Två hundar med varsin boll
Min boll blev mycket roligare när jag slapp hinna först till din.
Den andra hunden har redan hunnit fram när jag kommer till platsen där bollen landade. Han vänder med den i munnen och springer mot sin människa. Jag följer efter några steg, stannar och ser tillbaka på dig. Du står kvar med tom hand. Det var samma håll vi sprang åt, men nu har han både bollen och farten kvar i benen. Jag har mest fått en mun full av gräsdoft och en ganska stark lust att försöka hinna före nästa gång.
Du kommer fram till mig innan det blir något nytt kast. Handen vid bröstet får mig att vända huvudet. Jag tittar på dig, sedan bort mot bollen som just byter mun mot hand hos den andra människan. Det är mycket som drar åt det hållet. När den lyfts igen spänner jag kroppen för att ge mig iväg. Du stannar hos mig i stället för att också rikta hela din uppmärksamhet mot den. Då blir det möjligt att se dig en stund till.
Vi går bort mot kanten av gräsplanen. Jag vänder mig om flera gånger. Där borta händer det fortfarande något som jag gärna vill vara med i, även om jag inte riktigt har hittat hur. Du tar fram vatten och låter mig dricka i lugn och ro. Ingen står bredvid och väntar på samma skål. När jag lyfter huvudet är du kvar på huk. Den andra hunden har också fått en paus, längre bort tillsammans med sin människa.
Ur din väska kommer en annan boll. Den är mjukare i ytan och luktar av de ställen där vi brukar leka själva. Jag känner igen den innan du hunnit hålla fram den ordentligt. Nosen kommer nära och svansen får fart. Du rör handen en liten bit åt sidan. Jag följer rörelsen med blicken, men du kastar inte långt. Du låter bollen rulla ett par meter på gräset, rakt framför oss där jag redan står vänd åt rätt håll.
Jag får tag i den nästan genast. Ingen har kommit förbi min axel och ingen är på väg tillbaka med det jag försökte nå. Jag stannar med bollen mellan tänderna och tittar mot dig. Du har redan böjt benen lite, med händerna nära kroppen och blicken kvar hos mig. Det finns någon att komma tillbaka till här. Jag gör ett litet varv innan jag går fram, mest för att få bära det jag faktiskt hann få tag i den här gången.
Du tar inte emot genom att genast sträcka dig in i min mun. Först möter handen sidan av mitt huvud, sedan visar du var jag kan lämna bollen. Jag står kvar nära och släpper efter en liten stund. Det kommer något gott ur den andra handen. När jag har tagit det finns bollen fortfarande hos dig. Jag ser hur fingrarna ändrar grepp. Nu är vi båda upptagna med samma sak, och jag har en ganska bra aning om vad jag ska hålla reda på.
Nästa gång rullar du den åt ett annat håll. Jag hinner svänga och kommer fram med ett litet hopp i steget. Det var inte så långt den här gången heller, men jag kan följa hela vägen. När jag lyfter huvudet ser jag dig utan att behöva leta bland flera människor. Du väntar där vi började. Jag springer tillbaka snabbare nu och bromsar så att bollen stöter till ditt knä. Där blev överlämnandet kanske något mer energiskt än du hade räknat med.
Den andra hunden börjar röra sig på sin sida av planen. Jag hör stegen och vänder huvudet medan jag står nära dig. Han har sin boll. Hans människa väntar där borta, och de gör något eget tillsammans. Jag tittar tills han har kommit fram till henne igen. Sedan känner jag din hand lätt mot bröstet. Min boll finns vid ditt ben. Jag behöver inte lämna det vi håller på med för att försöka få tag i hans också.
Det blir en kort stunds lek till. Du låter mig bära, komma nära och välja att stanna hos dig med bollen. Ibland släpper jag snabbt, ibland behöver jag gå ett litet varv först. Du har slutat jämföra min väg tillbaka med hans. Jag vet inte om du gjorde det med ord förut, men jag märker att blicken är kvar här nu. När jag kommer fram blir du glad innan du ser åt något annat håll. Det får mig att vilja prova samma väg igen.
Efter en stund sätter vi oss i skuggan. Jag lägger bollen mellan tassarna, precis så nära att jag kan känna den utan att hålla den i munnen. Du dricker ur din flaska och jag sträcker ut ena bakbenet. Den andra människan sitter också ner med sin hund en bit bort. Ni pratar över gräset utan att samla oss kring en leksak. Jag kan titta dit och sedan låta huvudet sjunka igen. Vi behöver inte springa samma sträcka för att vara ute på samma plats.
När vi börjar gå hem har du lagt undan min boll. Jag fick lämna den till dig innan kopplet kom fram och hann se vart den tog vägen. Nu går den andra hunden framför oss med sin människa. Vi har lite utrymme mellan oss. Vid kanten av stigen stannar han och undersöker något, och jag får också tid vid en egen fläck. När vi går vidare hinner jag fram till hans sida en kort stund. Då finns det ingen boll mellan våra nosar som vi båda måste hinna till.
Vid väskan hemma stannar jag igen. Du har ställt ner den i hallen medan du tar av dig skorna, och jag vet precis vilken ficka som blev intressant ute på planen. Jag nosar på utsidan. Du ser på mig och skakar lite på huvudet, fortfarande med ett skratt kvar i rösten. Det blir tydligen inget nytt kast i hallen. Jag går till vattnet i stället. Men jag tittar tillbaka när du hänger upp väskan. Nu finns det något där som jag gärna vill få följa med och leka med igen.