Svart hund vid blåbärskorgen
Du fick blåbär i korgen. Jag fick en eftermiddag med dig.
Du har satt dig på huk igen. Vi har inte kommit särskilt långt sedan förra gången, men tydligen har du hittat ännu en anledning att stanna. Jag går tillbaka ett par steg, med kopplet löst mellan oss, och ser vad du håller på med. Fingrarna försvinner ner mellan små gröna blad. När handen kommer upp ligger där några mörka saker som du granskar innan de hamnar i korgen. Jag sänker nosen mot kanten. Om det här är ett sätt att ordna matsäcken tycker jag att du arbetar med förvånansvärt små mängder.
Du flyttar korgen undan min nos utan att göra någon stor sak av det. Sedan får jag undersöka marken bredvid där du sitter. Där har någon gått före oss, och vid en rot finns något som behöver betydligt mer uppmärksamhet än de där små sakerna i din hand. Jag håller på en stund. När jag lyfter huvudet är du fortfarande kvar på samma plats, men korgen har fått lite mer i botten. Vi verkar båda ha hunnit göra framsteg, fast på olika håll.
Det är annorlunda mot promenaderna när du vill gå en bestämd sträcka. Då rör sig dina ben nästan hela tiden och jag får hålla reda på när du är på väg vidare. Här kan jag stanna vid roten utan att genast känna att vi håller på att lämna varandra. Du ser efter var jag är innan du sträcker dig åt nästa håll. Ibland flyttar du korgen i stället för mig. Då slipper jag backa undan från det jag just har börjat undersöka.
Efter en stund reser du dig med ena handen mot knäet. Jag är redo att fortsätta och tar ett par ivriga steg mot stigen. Du följer med, men bara tills du får syn på något på andra sidan en liten sten. Där sätter du dig igen. Jag vänder huvudet och tittar på dig. Det här var en kort promenad mellan två omgångar av samma mycket noggranna arbete. Du skrattar åt min blick. Jag går tillbaka för att kontrollera om korgen åtminstone fått något större i sig den här gången.
Det har den inte. Däremot har dina fingrar blivit mörka. Du håller fram handen så att jag kan nosa utan att behöva nå ner i korgen. Jag känner igen dig under den nya lukten och kommer nära ditt knä. Min svarta nos möter ett blått finger. Du ler och torkar sedan av handen innan du ordnar med våra saker. Jag väntar. Det brukar finnas något i väskan som är betydligt enklare att förstå än det du samlar från de låga buskarna.
Först kommer vattnet fram. Du väljer en plan bit mark där skålen inte behöver luta, och jag dricker medan du står kvar. Sedan tar du fram det som är till mig. Jag får det ur handen i lugn och ro och nosar efter om det finns mer. Du visar att vi är färdiga med den delen för tillfället. Jag ser tillbaka på korgen. Nu när vi har ordnat mat och dryck på ett ganska välbekant sätt kanske vi kan prata om vart vi ska gå härnäst.
Du väljer en plats med lite skugga för pausen. Jag lägger mig nära väskan, vänd så att jag kan se stigen genom träden. Här går det att höra sådant som inte syns genast. En gren rör sig, någon fågel blir högljudd och längre bort kommer röster mellan stammarna. Jag lyfter huvudet när de blir tydligare. Du tittar också åt det hållet och håller kvar kopplet. När människorna har passerat på stigen låter jag hakan sjunka tillbaka mot marken.
Du äter det du hade med dig hemifrån. Det verkar trots allt ha varit klokt att ordna något färdigt innan vi gick, för jag har följt ditt arbete en bra stund nu och korgen är långt ifrån full. Ibland ser du ner i den och rör på bären med fingrarna. Sedan låter du den stå igen. Du sitter kvar hos mig och fortsätter inte genast bara för att det fortfarande finns tomt utrymme att fylla. Det uppskattar jag, även om jag inte tänker hjälpa till med själva plockandet.
När vi reser oss tar jag mig först till platsen bakom stenen. Den har jag sett från filten en stund och behöver undersöka innan vi lämnar den. Du väntar med väskan på axeln. Jag går runt, stannar och kommer sedan fram på andra sidan. Du har inte börjat ropa medan jag varit upptagen där. När jag vänder tillbaka är din hand nära kroppen och kopplet ger mig plats att gå in till ditt ben. Nu är jag redo att fortsätta en bit.
Den här gången går vi längre. Du bär korgen så att den inte slår mot mig när jag kommer nära. Vi passerar flera av ställena där du satte dig förut, och jag nosar till vid ett par av dem. Det luktar fortfarande av vårt långsamma arbete där. Du går inte ner på huk igen, fast det säkert finns fler små saker kvar. Jag ser på dig när vi kommer ut på den bredare stigen. Dina ben har visst bestämt sig för att följa med hela vägen nu.
På hemvägen blir jag lite långsammare. Jag har gått kortare sträcka än på en del av våra andra turer, men jag har hunnit vara upptagen med mycket ändå. Du märker när jag stannar vid en skuggig kant och står kvar medan jag nosar färdigt. Korgen har du flyttat till andra handen. Vi behöver inte få med oss något mer från skogen för att kunna gå hem. Jag har redan varit där länge tillsammans med dig, också de stunder när dina fingrar arbetade och mina tassar stod stilla.
Hemma ställer du korgen på bänken och börjar ta av dig skorna. Jag går fram till vattnet och sedan till min plats. Du fortsätter med det du samlat, och jag kan höra hur det rör sig mot kanten av ett kärl i köket. Det blev tydligen mer arbete efter skogen också. Jag lägger ner huvudet. När du går förbi lyfter jag ena örat, men följer inte med. Du har dina blåbär kvar att ordna med. Jag tänker börja med min del av eftermiddagen och sova en stund.