Hunden bredvid dig på golvet
Du satte dig på golvet. Jag glömde bort leksaken i min mun.
Jag hade hämtat den när jag hörde nyckeln. Det var så jag hade tänkt möta dig: med hela kroppen glad och något mjukt i munnen. Du öppnade dörren och jag kom fram. Men din hand rörde sig långsammare än vanligt. Du sade mitt namn lågt och stod sedan kvar en stund innan du tog av dig skorna.
Jag följde dig in i rummet med leksaken fortfarande mellan tänderna. Du satte dig på golvet intill soffan. Det brukade betyda att vi skulle göra något tillsammans, så först blev jag ännu ivrigare. Jag gick fram till ditt knä, redo att lämna över det jag hade burit med mig. Då såg jag att din blick hade stannat någon annanstans.
Du drog handen över ansiktet. Jag stod alldeles nära och väntade på nästa rörelse. Leksaken gled ner på mattan. Den låg mellan oss med den ena tygkanten vikt åt sidan. Ingen av oss tog upp den. Jag nosade mot din hand och du öppnade fingrarna lite, precis tillräckligt för att jag skulle kunna komma intill.
Jag visste inte vad som hade hänt där du varit. De ställen du går till när jag stannar hemma finns mest för mig genom det du har med dig tillbaka. Doften i dina kläder. Sättet du rör dig på. Hur rösten låter när du hälsar. Den här gången var något annorlunda, och jag blev kvar hos dig för att se vad du behövde göra härnäst.
Du sade några ord, men de flesta försvann medan du talade. Jag lyfte huvudet mot ljudet och såg på ditt ansikte. Det kom tårar. Du strök mig över kinden och försökte le. Sedan blev du tyst igen. Jag stod fortfarande vid ditt knä och kände handen röra sig långsamt genom pälsen innan den stannade på samma plats.
Först hade jag svårt att bestämma var jag skulle vara. Jag kunde stå precis framför dig, men då fick du böja armen för att nå mig. Jag kunde sätta mig bredvid ditt ben, fast där låg en kudde i vägen. Du flyttade kudden lite åt sidan. Då gick jag runt och hittade en plats som passade oss båda bättre.
Jag satte mig där och lutade sidan lätt mot dig. Du behövde inte hålla om mig. Det räckte att din arm kunde vila nära och att jag fick sitta kvar. Ibland kom handen upp över mitt huvud, ibland låg den stilla på mattan. Jag nosade på den när du slutade röra den, och då möttes vi en liten stund igen.
Det är svårt för mig att förstå sådant som inte händer i rummet. Jag kan inte gå tillbaka dit du nyss varit och ändra det som gjorde dig ledsen. Jag kan stå här när du kommer hem. Jag kan följa dig från hallen och upptäcka att den vanliga hälsningen behöver bli lite annorlunda just i dag. Så långt räcker det jag har att komma med.
Du satt kvar längre än jag först hade väntat mig. Jag gled ner på magen och lade mig nära ditt ben. Leksaken låg fortfarande framför oss. När min nos hamnade intill den luktade jag lite på tyget, men jag tog den inte. Det fanns ingen brådska att börja leka. Din hand hade hittat en lugn rörelse över min sida.
Efter en stund tog du faktiskt upp leksaken. Du höll fram den och jag grep om den försiktigt. Vi fick ett litet ögonblick av det vanliga mellan oss. Jag drog åt mitt håll, du höll kvar och det kom ett kort skratt. Sedan släppte du och lutade dig bakåt mot soffan. Skrattet hade fått plats, fast det ledsna fortfarande fanns kvar.
Jag lade leksaken vid din fot och satte mig igen. Du såg på mig den gången. Jag svarade med svansen och kom lite närmare när du sträckte fram handen. Det behövde inte bli mer av det. Vi kunde ha ett ögonblick som kändes varmt mitt i en stund som ännu var tung. Jag hade ingen anledning att skynda vidare från det.
Till slut blev jag törstig och reste mig. Du lät mig gå till skålen. När jag drack satt du kvar på golvet, och jag vände på huvudet för att se efter dig. Jag kunde gå en liten bit ifrån och ändå höra att du var där. När jag kom tillbaka hade du dragit kudden närmare ryggen och hittat en bekvämare ställning.
Jag lade mig på mattan igen, denna gång med lite mer plats omkring benen. Du behövde inte ropa på mig. Det var dit jag ville gå just då. Jag kunde se dig från min plats och du kunde nå mig om du sträckte ut handen. Ibland gjorde du det. Ibland satt vi bara kvar medan ljuden utanför fönstret kom och gick.
När du började resa dig lyfte jag huvudet. Du stannade till, tog ett andetag och kom upp på fötter. Sedan gick vi till hallen tillsammans. Du tog fram kopplet och jag reste mig med den välbekanta förväntan i kroppen. Nästa lilla sak väntade på oss: att få gå ut en stund. Den behövde inte vara större än så.
Du hjälpte mig med vinterjackan innan du tog på din egen. Vi stod nära varandra i hallen, som vi gjort många gånger förut. När dörren öppnades gick vi ut i den kalla luften. Jag stannade vid den första doften. Du väntade bredvid, med handen om kopplet och blicken på vägen framför oss. Stegen fick ta den tid de tog.
Hemma låg leksaken kvar vid soffan. Jag hämtade den och bar den till min bädd medan du hängde undan våra jackor. Sedan lade jag mig där jag kunde se dig. Du var fortfarande stillsam i rörelserna. När du gick förbi stannade handen en kort stund på min rygg. Jag blundade och lät den ligga kvar.