättar inte i sig vilket upplägg som används. För min del gäller resonemanget här den vanliga cyklingen bland andra trafikanter, där vi behöver hålla ihop ekipaget och kunna hantera möten utan att ta över hela vägen.

    Jag vill gärna att både små och stora hundar ska kunna följa med på aktiviteter som passar dem. Det fina ligger i sällskapet och i att hitta ett sätt som fungerar tillsammans. Men den möjligheten börjar med att vi tar förberedelserna på allvar. En kort, lugn tur med rätt utrustning och en hund som orkar är mer värd än en längre runda som blir besvärlig eller riskfylld. Vi behöver komma fram tillsammans, med lust att göra om det en annan dag.

  • En liten brunvit hund i halsband står nära en förare som håller ett rosa flexikoppel på en vårstig.
    Tänkvärda hundnytt

    Flexi i handen, liten hund vid sidan

    Det är lätt att diskussionen om flexikoppel fastnar i ett ja eller nej. Antingen ska de vara hemska, eller också ska alla invändningar avfärdas. Jag tycker att det missar det viktigaste: vem håller i handtaget, vilken hund går i andra änden och var befinner de sig? En lugn skogspromenad med en liten hund är en annan situation än en vägövergång där hunden har hunnit flera meter framför sin människa. Det måste vi kunna prata om utan att allt blir samma sak.

    Jag har små hundar och tycker att flexi kan vara alldeles utmärkt när man går med en hund i taget och har uppmärksamheten på den. I skogen kan hunden få stanna vid en doft och undersöka lite vid sidan av stigen medan man själv går lugnt vidare. Det finns något fint i att ge plats åt sådant. En promenad behöver inte vara en transportsträcka där nosen hela tiden måste lämna något intressant. Men utrymmet vi ger måste vara ett utrymme vi också kan ha kontroll över.

    Att gå ensam med hunden gör inte ansvaret mindre. Det betyder att det är jag som behöver upptäcka mötet, vägen eller cyklisten och agera innan vi har hamnat för nära. Hunden kan vara sysselsatt med något helt annat. Den har kanske hittat dagens mest angelägna grästuva och ser ingen som helst anledning att lyfta huvudet. Det är ganska härligt när en liten hund kan vara så upptagen av sin promenad. Just därför behöver människan fortsätta hålla reda på omgivningen.

    Kopplet ska vara kort innan vi når vägen

    Föreställ dig att hunden går en bit framför och svänger runt hörnet mot en korsning. Föraren har ännu inte kommit fram och kan inte se vad som finns där. Hunden står då redan på en plats som människan inte har hunnit bedöma. Att det fortfarande finns ett koppel mellan dem löser inte den situationen. Jag vill att hunden ska vara nära innan vi når vägkanten, så att vi kan stanna, se oss omkring och gå över tillsammans.

    Det räcker inte att börja leta efter bromsknappen när hunden redan är på väg ut. På en smal trottoar kan några steg vara hela avståndet till körbanan. Samma sak gäller vid utfarter där en bil kan komma fram bakom en häck. Jag tycker att det är en viktig skillnad mellan att reagera snabbt och att ge sig själv tid att reagera. Vi kan hjälpa hunden mycket genom att korta kopplet där vi vet att vi snart behöver ha den intill oss.

    Tillverkarens anvisningar säger att kopplet ska kortas och låsas när hunden behöver hållas vid sidan och när andra människor eller djur finns nära. De varnar också för att en hund kan hinna bygga upp fart på ett långt koppel och sedan dra omkull föraren. Även en liten hund kan orsaka skador. Man ska hålla i handtaget och inte gripa om linan eller bandet. Det är konkreta anvisningar som behöver finnas med i hur vi faktiskt använder kopplet.

    Jag önskar att samma framförhållning vore självklar vid möten. Den som kommer emot oss ska inte behöva fundera på om hunden ska hälsa, om linan är låst eller åt vilket håll den kommer att röra sig. Någon kan vara hundrädd. Någon annan har en hund som behöver avstånd. Det blir vänligare för alla om vi samlar in kopplet i god tid och låter mötet få plats. Att hunden själv är vänlig gör inte den andres behov mindre.

    Stor hund, sele och små marginaler

    Jag är särskilt kritisk till kombinationen flexi och sele på en stor hund. Jag kan förstå varför någon vill använda sele, men tillsammans med ett långt flexikoppel tycker jag att det kan bli en farlig kombination. En stor, stark hund som får fart framåt måste fortfarande kunna hållas och stoppas av personen bakom. Att utrustningen passar hundens vikt betyder inte automatiskt att människan klarar det ryck som kan komma.

