En hund i koppel står vid en mossig stubbe i en skog med fläckar av snö.
Citat och kloka ord

Hunden i koppel vid stubben

Du såg en gammal stubbe. Jag var inte färdig med den än.

Du går förbi stubben nästan varje gång. I dag hinner du några steg innan du märker att jag har stannat. Kopplet sträcks och du vänder dig om. Jag står med nosen tätt mot kanten där snön har sjunkit undan. Det finns en liten öppning under en rot, en bit mossa och något som måste undersökas från andra hållet också. Du tittar på stubben och sedan på mig. Jag fortsätter där jag var.

Nyss gick vi i samma takt. Jag följde med förbi staketet och människan som bar en påse. Men här tog det stopp för min del. Du säger mitt namn, och ena örat vänder sig mot dig. Jag hörde. Jag behöver bara en stund till med det här innan vi går. När du tar ett steg tillbaka blir kopplet mjukt igen. Då når jag ner till marken och kan nosa vidare.

Du står och trampar lite medan jag arbetar mig runt kanten. Det knarrar under din sko. Jag lyfter huvudet och ser att du har dragit upp jackan ända mot hakan. Vi har visst olika uppfattning om hur lämpligt det är att stå stilla här. För mig blev det just den mest intressanta platsen på hela vägen. För dig ser det ut att vara en gammal stubbe som står ganska illa till för vinden.

Jag provar andra sidan. Du följer ett litet steg, och nu ligger kopplet i en båge mellan oss. Jag behöver inte använda hela längden, bara få nå fram med nosen. Du stoppar ena handen i fickan. Den brukar ibland komma tillbaka med något gott, men den här gången stannar den där. Det gör ingenting. Jag hade ändå inte tänkt äta upp stubben, även om du säkert skulle tycka att det var skönt om undersökningen tog slut någon gång.

När jag ser upp möter du mig med blicken. Du har slutat titta längs vägen och står vänd åt mitt håll. Jag kommer fram och nosar på vanten. Du kliar mig kort vid kinden, och sedan får jag gå tillbaka till kanten där jag började. Det var fint att det gick att komma till dig utan att allting här genast försvann. Jag kan dela min uppmärksamhet med dig lättare när varje blick inte blir slutet på det jag höll på med.

Ibland har du bråttom. Då går dina steg fortare och du frågar om vi ska komma nu. Jag får lämna sådant som jag gärna hade stannat vid, och vi fortsätter tillsammans. Jag behöver inte få bestämma hela promenaden. Men jag vill gärna att några av stoppen får vara mina. Det finns mycket i din dag som jag följer med i utan att ha valt det. Här ute har jag också saker att bli upptagen av.

I dag väntar du tills jag tar bort nosen av mig själv. Jag står kvar en kort stund, skakar lite på huvudet och vänder sedan mot vägen. Du hinner se det innan du börjar gå. När du säger mitt namn är jag redan på väg mot ditt ben. Vi hittar takten igen, och jag går nära medan du drar ner vanten ordentligt över handleden. Den här gången behövde du inte fråga flera gånger för att få med mig.

Vid nästa sväng kommer ett löv farande över snön. Jag tar två snabba steg efter det och ser på dig när det fastnar mot en gren. Du skrattar. Stubben har jag lämnat bakom mig nu. Jag behöver inte stå vid varje sak lika länge, och en del kan få blåsa vidare utan mig. Men det kändes bra att den där första platsen fick bli färdig innan nästa började locka. Nu har jag gott om lust att fortsätta.

När vi är på väg hem går vi förbi på andra sidan vägen. Du saktar in lite som om du undrar om vi måste dit igen. Jag tittar åt stubben men följer med dig. Just nu är jag nöjd. Du fick vänta med kalla fingrar en stund, och jag fick vara ordentligt upptagen av något som du knappt kunde se. Sedan gick vi vidare tillsammans. Jag tycker om när en promenad får rymma oss båda.