Agility med bommen tio centimeter över marken
Vi missade en sväng. Jag tappade inte lusten att springa med dig.
Du svänger åt vänster och jag fortsätter rakt fram. Ett par språng senare hör jag min signal bakom mig och vänder huvudet. Där står du med handen nere och ett uttryck som får mig att komma tillbaka, fortfarande med ganska mycket spring kvar i benen. Vi har visst hamnat på olika sidor om det vi höll på med. Jag vet inte riktigt när det hände. Nyss verkade vi vara på väg tillsammans.
Du går fram till mig och börjar om en liten bit bort. Den här gången står du annorlunda redan innan vi sätter fart. Jag får syn på handen i tid och följer rörelsen. Hindret som jag nyss sprang förbi kommer framför mig. Bommen ligger lågt och jag tar ett lätt språng över. På andra sidan fortsätter du framåt med mig, och nu behöver jag inte vrida huvudet bakåt för att försöka hitta vart du tog vägen.
Det är den delen jag tycker så mycket om på gräsplanen. Jag får använda benen ordentligt och ändå vara uppmärksam på dig. Ibland räcker en rörelse för att jag ska veta var jag ska fortsätta. Andra gånger hinner jag iväg innan jag har sett färdigt. Då hjälper det när du kommer tillbaka in i det vi gör, så att jag slipper bli ensam med både farten och frågan om vad som gick fel.
Vi stannar efter det låga hindret och du tar fram leksaken. Jag griper den och kommer nära med hela kroppen. Du håller kvar en stund och släpper sedan efter så att jag får bära den ett litet varv. Det är ett mycket trevligt sätt att få reda på att vi hittade varandra igen. Jag ser upp på dig med leksaken i munnen. Du har inte fastnat vid svängen där vi tappade bort varandra.
När du tar tillbaka leksaken går vi en bit åt sidan. Här får jag nosa medan du ser ut över hindren. Du verkar tänka på något, för handen gör en liten rörelse i luften och sedan tittar du tillbaka mot platsen där vi började. Jag följer inte med i alla dina funderingar. Men när du vänder dig mot mig igen finns samma lust i rösten som innan vi satte fart första gången.
Nu får vi ihop en kort följd. Jag kommer över bommen, följer dig till nästa del och hittar öppningen till tunneln. En liten stund ser jag bara vägen genom den. Sedan kommer ljuset och din rörelse där ute. Jag springer mot handen du visar och får fortsätta tillsammans med dig. Det är roligt när det blir begripligt medan kroppen fortfarande har fart. Jag vill gärna hinna vara med hela vägen.
Du skrattar när jag kommer fram, och jag studsar till av det välbekanta ljudet. Sedan böjer du dig ner och låter mig få leksaken igen. Vi har ingen lång bana kvar att göra nu. Du samlar ihop våra saker och vi går bort från hindren till skuggan vid kanten av planen. Jag dricker, står nära ditt ben och låter blicken följa någon som bär en hinderbom en bit längre bort.
När vi lämnar platsen bär jag leksaken och du går bredvid. Vi fick börja om i dag. Jag sprang åt ett håll som du inte hade tänkt, och du behövde visa mig vägen tydligare nästa gång. Men jag får fortfarande lust att titta upp när du rör handen. Det sista jag minns av springandet är hur jag kom ut ur tunneln och hittade dig där du väntade. Därifrån hade vi en bit kvar som vi kunde göra tillsammans.