    Min invändning gäller kontrollen över hela situationen. Om en hund kastar sig mot något på andra sidan vägen hjälper det föga att föraren hade tänkt korta kopplet lite senare. Jag tycker inte att man ska behöva förlita sig på att hunden aldrig kommer att göra något oväntat. Ett vanligt koppel gör längden mer förutsägbar, men även där behöver människan kunna hantera hunden. Utrustning ersätter inte träning, uppmärksamhet eller en ärlig bedömning av vad man själv klarar.

    Jag använder inte sele som standard på vanliga promenader. För mig hör den framför allt till cykling med springer och till hundarnas säkerhet i bilen. Det är olika sammanhang med olika behov. Här, när jag skriver om flexi på promenaden, vill jag framför allt lyfta fram att längre räckvidd också kräver mer av den som håller i kopplet. Hunden ska inte behöva lära sig var gränsen går genom ett plötsligt stopp efter flera meters fart.

    Skogen kräver också hänsyn

    Skogen kan ge mer utrymme än en trottoar, men den är inte tom bara för att vi inte ser någon. En stig kan svänga, någon kan komma fram bakom träden och vilda djur finns där utan att visa sig. Mellan den 1 mars och den 20 augusti ska hundar hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Övrig tid ska de hindras från att driva eller förfölja vilt när de inte används vid jakt. Särskilda regler kan också gälla på platsen.

    För mig innebär det att längden får följa sikten och situationen. Där det är öppet och lugnt kan en liten hund få mer plats att undersöka. När stigen blir trång eller någon närmar sig samlar man in den. Om hunden behöver mer hjälp att hålla kontakt får man börja med det, utan att samtidigt ge den hela kopplets längd. Det är inget misslyckande att välja ett annat koppel när förutsättningarna kräver det.

    Jag vill kunna uppskatta flexi där det fungerar och samtidigt säga ifrån när det används vårdslöst. Det ena behöver inte ta bort det andra. En bra promenad rymmer både hundens nyfikenhet och hänsyn till dem vi möter. Hunden får gärna stanna länge vid sin grästuva. Vid vägkanten behöver vi däremot vara överens om att gå tillsammans. Den skillnaden ligger i människans hand, redan innan tummen trycker på knappen.

  • En hund ligger i en bädd med filtar vid ett fönster.
    Tänkvärda hundnytt

    Hundens lugna plats i hemmet

    Vi människor kan känna oss hemma ganska fort när vi kommer till någon vi tycker om. Vi känner igen rösterna, vet var köket ligger och har kanske redan längtat efter att få slå oss ner vid bordet. Hunden som följer med har andra saker att reda ut. Vem bor här? Var kan jag lägga mig? Får jag vara nära min människa? Om det dessutom finns hundar i hemmet behöver också de få tid att förstå vilka som har kommit på besök.

    Det gäller både den som ska flytta och den som bara ska stanna över en helg. Ett nytt ställe kan vara spännande, men alla hundar vill inte börja med att hälsa på hela sällskapet. En filt hemifrån, vatten och en plats där hunden får vara ifred kan göra ankomsten enklare. Låt den få undersöka i sin takt. Ibland är det bästa välkomnandet att ingen gör någon större affär av att den har kommit.

    Vid en flytt finns det mycket som ska fungera för människorna också. Kartonger ska bäras och möbler ställas på plats. Då kan hundens första lugna stund behöva planeras lika noga som själva transporten. Bevara sådant som går att känna igen: den vanliga maten, rastningen och närheten till någon hunden är trygg med. Hela bostaden behöver inte undersökas första timmen. Det kan räcka att börja i ett rum där inget mer behöver flyttas just då.

    För en hund som känner oro kan Adaptil vara ett användbart hjälpmedel. Produkterna innehåller en syntetisk motsvarighet till hundens trygghetsferomon, ett doftbudskap som hundar uppfattar. Adaptil Calm Doftavgivare sätts i ett vägguttag och används i hundens inomhusmiljö. Det kan vara ett stöd när mycket omkring hunden förändras, samtidigt som människorna ordnar lugn, förutsägbarhet och en plats för vila. Hur mycket hjälp hunden får varierar mellan individer.

