Hunden på sin filt i ett nytt rum
Min filt är liten. Den räcker ändå för att vi ska kunna stanna här en stund.
Det här golvet har jag aldrig gått på. När dörren stängs bakom oss hörs röster från ett annat rum, och jag känner lukten av något som har varit i ugnen. Du tar av dig jackan medan jag nosar vid kanten på en matta. Någon kommer fram och hälsar på dig. Jag blir stående nära ditt ben, med nosen ganska upptagen av allt det främmande.
Vi ska vara här en stund, märker jag. Du hänger upp jackan och ställer skorna åt sidan. Men ur väskan tar du också fram min filt. Den vecklas ut på en plats där jag kan se dig utan att ligga mitt i vägen. Jag går fram och känner igen den genast. Där finns något av vårt rum hemma, fast lampan och bordet ovanför ser helt annorlunda ut.
Jag lägger mig inte direkt. Först behöver jag gå ett litet varv och titta på dörröppningen där rösterna finns. Du följer med blicken men kallar inte på mig varje gång jag stannar. När jag kommer tillbaka pekar du lugnt mot filten. Jag nosar på kanten igen och ställer framtassarna på den. Det känns lite enklare att bestämma sig när jag får se var du tänker sätta dig också.
Stolen hamnar nära. Du sätter dig och flyttar ena foten så att det blir plats för mig. Då lägger jag mig ner, först med huvudet uppe. Jag ser människor gå förbi, hör en stol skrapa och lyfter öronen när någon skrattar. Du pratar vidare men sänker handen en stund när jag tittar på dig. Jag kommer åt den utan att behöva lämna min plats. Sedan får jag lägga mig till rätta igen.
Någon böjer sig fram och vill hälsa. Du säger något, och personen stannar lite längre bort med handen nere vid sidan. Jag får gå fram när jag är redo. Det är skönt att få vara den som tar de sista stegen. När jag har nosat färdigt går jag tillbaka till filten, och ingen följer efter för att fortsätta. Nu kan jag ligga och se på medan ni har era saker för er.
Hemma vet jag ungefär när något brukar börja. Här känner jag inte igen turerna ännu. Någon reser sig, någon öppnar en dörr och plötsligt står det koppar på bordet. Jag följer alltihop med huvudet. Men varje gång jag tittar tillbaka sitter du på samma plats. Min filt ligger kvar. Jag behöver inte förstå hela besöket på en gång för att kunna stanna hos dig.
Efter ett tag lägger jag hakan ner. Du märker det när du flyttar foten, för då öppnar jag ena ögat och tittar upp. Handen kommer kort mot min kind. Sedan fortsätter du att prata. Jag får vara med utan att göra något särskilt och utan att hela tiden bli uppmärksammad. Ibland är det precis lagom att få en plats i rummet där man kan finnas medan samtalet går vidare ovanför.
När du börjar samla ihop dina saker reser jag mig fortare än jag hade tänkt. Nu känner jag igen något. Jackan, väskan och hur du tittar efter skorna betyder att vi snart ska gå. Du viker inte ihop filten förrän jag har klivit av den. Jag ställer mig nära medan du gör det och nosar på hörnet som sticker ut ur väskan. Den ska visst följa med oss hem igen.
Det blev ett helt besök i det där nya rummet. Jag hann höra många röster, lukta på en främmande hand och somna en liten stund med din sko nära. Du tog inte med hela vårt hem, bara en filt som jag kände igen och lite tid att hitta min plats. När dörren öppnas för att vi ska gå följer jag med dig. Nästa gång kanske jag hinner lägga mig innan kopparna kommer fram.