Liten hund på vardagsrumsgolvet
Jag är liten. Min vilja finns ändå.
Jag stod på vardagsrumsgolvet när handen kom ner. Först trodde jag att vi skulle hälsa, så jag gick ett litet steg närmare. Sedan böjde du dig mer och jag flyttade mig åt sidan. Du stannade. Det var jag glad för. Jag hade inte hunnit förstå om jag skulle bli klappad, flyttad eller få följa med någonstans där tassarna inte kunde nå marken.
Du satte dig ner i stället. Härifrån kunde jag se ansiktet och händerna utan att behöva böja huvudet långt bakåt. Jag kom fram och nosade vid ditt knä. Du lät mig göra det innan du strök över sidan på mig. Vi fick börja med något som jag kunde välja att delta i, och jag behövde inte hålla reda på ett par händer som följde efter när jag försökte få lite avstånd.
Det är lätt att flytta på mig. Jag vet det, för ibland försvinner golvet under tassarna innan jag hunnit ta det sista steget jag tänkt mig. Människor kan få mig med sig utan att först behöva övertyga alla mina ben. Men det betyder inte att jag har slutat vilja något bara för att jag inte väger särskilt mycket. Jag har fortfarande en plats jag står på och något som jag håller på att upptäcka där.
Jag kan tycka om att vara nära dig. När du sitter stilla kommer jag gärna fram och ställer mig intill. Ibland vill jag bli klappad en bra stund. Ibland vill jag nosa på handen och sedan gå vidare. Det är olika sorters närhet, och jag uppskattar när du ser skillnaden. En kort hälsning behöver inte alltid bli början på att du tar upp mig och bestämmer hur länge jag ska vara kvar.
Den här gången hade du tänkt hjälpa mig med något vi behövde öva på. Du visade händerna lugnt och lät dem först vila nära kroppen på mig. Jag stod kvar och fick något gott ur fickan. Sedan släppte du och väntade. Det blev ett litet försök som gick att förstå, utan att jag måste vara högt uppe innan jag fick veta hur resten kändes.
Vi hade tid att stanna där. Du behövde inte göra övningen längre bara för att jag hade klarat den första delen. Jag gick ett litet varv och kom tillbaka av mig själv. Du såg på mig, lät mig stå nära och började sedan försiktigt igen. Det var lättare att känna efter när inget kom hastigt bakifrån och jag fortfarande hade alla fyra tassarna på mattan.
När du senare lyfte mig hade kroppen stöd både framtill och under bakdelen. Jag behövde inte hänga och försöka få ordning på benen i luften. Du höll mig nära och satte sedan ner mig lugnt igen. Jag fick känna golvet under tassarna innan händerna lämnade mig. Det var en kort stund, men jag hann märka vad som hände från början till slut.
Jag gick inte undan när du satt kvar efteråt. Jag nosade på fingrarna och stannade vid ditt knä. Du lät oss vara färdiga där. Det tyckte jag om. Jag hade fått prova något utan att behöva fortsätta tills jag blev osäker, och vi kunde fortfarande vara nära varandra när själva övningen hade tagit slut. Dina händer hade inte blivit något jag måste hålla mig undan från för säkerhets skull.
Senare kom någon på besök. Jag gick med dig till hallen och såg skorna komma in över tröskeln. Den nya handen började genast röra sig ner mot mig, men du hjälpte oss att få lite lugnare början. Personen satte sig en bit ifrån och lät mig undersöka i min egen takt. Jag kunde gå fram när jag var redo och lämna platsen igen när jag nosat färdigt.
Ingen behövde lyfta mig för att få ett trevligt möte. Jag kunde stå på golvet och vara nära ändå. Personen lät handen vila vid sidan och jag kom tillbaka efter en liten stund. Då blev det en klapp som jag gärna stannade för. Det var fint att min första omväg inte blev tagen som ett nej till allt, utan som att jag behövde få veta lite mer innan jag kom nära.
På promenaden gick jag själv så länge vägen fungerade för oss. Du lät mig undersöka samma sorts kanter som större hundar brukar få nosa på. Min nos befinner sig nära mycket av det som händer där nere, och det finns gott om sådant som tar tid att reda ut. Jag vill inte lämna varje intressant fläck i luften bara för att du enkelt skulle kunna bära mig vidare.
Vid en trång passage hjälpte du oss däremot förbi. Du hade sett vad som kom emot oss och ordnade plats utan att vänta tills det blev rörigt. Jag fick följa med nära dig, med kroppen stadigt stödd, och kom sedan ner på marken där vi kunde fortsätta. Det fanns tillfällen när du behövde ta ansvar för hur vi kom fram. Jag uppskattade att hjälpen inte gjorde resten av promenaden till något jag bara fick betrakta från din famn.
När vi kom hem gick jag fram till min bädd. Du böjde dig inte för att ordna om min sista bit av vägen. Jag kunde själv ta mig dit, vända mig och lägga huvudet där jag ville ha det. Efter en stund kom du förbi och stannade när jag lyfte blicken. Handen kom ner långsamt. Jag reste mig och gick fram för att möta den.
Där fick du svaret den här gången. Jag ville gärna stå nära och bli kliad en stund, med tassarna kvar på golvet. Du lät mig göra det. Sedan gick jag tillbaka till bädden och lade mig igen. Det var inget stort avstånd mellan oss, bara några steg som jag hade fått ta själv. För en liten hund kan även de stegen vara värda att få behålla.