    Inför något planerat, som flytt, besök eller nyår, finns det en poäng med att förbereda i förväg. Tillverkaren rekommenderar att doftavgivaren kopplas in två–tre dagar före en väntad påfrestning och får vara inkopplad kontinuerligt. Placera den enligt bruksanvisningen i rummet där hunden ska vistas, med fri luft ovanför. Då är stödet redan på plats när gästerna kommer eller den nya vardagen börjar.

    Det kan också vara värt att tänka på inför en fest där släktens eller vänners hundar ska följa med. I ett hem med egna hundar förändras kvällen för fler än besökarna. Den vanliga sovplatsen kanske plötsligt ligger mitt i gångvägen till buffén, och en främmande hund nosar vid soffan. Doftavgivaren kan användas som stöd vid oro inför och under besöket. Planera samtidigt egna viloplatser för hundarna och möjlighet att hålla dem åtskilda om någon behöver mer utrymme.

    Hundarna behöver inte bli bästa vänner för att besöket ska fungera. De behöver kunna slippa varandra också. Ordna möten lugnt och under uppsikt, och låt inte alla hälsningar ske samtidigt i en trång hall. En hund som behöver avstånd ska kunna få det utan att först behöva morra för att bli förstådd. Adaptil ska inte användas som behandling mot aggression eller som skäl att låta osäkra möten fortsätta. Är hundarna inte trygga tillsammans behöver själva arrangemanget ändras.

    Adaptil Transport Spray används på ett annat sätt än doftavgivaren. Den kan användas i bilen, i transportutrymmet eller på en filt inför resan. Hunden ska vara borta medan man sprayar, och medlet ska få avdunsta minst 15 minuter innan hunden kommer i kontakt med den behandlade platsen eller filten. Spraya aldrig direkt på hunden. Följ produktens bruksanvisning även om avresan börjar närma sig; förberedelserna behöver få sin tid.

    Inför nyår blir det särskilt tydligt hur mycket miljön betyder. Det kan finnas både besökare, främmande hundar och ljud utifrån samma kväll. Välj i förväg var hunden kan vila och se till att den får bekanta sig med platsen medan det fortfarande är lugnt. En stängd dörr till ett främmande rum blir inte automatiskt trygg bara för att det är tystare där. Hunden kan behöva sin människa nära och slippa växla mellan sällskapet och en plats där den inte vill vara ensam.

    Har hunden tidigare blivit mycket rädd vid fyrverkerier behöver planeringen börja i god tid tillsammans med veterinär. Hjälpmedel kan ingå, men stark rädsla kan kräva annat stöd också. Det är lättare att ordna en genomtänkt kväll innan smällandet har börjat än att försöka lösa allt när hunden redan är rädd.

    En lyckad kväll behöver inte betyda att hunden ligger under middagsbordet från förrätten till kaffet. Kanske blir det bättre med en kortare visit eller med att någon sitter en stund i det lugna rummet. För hunden kan just den stunden vara det som gör besöket möjligt. När vi ordnar förutsättningarna med samma omsorg som vi ordnar resten av kvällen får den större chans att kunna slappna av. Den behöver få en plats där det faktiskt går att vila.

  • En brunvit hund med ett orange halsband har framtassarna mot ett fönster och tittar ut.
    Tänkvärda hundnytt

    När dörren stängs och hundens oro tar över

    Att kunna gå hemifrån en stund kan låta som ett litet önskemål. För den som har en hund med separationsproblem kan det styra både arbetsdagar och sådant som att handla mat. Samtidigt finns hunden där hemma, utan möjlighet att förklara vad som blir svårt när människan går. En nordisk studie, publicerad den 21 januari, tar hjälp av yrkespersoners erfarenheter för att förstå mer av den situationen. Emma Almquist och hennes forskarkollegor undersöker vilka mönster de möter hos hundar som har svårt med separation.

    Underlaget består av 15 intervjuer med veterinärer, beteendeutredare och hundtränare i Sverige, Norge och Danmark. Forskarna har letat efter återkommande teman i deras beskrivningar. De har alltså inte följt ett stort antal valpar för att se vilka som senare får problem. Den skillnaden avgör hur resultaten kan användas. Intervjuer kan visa vad erfarna yrkespersoner uppmärksammar och vilka frågor som behöver undersökas vidare. De kan däremot inte tala om hur stor risken är för en viss hund.

