Hunden vid den tomma bänken
Jag gick till platsen där vi brukade mötas. Du lät mig stanna en stund.
Jag svänger in mot bänken innan du har hunnit följa med runt busken. Där brukar vi vänta. Jag har redan fått syn på stigen på andra sidan och ställer mig så att jag kan se en bra bit mellan träden. Du kommer fram och stannar bredvid. Kopplet blir löst igen. När någon rör sig längre bort lyfter jag huvudet, men det är en människa på cykel. Jag följer henne med blicken tills hon försvinner bakom nästa buske.
Det finns mycket att undersöka vid bänken. Jag nosar längs ena benet, går över gruset och stannar vid kanten av gräset. Där brukar min kamrat börja. Jag brukar hinna fram först till människorna, men han tar ofta en omväg för att undersöka just den fläcken. Sedan kommer han med huvudet lite på sned, och jag går honom till mötes. Nu finns ingen sådan rörelse att följa. Jag vänder tillbaka mot stigen och står kvar med öronen framåt.
Du sätter dig. Jag kommer nära ditt knä men slår mig inte ner. Om han kommer vill jag vara beredd att gå fram. En person med hund blir synlig mellan träden och jag flyttar mig genast ett steg. Sedan stannar jag. Det är en annan kropp, ett annat sätt att röra sig. Du håller kvar kopplet med mjuk hand medan de passerar längre bort. Jag ser efter dem, vänder om och undersöker gräset vid bänken en gång till.
Vi brukade bli fyra på den här platsen. Två människor som behövde prata innan de fick fart på benen, och vi två som redan var ganska klara med den delen. Ibland gick vi runt dem medan de stod stilla. Då fick ni byta hand på kopplen och reda ut det som hamnat mellan er. Jag brukade bli otålig när ni skrattade åt det. Det verkade onödigt att dröja när det fanns en hel stig kvar och någon att undersöka den tillsammans med.
Nu kommer den andra människan runt busken. Jag är på benen innan hon har hunnit säga något. Hon går långsammare fram än vanligt och stannar nära oss. Jag nosar på handen, sedan på byxbenen. Där finns sådant jag känner igen. Jag går ett steg åt sidan för att se bakom henne, men hon kommer ensam. Du reser dig från bänken och säger något lågt. Jag väntar mellan er medan era röster blir stilla igen.
Hon böjer sig ner och låter mig komma fram. Handen rör sig över min nacke på det välbekanta sättet. Jag lutar mig mot benet en kort stund. Sedan går jag runt henne, fortfarande med nosen nära, och stannar på andra sidan. Ingen följer efter. När jag ser upp blir handen kvar i luften innan den kommer ner till mig igen. Jag möter den en gång till. Det finns plats för mig nära henne också, även om vi inte har börjat gå.
Ni sätter er båda på bänken. Jag står först framför er och tittar ut mot stigen. Sedan väljer jag platsen vid era fötter. Jag lägger mig inte lika snabbt som när vi kommit tillbaka från en lång promenad. Först behöver jag byta riktning, flytta på kopplet och se åt det håll där han brukade stå. Du väntar medan jag ordnar mig. Till sist lägger jag ner bröstet i gräset med huvudet fortfarande högt nog att se vägen förbi busken.
Ni pratar en stund. Ibland känner jag igen ett ljud som brukar komma när ni vänder er mot honom, och då lyfter jag huvudet lite till. Handen från bänken möter mig. Jag går fram mellan era knän och stannar där medan den andra handen också kommer ner. Ni brukar inte sitta så här länge före promenaden. Jag kan vara hos er ändå. När jag sedan backar undan för att vända mig får jag gott om utrymme att hitta min plats igen.
Efter en stund tar du fram vatten. Jag dricker medan den andra människan håller skålen stadigt. Det är något hon gjort förut, ofta med en annan nos som velat fram samtidigt. Nu behöver ingen vänta på sin tur. Jag lyfter huvudet och ser på hennes hand när hon flyttar undan skålen. Sedan går jag tillbaka till sidan av bänken. Där ligger en liten pinne som jag får tag i, lyfter och bär ett par steg innan jag lägger ner den igen.
Till sist börjar ni gå. Jag följer med men vänder huvudet flera gånger mot platsen vi lämnar. Du stannar vid första korsningen i stället för att fortsätta medan jag tittar bakåt. Jag ser bänken mellan grenarna. Ingen har kommit fram dit. När jag vänder tillbaka står ni båda kvar och väntar på mig. Jag går fram till ditt ben, nosar på handen och tar sedan de första stegen åt det håll där stigen går in mellan träden.
Vi kommer till roten där min kamrat ofta stannade. Jag sänker nosen och följer marken runt den. Den andra människan stannar också, fast hon inte längre har något koppel att hålla ordning på. Jag kommer fram till henne efteråt och får en kort klapp över bröstet. Sedan börjar vi gå igen. Jag hittar en doft längre fram som jag vill undersöka, och en liten stund blir stegen ivrigare. Du följer med utan att kalla bort mig från den fläcken.
När vi vänder hemåt går vi en annan väg förbi bänken. Jag ser den från sidan och stannar till, men den här gången behöver jag inte gå hela vägen fram. Ni säger något till varandra innan vägarna delar sig. Den andra människan låter handen möta mig en sista gång. Jag står nära medan hon stryker mig över nacken. Sedan följer jag henne med blicken tills hon gått en bit. Du väntar bredvid, precis som du gjorde när vi kom hit.
Vi går vidare tillsammans. Du har inte försökt få mig att glömma platsen eller skyndat förbi när jag velat undersöka den. Nästa gång kanske jag svänger in mot bänken igen. Jag känner vägen dit så väl. I dag kom vi därifrån lite annorlunda, med längre pauser och en människa som gick ensam åt sitt håll. När du sänker handen möter jag den med nosen. Vi har fortfarande vägen hem kvar, och jag går gärna nära dig en stund.