Hund i vintertäcke går uppför bilrampen
Du väntade vid rampen. Det gjorde mina första steg mycket lättare.
Du har öppnat bilen, men i dag finns det något mellan marken och platsen där jag brukar komma in. Jag stannar nära och tittar medan du ordnar med det. Rampen hamnar framför öppningen och du ser efter på flera ställen innan du vänder dig mot mig. Jag känner igen bilen och lukten som kommer därifrån. Det är vägen upp som ser annorlunda ut. Du har inte börjat be mig skynda mig medan jag står och försöker få ihop hur det som ligger framför tassarna hör ihop med resten.
Jag går fram med nosen först. Rampen luktar inte som marken under den. Jag undersöker kanten, flyttar huvudet åt sidan och ser upp på dig. Du står nära men håller inte handen så långt fram att jag måste sträcka hela kroppen efter den. Jag kan gå intill, nosa och ta ett steg tillbaka utan att du börjar flytta på mig. Det gör det lättare att vilja komma fram igen. Jag har fortfarande lust att följa med dig, även om jag behöver få ordning på den nya biten av vägen först.
Du lägger handen nära början och låter mig komma till den. Jag tar ett steg och känner något annat under ena framtassen. Den får stå kvar en stund medan jag undersöker vad jag gjort. Sedan kommer den andra med. Nu är en del av mig på rampen och resten kvar på marken, vilket känns som ett ganska rimligt ställe att fundera från. Du ser på mig och väntar. Det är ingen som behöver låta besviken för att jag ännu inte har flyttat alla tassarna på samma gång.
Jag backar ner igen. Du låter mig göra det och står kvar där jag kan hitta dig. Nu vet jag mer om det där första steget än innan jag provade. Jag går en liten sväng vid sidan och nosar mot luften från bilen innan jag återvänder. Du har inte plockat undan rampen eller bestämt att vi måste göra något helt annat bara för att jag behövde gå tillbaka en gång. Den finns kvar när jag kommer fram igen och jag kan börja på samma plats där det nyss gick att sätta en tass.
Den här gången följer bakbenen med en liten bit. Jag tittar upp mot öppningen och sedan mot dig. Handen rör sig inte ifrån mig så fort att jag måste kasta mig efter den. Du låter mig komma fram i min egen takt och stannar själv så att jag kan följa det som faktiskt händer nära oss. Jag hör dina kläder röra sig när du böjer dig lite, men du gör inget stort av de små stegen. De får räcka medan jag fortfarande håller på att ta reda på hur nästa ska tas.
Det är lätt för dig att se hela vägen. Du stod vid öppningen redan när jag började nosa på kanten och har hunnit se efter hur allting ligger. Jag får reda på mer av det när kroppen flyttar sig. Tassarna som står längre bak behöver komma med, huvudet vill se framåt och nosen har fortfarande en del att undersöka. Det blir mycket på en ganska kort sträcka. Jag tycker om att du verkar ha tid med den sträckan, även när du själv redan har förstått vart den leder.
När jag kommer högre känner jag igen lukten av min plats tydligare. Där inne finns sådant som jag varit nära förut. Det gör det lättare att fortsätta den sista biten, men du låter mig ändå få tid att hitta plats för tassarna vid öppningen. Jag går in och vänder mig så att jag kan se dig. Nu står hela kroppen där du ville att vi skulle hamna. Du ser glad ut, men du rusar inte fram med händerna över huvudet på mig. Jag får stå kvar och känna efter hur vi kom dit.
Du kommer nära med handen och jag möter den med nosen. Sedan ordnar du min plats i transportburen medan jag står där inne. Jag känner igen det du gör med underlaget och flyttar mig lite för att ge plats. Du låter mig komma till ro innan det är dags att stänga. Det är trevligt att även slutet av den nya vägen får vara något jag hinner med. Jag behöver inte ha bråttom att bli stilla bara för att jag till slut hittade fram med alla fyra tassarna.
Du tar undan rampen efteråt. Jag följer rörelsen från min plats men behöver inte undersöka den igen just då. Det blev ganska mycket gjort med något som först bara såg ut att ligga i vägen mellan mig och bilen. Du går ett varv för att ordna med det som ska med oss och kommer sedan tillbaka nära öppningen. Jag ser på dig och hör rösten jag känner igen. Vi har inte blivit främmande för varandra medan jag höll på att få ordning på de där första stegen.
Jag vet inte om jag kommer att gå hela vägen utan att stanna nästa gång. Jag kanske vill nosa igen, eller stå en stund med framtassarna på början innan bakbenen kommer med. Men jag har sett att det går att komma fram och att du finns nära under tiden. Det är något att ha med sig när rampen läggs ut igen. Jag behöver inte vara färdig med allt innan jag ens har börjat undersöka, och du behöver inte göra minsta tvekan till något stort som måste rättas till.
Du hade kunnat vara väldigt upptagen av att jag skulle komma in i bilen. I dag såg du också hur jag tog mig dit. Du väntade när jag nosade, lät mig gå tillbaka och fanns kvar när jag ville prova en gång till. Det blev inte bara en ramp mellan marken och öppningen. Det blev en stund där jag fick märka att du fortfarande hade tid med mig mitt i det praktiska. När du till slut stänger om min plats har jag redan lagt ner huvudet en stund. Jag hann bli färdig med vägen innan vi lämnade den bakom oss.