En brunvit hund sätter en framtass på en låg matta framför en person.
Citat och kloka ord

Ett litet steg får räcka

”Ett litet steg är också ett steg. Jag väntar här.”

Du har lagt en matta på golvet och satt dig en bit ifrån. I handen finns något som luktar gott. Jag känner igen den här början. Vi ska försöka förstå varandra om någonting, och du hoppas att det ska gå bra.

Jag går fram till dig och sätter mig. Du ser på mattan. Jag ser på handen. Sedan ser jag på ditt ansikte för att hitta något mer att gå efter. Du säger samma ord igen, lite tydligare. Jag reser mig, tar ett steg åt sidan och provar att sätta mig där. Din hand är fortfarande stängd.

Nu blir du tyst. Jag hör hur du andas ut och ser att du tittar bort en stund. Då står jag kvar. Jag vill gärna göra det du tänker på. Problemet är att det du tänker på är kvar inne i ditt huvud, medan jag står här ute med fyra tassar och flera möjliga förslag.

Du ler till när jag nosar på ditt knä. Sedan flyttar du dig lite, så att vi båda är närmare mattan. Jag följer handen med blicken och råkar sätta en framtass på den mjuka kanten. Då hör jag det välbekanta, glada ljudet från dig. Handen öppnas. Jag tuggar och ser upp igen. Nu har vi något att börja med.

För dig såg det kanske ut som om jag bara flyttade en tass. För mig hände det något mer. Din röst hittade mig mitt i försöket. Jag hann känna att just den rörelsen var värd att göra igen. Nästa gång tittar jag ner på mattan innan jag tittar på handen. Du ser det och blir glad. Jag känner igen glädjen och vill stanna kvar hos dig i den.

Ibland går det fortare mellan oss. Då följer nästa sak så lätt på den första att ingen behöver fundera särskilt mycket. Jag tycker om de stunderna också. Men jag behöver att du tycker om mig när jag står stilla och undrar. När jag sätter mig på fel sida eller tappar tråden för att det knäpper till ute i köket.

När du rynkar pannan börjar jag titta mer på dig än på det vi håller på med. Jag söker efter din vanliga blick. Den som säger mitt namn utan att något först måste bli rätt. I dag kommer den tillbaka när du lägger handen i knät och låter mig nosa färdigt. Då vågar jag prova igen.

En tass till hamnar på mattan. Du skrattar, och den här gången kommer handen fram direkt. Jag känner dina fingrar mot nosen när jag tar min bit. Sedan reser du dig och går till köket. Jag följer efter, fast jag hinner kasta en blick tillbaka på mattan. Den ligger kvar. Det vi höll på med verkar vara färdigt för stunden.

Du böjer dig ner och stryker mig längs sidan. Jag står nära ditt ben och tuggar klart. Två tassar på en matta blev det visst. Jag vet inte vad du hade tänkt från början. Jag vet att vi hittade fram till något tillsammans, och att jag fortfarande har lust att vara med när du tar fram mattan nästa gång.