    Mer än själva avskedet

    Sex teman framträder: andra beteendesvårigheter, kroppsliga förändringar, träning som inte fungerar för hunden, rastyp, ändrade rutiner eller miljöer och samspelet mellan hund och människa. Bland erfarenheterna finns ljudkänslighet, unghundstiden och ägarens stress. Forskarna betonar att detta är återkommande sammanhang i yrkespersonernas fallbeskrivningar. Det är inte en lista över bevisade orsaker. Studien visar exempelvis inte att en stressad människa gör sin hund separationsrädd eller att en viss rastyp automatiskt får problem.

    För mig gör den försiktigheten nyheten mer användbar. Tänk på temat ändrade rutiner och miljöer. Att en yrkesperson möter hundar vars problem uppmärksammats efter en förändring betyder inte att alla hundar som flyttar kommer att få samma svårigheter. För att bedöma en sådan risk behövs också kunskap om hundarna som klarar förändringen väl. Intervjuer med personer som arbetar med problem ger en annan sorts kunskap än en jämförelse mellan drabbade och icke drabbade hundar. Båda kan behövas, men de besvarar olika frågor.

    Samma ord kan dölja olika behov

    Samma noggrannhet behövs kring samspelet med ägaren. Om en människa är stressad samtidigt som hunden har separationsproblem vet vi inte därmed vad som kom först eller hur de påverkar varandra. Det går inte att läsa ut ett orsakssamband ur att två saker förekommer tillsammans. Att använda studien som bevis för att ägaren har orsakat hundens oro vore därför både felaktigt och hårt. Den som försöker ordna tillsyn för att alls kunna lämna bostaden behöver en saklig bedömning, inte en anklagelse förklädd till forskning.

    Även antalet intervjuer måste få sin rätta betydelse. Femton yrkespersoner är inte femton hundar och inte ett representativt urval av Nordens hundägare. Resultaten säger inte hur vanligt ett tema är bland alla hundar med separationsproblem. Däremot kan en erfarenhet som återkommer i intervjuerna hjälpa forskarna att formulera en tydligare fråga inför nästa undersökning. Det gör arbetet värdefullt utan att det måste förvandlas till ett färdigt svar om varje individ. För hunden hemma är det fortfarande den egna situationen som behöver förstås.

    Den nya studien ger inget träningsschema, ingen diagnos och inget löfte om hur snabbt något kan bli bättre. Dess bidrag är att samla erfarenheter som annars riskerar att stanna i enskilda mottagningsrum och träningssamtal. Nästa steg för forskningen blir att pröva frågor som intervjuerna väcker. För oss som läser finns redan något att ta med: låt hundens hela situation bli hörd innan en enkel förklaring får bestämma både problemet och hjälpen.

  • En grå och vit jämthund står med gul lina på en grusväg.
    Tänkvärda hundnytt

    Joker hittade en uppgift mellan jaktsäsongerna

    Erik Larsson ville ha något att göra med Jämtens Joker mellan jaktsäsongerna. Det blev fem viltspårprov. Fyra slutade med ett förstapris, och den 19 januari berättade Dalarnas Älghundklubb att Joker hade vunnit klubbens viltspårstävling för 2025. För Erik var nyttan större än placeringen. I klubbens intervju beskriver han hur proven gav honom tillfälle att lära känna Joker bättre och arbeta ihop med honom också under den del av året då jakten låg nere.

    Klubben hade lagt tävlingen över perioden maj till augusti. Varje genomfört prov kunde ge poäng i klubbtävlingen. Ett förstapris var värt 50 poäng och även ett prov som slutade utan pris gav tio. Det gav flera tillfällen att pröva vad ekipaget hade lärt sig. Hundarna kunde gå olika prov i olika marker, och placeringen byggdes upp under sommaren. Januariresultatet summerade det arbetet.

    Att vänta medan hunden letar

    Ett viltspårprov utgår från ett lagt spår med blod och en viltdel. Enligt de regler som gällde under tävlingssommaren skulle spåret vara mellan 600 och 700 meter och ha fyra vinklar. I öppen klass ska hunden bland annat hålla ett tempo som fungerar för arbetet. För en förare som redan gärna vill framåt kan det vara ovant att vänta när hunden stannar. Kanske behöver den gå en liten sväng för att hitta tillbaka till spåret. Den som drar linan åt det håll som ser mest lovande ut kan råka leda hunden bort från det den håller på att reda ut.

    Det är där upprepningen får ett värde som är svårt att se i en resultatlista. Med samma hund i olika marker får föraren fler chanser att lära sig vad som brukar hända när hunden har doften tydligt och hur den rör sig när den tappar den. Om hunden exempelvis saktar in och går tillbaka några steg kan människans bästa beslut vara att själv stå kvar. Nästa gång kan läget se annorlunda ut. Föraren behöver ha tålamod nog att titta och erfarenhet nog att göra något när det behövs.

