En ljusbrun hund ligger på en matta och tittar mot en vuxens dansande ben i ett ljust kök.
Citat och kloka ord

Hunden och köksdansen

Du dansade i köket. Jag låg kvar på mattan och försökte förstå vart du var på väg.

Först trodde jag att du skulle gå till kylskåpet. Det var dit ena foten pekade, och du hade redan börjat flytta vikten åt rätt håll. Sedan tog du ett steg bakåt i stället och vände runt vid stolen. Jag lyfte huvudet från mattan. Om du tänkte gå ut brukade det komma något om skor eller koppel först. Nu fanns bara dina fötter, en hand som gjorde en liten rörelse i luften och ett ljud från radion som tydligen behövde få plats i benen också.

Du sjunger med en stund. Jag kan inte hjälpa till med orden, men jag följer ansiktet när du vänder dig mot mig. Där har något blivit lättare än det var för en liten stund sedan. Du har slutat titta ner på det du höll i och ställt det åt sidan. När du ser att jag har vaknat ler du, som om vi redan hade kommit överens om vad som pågår. Jag är fortfarande vid frågan om varför vägen till diskbänken plötsligt behöver så många svängar.

Det är mycket med dig som går att känna igen. Tar du på dig vissa skor brukar vi gå längre. När du plockar fram väskan jag känner bäst vill jag gärna kontrollera vad du lägger i den. Men nu gör du rörelser som inte verkar vara på väg till någon särskild sak. Du når inte något på hyllan, trots att handen är där uppe. Du går inte runt stolen för att sätta dig. Jag följer alltihop med blicken och får en liten paus från det jag trodde att jag visste om hur du använder köket.

Efter en stund reser jag mig och går fram. Du stannar med båda fötterna i golvet när jag kommer nära. Det uppskattar jag. Jag kan nosa på handen utan att behöva hålla reda på vart den ska svänga härnäst. Du böjer dig ner, låter fingrarna möta bröstet och säger något med den glada rösten. Jag viftar på svansen och lutar mig lite närmare. Om det var en inbjudan att vara med får den gärna se ut så här en stund.

Du tar ett steg åt sidan och jag följer. Sedan stannar du igen och skrattar åt hur fort jag var beredd att gå med. Jag vet inte varför det blev roligt just där. På en promenad brukar du tycka om när jag uppmärksammar att du byter riktning. Här verkar du mest förvånad över att jag försöker få ordning på samma sak. Det är inte alldeles lätt att vara din följeslagare när en sväng ibland betyder att vi ska fortsätta och ibland bara verkar vara något som kroppen kände för.

Nu slår du dig ner på huk i stället för att fortsätta. Jag kommer fram och nosar på ärmen. Din hand rör sig över nacken och jag blir kvar. Radion spelar fortfarande, men vi har slutat behöva vara på väg någonstans. Det är en fin del av stunden. Du har fått skratta och röra dig, och jag har fått komma nära när jag ville. Jag behövde varken stå på bakbenen eller göra något särskilt för att passa in i det som gjorde dig glad.

När du reser dig går jag tillbaka till mattan. Där kan jag se större delen av golvet mellan stolen och köksbänken. Du väntar tills jag har hunnit lägga mig innan du börjar röra dig igen. Den här gången lyfter jag bara ena örat. Jag har sett att du kan ta dig runt i dina svängar utan att försvinna ut genom dörren. Då behöver jag inte göra mig beredd på varje steg som om det vore början på ett nytt ärende där min medverkan snart kan behövas.

Du får plats med lite av den där rörelsen även när du går tillbaka till det du höll på med. Ena foten tar en omväg och axlarna följer efter. Jag tittar upp när du skrattar åt dig själv. Det är ett ljud jag gärna vill höra mer av, också när det inte har något med mig att göra. Jag kan ligga här och vara ditt sällskap utan att vara den som ordnar det roliga. Du verkar faktiskt ha lyckats ganska bra med den uppgiften på egen hand i dag.

Det kommer en ny melodi och du lyssnar till en stund. Jag gör en stor gäspning. Du ser den och skrattar igen, men låter mig ligga kvar i fred. Jag har inte lovat att vara lika intresserad av allt som kommer ur radion. Den förra stunden var jag upptagen med dina fötter. Nu har jag fått veta ungefär vad de håller på med, och mattan är fortfarande en mycket bra plats. Jag kan uppskatta ditt glada sällskap med huvudet nere också.

När du behöver komma fram till lådan bredvid mig stannar du en bit ifrån och låter mig märka vart du ska. Jag flyttar mig till mattans andra kant. Du får fram det du behöver och går sedan tillbaka. Där fanns en av de vanliga rörelserna igen, en sådan som går att förstå ganska fort när man levt nära en människa. Det gör inget att vi blandar dem med sådant som är lite svårare att förklara. Jag behöver bara få utrymme att vara kvar utan att dina fötter kommer över mig.

Så småningom stänger du av radion. Köket låter annorlunda när det mest är sakerna du flyttar som hörs. Jag ligger kvar medan du plockar undan, och när du går ut ur rummet tittar du tillbaka för att se om jag följer med. Det gör jag efter en liten stund. Vi har inget viktigt ärende den här gången heller. Jag går bara efter dig till platsen där du sätter dig, vänder ett varv och lägger mig nära stolen. Dina fötter har blivit stilla igen. Nu slipper jag åtminstone undra vilken av dem som tänker ta nästa sväng.