En brun och vit hund kommer ut genom öppningen till en blå agilitytunnel på en gräsplan.
Citat och kloka ord

Vid den blå agilitytunneln

Jag sprang genom tunneln. Du tog emot mig med samma glädje varje gång.

Tunneln låg på gräset med öppningen vänd mot oss. Jag hade redan nosat på kanten och tittat in. Där inne blev världen rund och mörkare, men på andra sidan syntes gräs igen. Du stod bredvid mig och väntade medan jag undersökte. Ingen drog mig framåt. Jag kunde sätta nosen nära och sedan lyfta huvudet för att se var du var.

Det fanns gott om saker att hålla reda på. En annan hund gick en bit bort med sin människa. Någon flyttade en väska utanför staketet och det luktade fuktig mark vid tunnelns kant. Jag hade ännu inte bestämt mig för vad det blåa på gräset var till för. Du hade däremot den lilla leksaken med dig, och när jag tittade upp kom handen fram.

Vi lekte en stund vid sidan om. Jag fick ta tag, dra och bära iväg med den. Du skrattade när jag tog ett ärevarv som blev större än du hade tänkt. När jag kom tillbaka väntade du fortfarande på samma plats. Det var skönt att få börja med något som jag kände igen. Den nya saken låg kvar utan att kräva något av mig.

Sedan gick vi fram igen. Du stannade vid ingången och en person jag redan hade hälsat på stod vid den andra öppningen. Tunneln var kort och rak. Jag såg igenom den. En tass kom innanför kanten, sedan en till. Jag tog några steg, kom ut i ljuset och fick strax tag i leksaken. Där borta fanns händer som ville leka med mig, och där bakom hördes din glada röst.

Du kom fram till oss och vi gick undan tillsammans. Jag hade fått fart i kroppen nu och ville gärna hålla leksaken en stund till. Du följde med medan jag bar den. Jag vände upp huvudet mot dig och såg munnen som log. Det hade inte hänt särskilt mycket för den som stod utanför staketet. För mig hade något nytt gått att göra, och du hade varit med hela vägen.

Nästa gång väntade du på andra sidan. Personen vid ingången stod stilla bredvid mig och jag kunde se dig genom den runda gången. Du visade leksaken. Jag tog mig igenom lite fortare nu, kom ut och fortsatte fram till dina händer. Vi fick tag i varsin ände och jag satte tassarna stadigt i gräset. Här var du. Det var hit vi skulle.

Jag känner igen det ansiktet från mycket annat vi gör tillsammans. När jag kommer tillbaka på promenaden. När jag till slut hittar det du har gömt. När jag lyckas stanna kvar medan du går ett litet stycke och sedan kommer tillbaka. Ibland ser du glad ut långt innan jag själv hunnit förstå vad som blev rätt. Då blir jag nyfiken på vad vi kan göra igen.

Men jag märker också de gånger när ditt ansikte förändras. Ett försök kan se nästan likadant ut för mig och ändå får det dig att sucka. Jag kan stå kvar och titta, leta efter handen eller prova det jag nyss gjorde en gång till. Det är svårt att veta vad du ville ändra om allt jag ser är att du plötsligt blev besviken. I dag slapp jag leta efter den förklaringen.

När jag kom ut snett vid sidan av dig skrattade du mjukt och flyttade dig så att vi kunde mötas. Du fångade inte tag i mig och började inte om i brådska. Vi lekte där vi hamnade. Sedan gick vi en bit på gräset medan du pratade med personen som hjälpt oss. Jag fick nosa och låta farten i benen sjunka undan innan något mer skulle hända.

Bortanför oss sprang en hund genom en längre tunnel. Människan fortsatte åt sidan och hunden svängde efter. Jag följde dem med blicken. Du tittade också, men du började inte begära samma sak av mig. Vår lilla raka gång låg kvar där den låg. Det räckte att jag hade hittat igenom den och att vi hade fått ett par fina stunder tillsammans på andra sidan.

När en annan hund skulle fram tog du på mig kopplet. Vi flyttade oss åt sidan så att den fick plats. Jag tittade efter leksaken som den bar, men du hade inte glömt min egen. Du höll den nära benet och lät mig bära en bit på väg till filten. Jag kunde få något roligt att göra med dig utan att vi behövde springa in i någon annans stund. Sedan lade du leksaken i väskan, och jag stod kvar med nosen mot öppningen en kort stund innan jag vände mig mot vattnet.

Du tog fram min filt vid väskan. Jag lade mig inte genast, för gräset hade fortfarande mycket att erbjuda, men till slut stod jag med alla fyra tassarna på den. Du satte dig bredvid på huk och gav mig vatten. En stund fick jag bara vara med och titta. Leksaken låg undanlagd och ingen försökte locka fram ännu ett varv för att det förra hade gått bra.

Jag tycker om farten när kroppen vill springa och jag vet vart jag ska. Jag tycker också om att kunna stanna hos dig efteråt. Det är svårt att välja mellan den glädje som finns i benen och den som finns i handen som stryker över sidan när jag kommit till ro. I dag behövde jag inte välja. Båda fick plats på samma lilla gräsyta.

När vi skulle gå tillbaka mot bilen vek du ihop filten och tog väskan. Jag stod nära och tittade bort mot tunneln en sista gång. Sedan vände du dig mot mig och erbjöd leksaken på nytt. Vi tog några steg tillsammans innan du lade undan den. Jag följde med, fortfarande lite ivrig, medan det blåa på gräset blev kvar bakom oss. Nästa gång kommer jag åtminstone veta en sak om den där öppningen: jag har redan kommit ut där och blivit glad tillsammans med dig.