    I öppen klass ingår avsnitt där blodmarkeringen upphör en bit, medan viltdelen fortfarande släpas. För hunden förändras då blandningen av dofter i spåret. Föraren får en chans att se hur hunden arbetar när det som hittills varit tydligt plötsligt blir svagare.

    Vidare från det lagda spåret

    Erik berättade att han ville fortsätta med eftersöksmästerskapen i Rättvik och ta steget vidare om det gick bra där. Viltspårprovet prövar färdigheter som har betydelse vid eftersök, där uppgiften kan vara att finna skadat vilt. På det lagda spåret känner domaren sträckningen. Den ordningen gör det möjligt för föraren att få återkoppling på en konkret situation och fundera på vad hunden behöver få göra på egen hand nästa gång. Den som ska följa ett verkligt spår behöver kunna ta med sig det samarbetet ut i en mindre förutsägbar situation.

    Det började med en lucka i kalendern. I klubbens redovisning blev den till fem prov och en seger. Under de där timmarna tillsammans fick Erik också se fler sidor av en hund han redan kände. När han berättar för klubben vad han hoppas göra härnäst handlar det om att fortsätta ut med Joker. Nästa gång linan sträcks är det återigen hunden som först får berätta åt vilket håll de ska gå.

  • En brunmönstrad katt och en svartvit hund fotograferade mot vit bakgrund.
    Tänkvärda hundnytt

    Preliminär EU-uppgörelse om hundvälfärd

    EU:s ministerråd och Europaparlamentet har nått en preliminär överenskommelse om bättre välbefinnande och spårbarhet för hundar och katter. Beskedet kom den 25 november 2025. Det är ett steg vidare i arbetet med gemensamma minimiregler för bland annat uppfödare, försäljningsställen och djurhem. Överenskommelsen behöver fortfarande godkännas formellt av båda institutionerna innan reglerna kan antas och träda i kraft.

    Bland punkterna finns krav på vatten, foder, lämplig inhysning och kunskap hos dem som sköter djuren. Hundar över åtta veckor ska enligt uppgörelsen få daglig tillgång till en utomhusyta eller dagliga promenader. Texten behandlar också avel som riskerar att skada djuren och ingrepp som öron- och svanskupering utan medicinska skäl. Länderna ska kunna ha strängare regler än EU:s lägstanivå.

    Spårbarheten handlar om att djurets bakgrund ska gå att följa. Mikrochip och registrering i databaser som kan samverka mellan länder är centrala delar. Uppgörelsen omfattar också införsel från länder utanför EU. Syftet är bland annat att motverka olaglig handel. Den innehåller skilda krav för olika situationer; en preliminär överenskommelse är inte ett besked om att alla hundägare har fått nya skyldigheter samma dag.

    Det är lätt att fastna vid de stora orden när en sådan nyhet presenteras. Men bakom en punkt om tillräckligt med vatten finns en hund som faktiskt måste kunna dricka. Bakom frågan om utevistelse finns ett djur som behöver få lämna sin inhägnad och uppleva mer av världen. Därför behöver vi fortsätta fråga hur bestämmelserna ska kunna märkas i djurens vardag, när de väl blir verklighet.

    Det gör ont att tänka på hundar som föds upp eller hålls under dåliga förhållanden för att handeln ska kunna fortsätta. Samtidigt räcker vår upprördhet inte särskilt långt för den hund som behöver hjälp. Ett fungerande skydd kräver människor som kan se bristerna, dokumentera dem och ingripa med stöd av tydliga regler. Gemensamma krav behöver följas av möjlighet att kontrollera att de efterlevs.

    En identifiering kan vara ett viktigt hjälpmedel, men ett chip säger inte på egen hand hur hunden mår. Uppgifter behöver vara riktiga, kunna kontrolleras och följa med när djuret byter händer. Om vi betraktar registreringen som slutet på arbetet riskerar själva omsorgen att hamna i bakgrunden. Djuret behöver både kunna följas i handlingarna och bli sett där det lever.

    För den som längtar efter en hund kan det vara svårt att hålla huvudet kallt inför en annons. Man ser ett ansikte och börjar tänka på ett liv tillsammans. Den längtan förtjänar respekt, men den behöver också få sällskap av frågor och tid. Det är rimligt att vilja förstå var hunden kommer ifrån och hur den har haft det. Ingen ska behöva skämmas för att vilja kontrollera uppgifterna före ett beslut.

