• En liten hund står med alla fyra tassarna på vardagsrumsmattan och ser framåt.
    Citat och kloka ord

    Liten hund på vardagsrumsgolvet

    Jag är liten. Min vilja finns ändå.

    Jag stod på vardagsrumsgolvet när handen kom ner. Först trodde jag att vi skulle hälsa, så jag gick ett litet steg närmare. Sedan böjde du dig mer och jag flyttade mig åt sidan. Du stannade. Det var jag glad för. Jag hade inte hunnit förstå om jag skulle bli klappad, flyttad eller få följa med någonstans där tassarna inte kunde nå marken.

    Du satte dig ner i stället. Härifrån kunde jag se ansiktet och händerna utan att behöva böja huvudet långt bakåt. Jag kom fram och nosade vid ditt knä. Du lät mig göra det innan du strök över sidan på mig. Vi fick börja med något som jag kunde välja att delta i, och jag behövde inte hålla reda på ett par händer som följde efter när jag försökte få lite avstånd.

    Det är lätt att flytta på mig. Jag vet det, för ibland försvinner golvet under tassarna innan jag hunnit ta det sista steget jag tänkt mig. Människor kan få mig med sig utan att först behöva övertyga alla mina ben. Men det betyder inte att jag har slutat vilja något bara för att jag inte väger särskilt mycket. Jag har fortfarande en plats jag står på och något som jag håller på att upptäcka där.

    Jag kan tycka om att vara nära dig. När du sitter stilla kommer jag gärna fram och ställer mig intill. Ibland vill jag bli klappad en bra stund. Ibland vill jag nosa på handen och sedan gå vidare. Det är olika sorters närhet, och jag uppskattar när du ser skillnaden. En kort hälsning behöver inte alltid bli början på att du tar upp mig och bestämmer hur länge jag ska vara kvar.

    Den här gången hade du tänkt hjälpa mig med något vi behövde öva på. Du visade händerna lugnt och lät dem först vila nära kroppen på mig. Jag stod kvar och fick något gott ur fickan. Sedan släppte du och väntade. Det blev ett litet försök som gick att förstå, utan att jag måste vara högt uppe innan jag fick veta hur resten kändes.

    Vi hade tid att stanna där. Du behövde inte göra övningen längre bara för att jag hade klarat den första delen. Jag gick ett litet varv och kom tillbaka av mig själv. Du såg på mig, lät mig stå nära och började sedan försiktigt igen. Det var lättare att känna efter när inget kom hastigt bakifrån och jag fortfarande hade alla fyra tassarna på mattan.

    När du senare lyfte mig hade kroppen stöd både framtill och under bakdelen. Jag behövde inte hänga och försöka få ordning på benen i luften. Du höll mig nära och satte sedan ner mig lugnt igen. Jag fick känna golvet under tassarna innan händerna lämnade mig. Det var en kort stund, men jag hann märka vad som hände från början till slut.

    Jag gick inte undan när du satt kvar efteråt. Jag nosade på fingrarna och stannade vid ditt knä. Du lät oss vara färdiga där. Det tyckte jag om. Jag hade fått prova något utan att behöva fortsätta tills jag blev osäker, och vi kunde fortfarande vara nära varandra när själva övningen hade tagit slut. Dina händer hade inte blivit något jag måste hålla mig undan från för säkerhets skull.

    Senare kom någon på besök. Jag gick med dig till hallen och såg skorna komma in över tröskeln. Den nya handen började genast röra sig ner mot mig, men du hjälpte oss att få lite lugnare början. Personen satte sig en bit ifrån och lät mig undersöka i min egen takt. Jag kunde gå fram när jag var redo och lämna platsen igen när jag nosat färdigt.

    Ingen behövde lyfta mig för att få ett trevligt möte. Jag kunde stå på golvet och vara nära ändå. Personen lät handen vila vid sidan och jag kom tillbaka efter en liten stund. Då blev det en klapp som jag gärna stannade för. Det var fint att min första omväg inte blev tagen som ett nej till allt, utan som att jag behövde få veta lite mer innan jag kom nära.

    På promenaden gick jag själv så länge vägen fungerade för oss. Du lät mig undersöka samma sorts kanter som större hundar brukar få nosa på. Min nos befinner sig nära mycket av det som händer där nere, och det finns gott om sådant som tar tid att reda ut. Jag vill inte lämna varje intressant fläck i luften bara för att du enkelt skulle kunna bära mig vidare.

    Vid en trång passage hjälpte du oss däremot förbi. Du hade sett vad som kom emot oss och ordnade plats utan att vänta tills det blev rörigt. Jag fick följa med nära dig, med kroppen stadigt stödd, och kom sedan ner på marken där vi kunde fortsätta. Det fanns tillfällen när du behövde ta ansvar för hur vi kom fram. Jag uppskattade att hjälpen inte gjorde resten av promenaden till något jag bara fick betrakta från din famn.

    När vi kom hem gick jag fram till min bädd. Du böjde dig inte för att ordna om min sista bit av vägen. Jag kunde själv ta mig dit, vända mig och lägga huvudet där jag ville ha det. Efter en stund kom du förbi och stannade när jag lyfte blicken. Handen kom ner långsamt. Jag reste mig och gick fram för att möta den.

    Där fick du svaret den här gången. Jag ville gärna stå nära och bli kliad en stund, med tassarna kvar på golvet. Du lät mig göra det. Sedan gick jag tillbaka till bädden och lade mig igen. Det var inget stort avstånd mellan oss, bara några steg som jag hade fått ta själv. För en liten hund kan även de stegen vara värda att få behålla.

