Hunden i vardagsrummet på valborgskvällen
Ni får gärna välkomna våren. Jag vill helst göra det här inne med dig.
Det är kväll och du har satt dig i vardagsrummet, men ute händer det fortfarande saker. Röster kommer och går utanför huset. En bildörr stängs, någon skrattar högt och jag lyfter huvudet från mattan. Du säger något om Valborg till den som sitter bredvid. Jag känner inte igen alla era ord för kvällar som den här. Jag märker mest att det låter annorlunda än när vi brukar göra oss färdiga för natten.
Vi har redan varit ute och kommit hem igen. Skålen står där den brukar och min bädd ligger kvar på sin plats. Ändå går jag fram till fönstret när ett nytt ljud hörs. Jag står en stund och ser efter utan att förstå vad jag ska leta efter. Det blir lätt många frågor i kroppen när något hörs tydligt men inte går att komma fram till och undersöka med nosen.
Du kommer nära och ser ut en kort stund. Sedan drar du för gardinen och går tillbaka till platsen där du satt. Jag följer med, men lägger mig inte direkt. Först går jag ett litet varv vid bordet och stannar intill ditt ben. Din hand kommer ner mot mig utan att hålla fast. Jag får stå kvar, nosa på ärmen och bestämma själv när jag vill flytta mig igen.
Ett skarpare ljud får mig att rycka till. Jag tittar mot fönstret och sedan på dig. Du möter blicken och pratar med samma röst som förut. Du försöker inte göra kvällen rolig genom att få mig att gå närmare det som låter. Jag har nog med det som händer här inne just nu. Det är skönt att kunna gå åt ditt håll och hitta någon som verkar ha plats för mig där.
Jag lägger mig på mattan nära soffan, med huvudet uppe. En stund senare reser jag mig igen. Du flyttar foten så att jag kan stå närmare och låter handen finnas kvar vid min sida. Jag behöver inte välja mellan att ligga prydligt på en bestämd plats och att få ha dig nära. I kväll får det bli lite fram och tillbaka innan kroppen verkar vilja stanna någonstans.
Ni har visst bestämt er för att vara hemma. Jag hör det på hur ni pratar vidare, hämtar något från köket och kommer tillbaka utan att ta fram jackor och skor. Det finns inga tecken på att jag snart ska behöva följa med ut till allt det där som hörs. När du sätter dig igen lägger jag bröstet mot mattan. Nu når jag din hand genom att bara lyfta nosen en liten bit.
Det kommer fler ljud under kvällen. Några får mig fortfarande att lyssna ordentligt. Men mellan dem hinner det också vara vanligt här inne. Du tar ett glas vatten, någon ändrar hur den sitter och rösterna fortsätter nära. Jag kan vila huvudet en stund och sedan se efter att ni är kvar. Jag behöver inte förstå vad alla andra människor gör för att veta var jag själv helst vill vara medan de håller på.
När du reser dig följer jag med ett par steg. Du går bara till dörröppningen och tillbaka, och jag vänder vid dina fötter. Sedan hittar jag platsen på mattan igen. Du sätter dig närmare kanten den här gången. Jag lutar huvudet mot ditt knä en kort stund innan jag lägger mig ner. Handen rör sig långsamt över bröstet. Just nu är det den delen av kvällen jag gärna vill att vi fortsätter med.
Våren finns kvar i morgon också. Då kan vi gå ut och undersöka det som har kommit fram längs vår vanliga väg, stanna vid gräset och känna efter vad som har förändrats sedan sist. Jag behöver inte vara med på människornas stora välkomnande för att tycka om allt det där. I kväll räcker det att dörren får vara stängd och att du stannar här. När jag till sist låter huvudet ligga kvar nära din fot märker du det och flyttar dig försiktigt.