En stund utan planer
”Ibland vill jag bara ligga här och höra att du är hemma.”
Det första jag hör när jag vaknar till är stolen. Du skjuter den en liten bit från bordet, och sedan hörs dina steg mot köket. Jag öppnar ögonen utan att lyfta huvudet. Ljuset ligger över bäddens kant. Min ena baktass har hamnat utanför, men det verkar vara ett problem som kan vänta.
Du öppnar ett skåp, ställer ner något och vrider på kranen. Jag känner igen ordningen. Snart kommer ljudet av skeden mot koppen, sedan stegen tillbaka. Jag lyssnar tills stolen rör sig igen. Först då sluter jag ögonen helt.
Jag vet att du ibland tittar hit och undrar om jag har tråkigt. Jag ser det när du tar upp leksaken och låter den röra sig lite framför bädden. Den är omtyckt, och en annan stund hade jag kommit direkt. Nu ligger värmen kvar efter mig i filten. Kroppen är tung och behaglig. Jag lyfter huvudet för att se dig, men lägger ner det igen när handen med leksaken blir stilla.
Tack för att du ser skillnaden. Jag kan längta efter dig fast jag vill ligga kvar här. Jag kan vara glad över att du finns i rummet utan att resa mig varje gång våra blickar möts. När du låter mig somna om får jag ha både sällskapet och sömnen kvar.
Tidigare i dag följde jag dig tätt genom hallen. Du hade kopplet i handen och jag hade åsikter om hur länge det skulle ta att hitta rätt sko. Ute ville jag fram till kanten där snön hade smält. Jag behövde nosa, röra på benen och undersöka det som hänt där. Allt det finns fortfarande i mig nu, som en trötthet ända ut i tassarna. Jag har inte glömt hur man vill saker. Just nu vill jag vila.
Du bläddrar vid bordet. Ibland slutar ljudet en lång stund, och jag hör bara huset omkring oss. Då drar jag in nosen lite närmare bröstet. Det gör inget att du inte säger mitt namn. Jag vet var du är. När jag behöver se efter kan jag öppna ögonen och hitta ditt ben under bordet.
Jag sover djupare då. Så djupt att ett ljud kan få mig att lyfta huvudet innan jag riktigt har vaknat. Nyss tappade du något. Jag reste öronen och såg mig omkring. Du stod kvar i köket med trasan i handen och sa något med din vanliga röst. Jag tittade en stund till och lät sedan huvudet sjunka ner. Du fortsatte med ditt.
Det här är en del av hur jag hör hemma hos dig. Jag får släppa taget om det som händer en stund. Du går förbi utan att röra min sovande kropp. När du behöver komma åt fönstret väntar du tills jag flyttat tassen som ligger i vägen. Jag kan sträcka ut mig igen så snart du passerat.
När jag till slut vaknar ordentligt sitter du fortfarande vid bordet. Jag reser mig, sträcker frambenen långt framför mig och stannar mitt i en gäspning när du vänder dig om. Din hand kommer ner vid stolen. Den nosar jag gärna på. Sedan lutar jag mig mot ditt knä en liten stund, utvilad nog att vilja något nytt.