Hunden i koppel och vinterjacka vid skräpplockningen
Du tog skräpet med dig. Jag fick mer plats för nosen.
Det låg något vid kanten av gången som jag ville undersöka. Jag hade redan sänkt nosen när du stannade och höll mig lite närmare ditt ben. Jag såg upp på dig. Där på marken fanns en skrynklig påse, ett papper och något som blänkte bland löven. Du tittade på det en stund innan du tog fram en påse ur fickan.
Jag stod kvar bredvid och såg vad dina händer gjorde. Du höll kopplet i ena handen och tog upp det som låg närmast med den andra. Det försvann ner i påsen. Jag följde rörelsen med blicken och prövade luften igen. Det som hade dragit till sig min uppmärksamhet fanns nu på en annan plats, längre bort från nosen än nyss.
Du hade inte planerat någon stor sak för oss när vi gick ut. Jag hade fått vinterjackan på mig och vi hade tagit vår vanliga väg. Snön låg kvar i skuggorna, men längs gången hade marken kommit fram på flera ställen. Där syntes sådant som inte hade varit lika lätt att upptäcka tidigare. Du gick långsammare när du såg det som låg mellan de gamla stråna.
Jag kunde känna att platsen var intressant utan att veta vad du såg i den. Det var inte säkert att det som fångade min nos var något du ville att jag skulle komma nära. När du höll mig intill dig såg jag på handen och sedan tillbaka mot marken. Du behövde göra något med platsen innan jag kunde fortsätta min undersökning där.
Det var bra att du faktiskt gjorde något. Du stod kvar, tog upp det som låg där och flyttade oss sedan en liten bit åt sidan. Jag kunde gå fram mot den fria delen av kanten och sätta ner nosen. Där fanns jord, gamla löv och spår av dem som passerat. Jag blev upptagen med det medan du knöt ihop påsen.
Du stod bredvid med den i handen när jag lyfte huvudet. Vi hade fått något extra att bära med oss på promenaden. Jag nosade lite åt dess håll och du höll den undan från mig. Sedan visade du vägen framåt och vi fortsatte tillsammans. Det verkade som att det som låg på gången skulle få följa med dig i stället för att bli kvar hos min nos.
Det finns mycket längs en stig som jag gärna tar tid på mig med. Något kan ha passerat genom gräset, stannat vid en buske eller lämnat en doft som jag vill följa en liten bit. Jag kan bli så upptagen av det som finns nära marken att jag behöver din hjälp med att välja var vi kan stanna. Du ser andra delar av platsen från din höjd.
Den här dagen använde vi båda våra sätt att undersöka. Jag stannade vid sådant jag ville nosa på. Du såg efter vad som faktiskt låg framför oss. Ibland följde du med mitt förslag och gav mig mer avstånd med kopplet. Ibland stannade du mig nära dig och tog reda på något först. Vi fick ordna det tillsammans, en liten del av vägen i taget.
Vid nästa sväng låg ett papper som rörde sig lite i vinden. Jag såg på det och stannade. Du höll mig vid din sida medan du tog upp det. Sedan prasslade det till när det fick plats i påsen. Jag följde ljudet med öronen, men när du reste dig gick jag fram och nosade på marken där papperet nyss hade legat.
Det fanns betydligt mer att upptäcka där än själva papperet. Jag gick runt kanten på den lilla fläcken och återvände sedan till dig. Du såg på mig och lät handen komma ner över min sida. Jag viftade på svansen innan vi började gå igen. Vi hade stannat av olika skäl, men båda hade fått något gjort när vi fortsatte vidare.
Du behövde hålla reda på påsen resten av vägen. Ibland prasslade den till när vinden tog i och jag tittade åt dess håll. Sedan fortsatte jag med mitt. Du bar det som vi hade hittat och jag kunde undersöka nästa buske utan att behöva trängas med det. Det var ett ganska bra sätt att fördela det vi hade framför oss, tyckte jag.
När vi kom fram till den öppna delen av gången stannade du och såg dig omkring. Jag stod nära och prövade luften. Det fanns gott om sådant som inte behövde flyttas. Träden stod kvar, marken doftade och ett ljud längre bort fick oss båda att vända huvudet. Jag kunde vara upptagen med min promenad igen medan det prassliga följde med i din hand.
Det hade inte blivit någon stor omväg av våra stopp. Vi hade gått ungefär där vi brukade, bara stannat lite annorlunda längs vägen. Du hade sett något som behövde följa med därifrån. Jag hade fått tid vid några platser som behövde undersökas. När jag tittade upp på dig vid korsningen såg du ganska nöjd ut med den lilla påsen i handen.
Du hittade en plats där du kunde kasta det vi burit med oss. Jag stod bredvid medan du gjorde det och följde ljudet när påsen försvann ner. Nu blev din hand friare igen. Du ordnade kopplet så att det hängde bekvämt mellan oss och böjde dig ner för att hälsa på mig en kort stund innan vi gick vidare.
Jag drog in luft genom nosen och tog några steg mot gräskanten. Du följde med. Där fanns fortfarande mycket kvar på vår väg, men inget prasslade längre från din hand. När jag stannade vid nästa doft kunde du låta kopplet följa med. Jag fick undersöka färdigt, och du stod kvar bredvid tills jag såg upp igen.