Hunden i koppel och vinterjacka på stigen
Jag gick vår vanliga väg. Det var bara stegen bredvid som saknades.
Jag vände mig om vid grinden, fast det inte fanns någon att vänta in. Du stannade med handen om kopplet och såg åt samma håll som jag. Det brukade komma ett par tassar till bakom oss där. Ibland ganska fort, ibland efter att något vid staketet hade behövt undersökas. Den här gången stod gången tom när jag tittade tillbaka.
Du sade mitt namn lågt. Jag såg på dig och tog sedan några steg framåt. Jackan låg över ryggen som vanligt och marken kändes bekant under tassarna. Vi hade gått den här vägen många gånger. Ändå behövde jag hålla reda på den på ett annat sätt nu. Det fanns utrymme bredvid mig där jag brukade se någon röra sig.
Förut kunde jag lyfta huvudet mitt i en undersökning och hitta min vän lite längre fram. Då fick jag kanske skynda några steg för att komma nära igen. Andra gånger var det jag som gick först och behövde vänta. Våra promenader hade fått sin form av sådana små förflyttningar. Vi följdes åt även när nosarna hade olika saker att göra.
Nu gick du bredvid mig med mer plats kring benen. Kopplet behövde inte ordnas om när två hundar ville åt olika håll. Du kunde stanna direkt när jag stannade. Det borde kanske ha sett enklare ut från sidan. Jag blev ändå stående på platser där vi förr hade fått vänta in varandra, som om vägen fortfarande hade kvar den ordningen.
Vid busken efter svängen stannade jag länge. Här brukade vi nästan alltid ha något att undersöka båda två. Jag nosade längs marken och lyfte sedan huvudet för att se åt sidan. Du stod där, men ingen annan nos hade hunnit fram till samma fläck. Jag tog ett steg runt dig och prövade luften en stund innan jag gick tillbaka mot busken.
Du lät mig vara kvar. Ibland flyttade du handen över kopplet för att ge mig lite mer plats. Ibland stod du bara stilla och såg ner mot samma mark. Jag kunde inte visa dig precis vad jag letade efter. Det märktes kanske mest på att jag återvände till något jag nyss hade undersökt och sedan blev stående med huvudet vänt åt ett annat håll.
Det fanns dofter kvar längs vägen som jag kände igen. Samtidigt hade mycket hunnit förändras. Snön hade sjunkit ihop vid kanten och nya spår korsade gången. Jag kunde stanna vid något nytt och bli upptagen av det en stund. Sedan kunde kroppen vända sig tillbaka igen, mot den plats där jag hade väntat mig att min vän skulle vara.
Du satte dig på huk när jag kom fram till ditt ben. Jag nosade på din hand och stod nära medan den rörde sig över min sida. Ditt ansikte var stilla. Du sade några ord som jag inte visste vad jag skulle göra med, men rösten kände jag igen. Jag stannade kvar hos den en stund innan jag vände nosen mot stigen igen.
Vi gick långsamt genom nästa sväng. Där hade jag ibland fått flytta mig lite för att min vän gärna tog platsen närmast dig. Jag gick på samma sida som jag brukade och upptäckte först efter några steg att det inte var någon där som behövde passera. Du såg på mig. Sedan flyttade jag mig närmare ditt ben och fortsatte där en bit.
Jag hade fortfarande egna ärenden på promenaden. En doft vid stolpen behövde undersökas och ett ljud längre bort fick öronen att vända sig. Jag kunde vilja gå framåt, stanna och se mig om, precis som tidigare. Den tomma platsen försvann inte för att jag intresserade mig för något annat en stund. Den fanns där när jag såg åt sidan igen.
Du verkade inte vänta på att jag genast skulle gå som vanligt. När jag tog tid på mig följde du med i det. När jag gick vidare kom dina steg bredvid mina. Vi kunde låta vår välbekanta väg ta en annan form den här dagen. Det fanns ingen annan hund att hinna ikapp, men vi behövde fortfarande hitta en takt som passade oss båda.
Vid den öppna delen av stigen drog vinden fram mellan träden. Jag stannade och lyfte nosen. Du stod bredvid med blicken riktad samma väg. Här kunde vi förut bli stående alla tre, var och en upptagen med sitt. Jag kände hur luften rörde sig genom pälsen runt huvudet och vände sedan blicken mot platsen på din andra sida.
Din hand kom ner till mig igen. Jag tog ett litet steg närmare och lät sidan vila mot ditt ben. Vi stod så en stund utan att du behövde säga särskilt mycket. Sedan gick jag fram och nosade på marken vid kanten. Du följde efter. Det var fortfarande möjligt att hitta nästa lilla sak att göra, fast vi inte hade bråttom till den.
När vi närmade oss korsningen såg jag mot vägen som ledde hem. Där brukade min vän kunna börja öka takten. Jag hade ibland följt med, smittad av den där tydliga vissheten om vart vi var på väg. Nu stod jag kvar hos dig och väntade. Du rättade till greppet om kopplet och lät mig se mig om en gång till innan vi valde riktning.
Du gick inte genast in på den sista biten. Vi tog den korta svängen förbi träden först, den vi hade gått så många gånger tillsammans. Jag satte ner nosen vid en av stammarna och blev kvar. När jag lyfte huvudet stod du en bit ifrån med kopplet löst i handen. Du hade väntat på mig hela tiden.
Jag gick fram till dig och du mötte min blick. Sedan fortsatte vi längs stigen där de gamla fotspåren hade blivit mjuka i kanten. Det knarrade bara under mina tassar den här gången. Jag höll mig nära ditt ben tills vägen gjorde sin sista sväng och huset kom fram mellan träden.