  • En liten ljusbrun hund i mörkt vintertäcke går på en plogad vintergång bredvid en hög snövall.
    Citat och kloka ord

    Liten hund i vintertäcke vid snövallen

    Du tog den långa vägen runt snövallen. Mina ben tyckte att det var en bra idé.

    Jag går i spåret där dina skor nyss varit. Där är det lättare att hitta plats för tassarna än ute i det lösa vid sidan. Du ser efter när jag stannar och väntar tills jag kommit intill igen. Vi har lämnat dörren bakom oss och jag har redan fått nosen full av sådant som inte fanns i hallen. Framför oss ligger vägen som vi brukar ta. Men där vi annars svänger har snön hamnat i en hög som ser betydligt större ut från min höjd än den verkar göra från din.

    Du sätter ena foten närmare kanten och stannar. Jag står bredvid och tittar uppåt. Här behöver du bara flytta ett ben ganska högt för att komma över, men jag får inte riktigt ihop hur jag skulle göra samma sak. Jag går ett steg åt sidan för att undersöka om det finns en öppning där. Det gör det inte. Du ser ner på mig och tar tillbaka foten. Sedan står vi båda kvar på samma sida och tittar efter en väg som inte går genom den där högen.

    Det är skönt att du märkte det innan vi hamnat på varsin sida. Jag hade kanske kunnat försöka komma efter, men då hade jag behövt ordna något med tassarna som inte alls såg lika enkelt ut som ditt steg. Nu slipper jag fundera färdigt på den saken. Du vänder dig åt ett annat håll och visar en väg där marken syns bättre. Jag följer med. Det blir några fler steg innan vi når platsen där vi ville svänga, men de går att ta utan att först behöva försvinna i snö.

    Täcket följer med när jag rör mig och du stannar en kort stund för att rätta till det vid sidan. Jag står nära medan handen gör sitt. Sedan fortsätter vi. Det finns inga stora förklaringar som jag måste förstå för att kunna följa den nya vägen. Du går där det finns plats och jag ser var tassarna ska hamna. När jag behöver stanna vid en doft får jag göra det också. Omvägen verkar inte betyda att jag måste skynda mig genom allt annat för att vi ska hinna bli färdiga ändå.

    På den här sidan av vallen finns något jag inte brukar gå alldeles intill. En låg kant sticker fram och luktar av andra som varit där. Jag undersöker den noga medan du står stilla. Sedan tar jag några steg framåt och hittar nästa ställe. Du tittar på mig och skrattar lite, för vi har inte kommit särskilt långt sedan vi bytte håll. Jag kan förstå att du ser det så. Själv tycker jag att det har hänt ganska mycket sedan jag slapp försöka hitta ett sätt att klättra över snöhögen.

    En större hund kommer längre bort och vi stannar där det finns utrymme att låta den passera. Jag ser efter hur benen rör sig genom det som ligger vid kanten. Den kommer fram på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Det betyder inte att jag behöver följa samma spår bara för att vi båda går på fyra ben. Du står hos mig och väntar. När vägen blivit ledig fortsätter vi på vår sida, där jag redan vet hur jag får plats mellan snön och dina skor.

    Du har lätt att se över sådant som jag får gå runt. Jag märker det när du lyfter ansiktet och redan verkar ha fått reda på vad som kommer efter nästa hög. Från min höjd behöver jag ibland komma fram till öppningen innan det går att se vägen på andra sidan. Då är det bra att du inte hunnit för långt före. Jag kan titta upp, hitta ditt ben och fortsätta med dig nära. Det är inte riktigt samma sak som att vara tveksam till hela promenaden. Jag vill fortfarande gärna se vad som finns där framme.

    När vi kommer förbi vallen blir det bredare igen. Jag tar några snabbare steg och vänder huvudet mot dig. Nu finns det plats att röra sig på ett sätt som känns roligt, utan att varje tass först behöver hitta ett hål mellan stora vita kanter. Du följer med en liten bit innan vi saktar ner. Det var en bra sträcka att hitta efter den där omvägen. Jag nosar mot din hand när vi stannar och får en kort stund vid kinden innan du låter mig fortsätta undersöka kanten.

    På hemvägen väljer du samma öppning redan innan vi hunnit fram till högen. Jag behöver inte stanna och visa var det blev svårt den här gången. Du har kommit ihåg att vi får gå en bit till för att hitta vår väg igen. Jag följer efter och känner igen dofterna som var nya nyss. Det går lite fortare att komma förbi dem nu, men jag tittar ändå efter vid den låga kanten. Någon kan ha hunnit gå där medan vi varit borta, och då vore det synd att missa det bara för att jag redan varit framme en gång.

    När vi står vid dörren väntar jag nära medan du öppnar. Inne i hallen får du tid att göra mig fri och ta av täcket innan vi går vidare. Jag skakar mig och sträcker sedan på benen där golvet är jämnt under mig. Du ser efter och stryker handen över min sida när du kommer förbi. Vi tog oss runt utan att behöva göra något stort nummer av hur långa dina ben är jämfört med mina. Det var ganska trevligt att få slippa den jämförelsen mitt i snön.

    Jag vill gärna följa med dig ut igen. Jag vill nosa, gå framåt och ibland ta fart när det finns plats. Men det blir lättare att vilja hela vägen när du ser efter hur vägen faktiskt ser ut för mig. I dag fick din stora fot komma tillbaka till min sida innan vi valde en annan öppning. Vi kom fram dit vi skulle ändå. Jag fick till och med några nya ställen att undersöka på köpet, och du fick stå stilla lite längre än planerat vid en låg kant. Det tycker jag var en rätt bra användning av den där omvägen.