Inkallning på inhägnad träningsplan
När du ropar vill jag hinna fram till dig med hela min glädje.
Du har gått en bit bort över gräset. Jag står kvar hos personen som väntar med mig och följer dina steg. Här på den inhägnade planen känner jag igen hur det brukar börja. Du vänder dig om, ställer dig stilla och ser åt mitt håll. Jag flyttar vikten framåt innan något mer har hänt. Det finns ganska mycket spring i kroppen som just nu inte har någonstans att ta vägen.
Så kommer ordet. Jag känner igen det, känner hur väntan tar slut och sätter fart mot dig. Gräset rör sig under tassarna och du blir större för varje steg. Jag har ingen tanke på hur det ser ut från sidan. Jag vill bara fram till den där rösten som nyss kom hela vägen hit bort och hämtade mig. När jag når dig behöver kroppen ett par extra steg för att komma ihåg hur man stannar.
Du möter mig med handen nära och ett skratt som gör mig ännu mer ivrig. Jag kommer in vid benet, men svansen har fortfarande bråttom. Det blir lite trångt mellan nosen, fickan och dina händer. Sedan får jag ta leksaken du har haft med dig. Jag tar ett ordentligt grepp medan du håller kvar, och en stund är vi båda upptagna med varsin ände. Nu känns det som om hela springandet har hittat fram.
Efter leken går vi ett litet varv tillsammans. Det är skönt att inte genast behöva hamna långt ifrån dig igen. Jag nosar vid en grästuva, tittar upp och får din hand över bröstet en kort stund. Du är fortfarande glad, fast jag redan har kommit och inget mer behöver bevisas just nu. Jag vill gärna att den delen också ska höra till när du ropar på mig.
Nästa gång fastnar blicken vid något som rör sig utanför staketet. Jag har redan börjat mot dig, men huvudet hinner vända sig åt sidan. Då låter din röst likadan när jag hittar tillbaka till den. Du står kvar på platsen där jag väntade mig att möta dig. Jag får komma hela vägen fram utan att den sista biten fylls av ett missnöje jag inte förstår vad jag ska göra med.
Jag känner skillnaden mellan att springa till någon och att komma fram till något som plötsligt har ändrats. Här finns samma vänliga händer också när vägen blev lite krokigare. Du kan visa en enklare början nästa gång och göra det lättare för mig att hålla reda på uppgiften. Men jag slipper undra om jag borde ha stannat där borta i stället. Det är fortfarande hos dig som det roliga fortsätter.
Vi gör ett sista försök på kortare avstånd. Nu kan jag nästan höra hur du drar in luft innan du säger ordet. Jag väntar, trampar och får till sist komma. Den här gången blir det ingen stor rusning, bara några ivriga språng och en tvär liten inbromsning framför handen. Du ser så nöjd ut att jag trycker nosen mot din jacka innan jag tar det du räcker mig.
När kopplet kommer fram står jag redan nära. Du fäster det och låter mig nosa färdigt vid kanten av planen innan vi går mot grinden. Jag behöver inte försöka hinna undan för att få vara kvar ute lite till. Vi har en bit att gå tillsammans också efter övningen. Det finns en välbekant lukt längs staketet som jag gärna vill läsa noggrant, och du verkar ha tid med den innan vi lämnar.
Senare, när jag hör mitt namn hemma, lyfter jag huvudet från bädden. Du står vid köksdörren och vill mig något. Jag reser mig och kommer fram, fortfarande lite mjuk i kroppen efter dagens springande. Det finns ingen lång grässträcka mellan oss nu. Ändå känner jag igen lusten att gå dit din röst finns. Jag tycker om när det händer något vänligt i andra änden av den vägen.