Hunden på filten under kafébordet
Under ditt bord vill jag ha en plats där ingen trampar på min svans.
Stolen skrapar när du drar ut den, och jag stannar vid ditt ben. Här står fler bord än hemma och det rör sig människor åt olika håll. Någon bär en bricka, någon viker ihop en jacka och från ett bord längre bort kommer ett skratt. Jag känner lukter som gärna skulle få mig att undersöka hela platsen. Men först vill jag veta var du tänker sätta dig och var jag kan vara under tiden.
Du väljer bordet ute i kanten och lägger min filt intill stolen, under bordsskivan. Där finns utrymme att lägga sig utan att hamna i vägen för fötterna som passerar. Jag nosar på marken, ser efter bakom ditt ben och kliver sedan på filten. Du har kopplet i handen och flyttar stolen försiktigt när jag vänder mig om. Min svans hinner komma undan innan du sätter dig.
Först står jag kvar. Det kommer någon med en kopp och jag följer rörelsen uppåt, ända tills koppen ställs på bordet. Du låter mig titta. Sedan visar du handen nära min plats och jag vänder nosen tillbaka till den. Det är lättare att hitta dig när du finns där nere också. Jag behöver inte sträcka mig upp mellan bordsbenen för att försöka få kontakt varje gång något nytt händer.
En annan hund går förbi längre bort på gångvägen. Jag flyttar öronen framåt och blir stående lite högre på benen. Du ser den också och ger mig plats bakom din stol, bort från gången. Därifrån kan jag titta en stund utan att hunden behöver komma rakt fram till min nos. Den fortsätter med sin människa och jag nosar på filten igen. Vi slapp tydligen göra ett möte av just den passagen.
Du har hämtat vatten åt mig. Jag dricker och lägger mig sedan med framtassarna vid filtens kant. Härifrån kan jag se dina skor och en liten bit av världen utanför bordet. Resten får du hålla reda på en stund. Jag har redan hunnit titta på ganska mycket. Det känns bra att platsen under bordet inte hela tiden fylls av händer som kommer ner för att klappa mig innan jag ens hunnit se vem de hör till.
Någon stannar och säger något vänligt till dig om mig. Jag lyfter huvudet. Du svarar, men personen böjer sig inte in över min plats. Efter en stund går den vidare och jag kan ligga kvar. Det var ett mycket enkelt samtal att vara hund i. Jag fick finnas med i det utan att behöva resa mig, hälsa ordentligt och förstå en ny människas händer mitt under vilan.
Det klirrar till när du flyttar koppen. Jag ser upp igen, mest för att kontrollera om något har hamnat på marken som skulle kunna behöva min uppmärksamhet. Du möter blicken och ler. Ingenting att hämta den här gången heller. Jag lägger hakan på tassarna och får din hand mot sidan en kort stund. Det går ganska bra att sitta på kafé tillsammans, när min del av besöket får vara så här okomplicerad.
När du har druckit färdigt flyttar du kopplet så att det inte ligger kring ett stolsben. Jag reser mig innan du samlar ihop filten och följer med ut från borden. En bit därifrån får jag stanna vid gräskanten och undersöka den noggrant. Nu finns det plats för nosen igen. Du går i min takt en stund, och jag tycker om att vår utflykt också innehåller den här delen efter att koppen har ställts undan.