    Nyheten väcker därför hopp, tillsammans med förväntan på det arbete som återstår. En politisk uppgörelse behöver bli begriplig för dem som berörs och användbar för dem som ska göra kontrollerna. Då behöver det också vara tydligt när ett krav börjar gälla och vem som ansvarar för vad. Annars blir det svårt för både hundägare och myndigheter att göra rätt.

    Hundarnas välfärd behöver få vara kvar i uppmärksamheten även när förhandlingarna lämnar rubrikerna. För hunden som väntar på rent vatten, en välskött plats eller en stund ute är det den konkreta förbättringen som betyder något. Det är med den förväntan vi tar emot beskedet om den preliminära överenskommelsen.

  • En ljus engelsk bulldogg står på en röd matta bredvid personer som håller en prisrosett.
    Tänkvärda hundnytt

    Fem finaler och många hundliv på Gävletravet

    En fyra månader gammal valp och en tioårig veteran har hunnit olika långt i livet. Ändå kan båda få sin stund i en finalring samma dag. Gästriklands Kennelklubb publicerar den 23 november resultaten från sin inofficiella utställning på Gävletravet dagen före. Där finns fem Best in show-finaler: två för valpar i olika åldrar, en för juniorer, en för veteraner och en för vuxna. Det är en resultatlista där både början på hundlivet och många gemensamma år får synas.

    Utställningen hölls inomhus och var öppen för hundar från fyra månaders ålder. Domarna Sara Nordin och Susanne Segersten dömde samtliga finaler tillsammans. Bland vuxna vann den engelska bulldoggen Kalagera’s Tutta. Tvåa blev gammel dansk hönsehunden Gammeltjäderns Alfred, trea welsh corgi cardiganen Lejonluf’s Super Well Designed och fyra cairnterriern Rasken’s Brita Borg. Olika raser möttes alltså i samma vuxenfinal efter dagens tidigare bedömningar.

    Valparnas början och Kottes tio år

    Bland valparna på fyra till sex månader vann engelska springer spanieln Westaway All The Best For Barecho. I gruppen sex till nio månader gick förstaplatsen till bearded collien Farmarens Obvious Choice. Juniorfinalen vanns av cavalier king charles spanieln Mixaren’s Önska. Veteransegern gick till bedlingtonterriern Isotop’s Kotte, som hunnit bli tio år. I veterangruppen följde Knattings Charming Julius, Janing’s Happy Feet och Pompeca’s Garnet Grade Quarry.

    Jag tycker att veteranfinalen förtjänar uppmärksamhet på egna villkor. Tio år betyder att det redan finns mycket gemensam tid bakom hunden och människan som visar den. Vi vet inte hur deras vardag ser ut genom att läsa en resultatlista, och den behöver vi inte hitta på. Det räcker att låta den äldre hundens deltagande få ett eget värde. När vi talar så mycket om nästa lovande valp är det fint att också stanna vid hundarna som har hunnit bli äldre.

    Vad betyder en inofficiell seger?

    En Best in show-seger här är en finalvinst på just denna utställning. Inofficiella utställningsresultat stambokförs inte hos Svenska Kennelklubben och används inte som meriter för ett utställningschampionat. På officiella utställningar registreras resultaten, och där finns de certifikat som kan behövas för championat enligt reglerna för respektive ras. Arrangören har större frihet att utforma priserna på en inofficiell utställning. Därför behöver finalnamnen och åldersgrupperna läsas tillsammans med klubbens eget upplägg.

    Det är användbar kunskap för den som ser en fin rosett och funderar på att själv prova. En inofficiell utställning kan ge tillfälle att lära känna miljön och öva på att visa sin hund. Men ordet inofficiell säger inget om hur mycket dagen kan betyda för deltagaren. Ett lugnare varv än förra gången eller en stund när man faktiskt förstår vad domaren ber om kan vara värt att ta med sig hem, också när ingen finalplats följer med.

    De fem vinnarna på Gävletravet ska få sina gratulationer. Samtidigt hoppas jag att värmen runt en sådan klubbutställning når fler än dem som står främst. Den som är ny behöver kunna fråga, den som är erfaren kan hjälpa till och hunden behöver få ett vänligt bemötande hela vägen. När de yngsta valparna och en tioårig veteran ryms i samma arrangemang finns det goda skäl att göra plats också för människors olika erfarenhet. Där kan en lokal hunddag få betydelse långt efter att resultaten lagts ut.