Liten hund i vintertäcke vid snövallen
Du tog den långa vägen runt snövallen. Mina ben tyckte att det var en bra idé.
Jag går i spåret där dina skor nyss varit. Där är det lättare att hitta plats för tassarna än ute i det lösa vid sidan. Du ser efter när jag stannar och väntar tills jag kommit intill igen. Vi har lämnat dörren bakom oss och jag har redan fått nosen full av sådant som inte fanns i hallen. Framför oss ligger vägen som vi brukar ta. Men där vi annars svänger har snön hamnat i en hög som ser betydligt större ut från min höjd än den verkar göra från din.
Du sätter ena foten närmare kanten och stannar. Jag står bredvid och tittar uppåt. Här behöver du bara flytta ett ben ganska högt för att komma över, men jag får inte riktigt ihop hur jag skulle göra samma sak. Jag går ett steg åt sidan för att undersöka om det finns en öppning där. Det gör det inte. Du ser ner på mig och tar tillbaka foten. Sedan står vi båda kvar på samma sida och tittar efter en väg som inte går genom den där högen.
Det är skönt att du märkte det innan vi hamnat på varsin sida. Jag hade kanske kunnat försöka komma efter, men då hade jag behövt ordna något med tassarna som inte alls såg lika enkelt ut som ditt steg. Nu slipper jag fundera färdigt på den saken. Du vänder dig åt ett annat håll och visar en väg där marken syns bättre. Jag följer med. Det blir några fler steg innan vi når platsen där vi ville svänga, men de går att ta utan att först behöva försvinna i snö.
Täcket följer med när jag rör mig och du stannar en kort stund för att rätta till det vid sidan. Jag står nära medan handen gör sitt. Sedan fortsätter vi. Det finns inga stora förklaringar som jag måste förstå för att kunna följa den nya vägen. Du går där det finns plats och jag ser var tassarna ska hamna. När jag behöver stanna vid en doft får jag göra det också. Omvägen verkar inte betyda att jag måste skynda mig genom allt annat för att vi ska hinna bli färdiga ändå.
På den här sidan av vallen finns något jag inte brukar gå alldeles intill. En låg kant sticker fram och luktar av andra som varit där. Jag undersöker den noga medan du står stilla. Sedan tar jag några steg framåt och hittar nästa ställe. Du tittar på mig och skrattar lite, för vi har inte kommit särskilt långt sedan vi bytte håll. Jag kan förstå att du ser det så. Själv tycker jag att det har hänt ganska mycket sedan jag slapp försöka hitta ett sätt att klättra över snöhögen.
En större hund kommer längre bort och vi stannar där det finns utrymme att låta den passera. Jag ser efter hur benen rör sig genom det som ligger vid kanten. Den kommer fram på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Det betyder inte att jag behöver följa samma spår bara för att vi båda går på fyra ben. Du står hos mig och väntar. När vägen blivit ledig fortsätter vi på vår sida, där jag redan vet hur jag får plats mellan snön och dina skor.
Du har lätt att se över sådant som jag får gå runt. Jag märker det när du lyfter ansiktet och redan verkar ha fått reda på vad som kommer efter nästa hög. Från min höjd behöver jag ibland komma fram till öppningen innan det går att se vägen på andra sidan. Då är det bra att du inte hunnit för långt före. Jag kan titta upp, hitta ditt ben och fortsätta med dig nära. Det är inte riktigt samma sak som att vara tveksam till hela promenaden. Jag vill fortfarande gärna se vad som finns där framme.
När vi kommer förbi vallen blir det bredare igen. Jag tar några snabbare steg och vänder huvudet mot dig. Nu finns det plats att röra sig på ett sätt som känns roligt, utan att varje tass först behöver hitta ett hål mellan stora vita kanter. Du följer med en liten bit innan vi saktar ner. Det var en bra sträcka att hitta efter den där omvägen. Jag nosar mot din hand när vi stannar och får en kort stund vid kinden innan du låter mig fortsätta undersöka kanten.
På hemvägen väljer du samma öppning redan innan vi hunnit fram till högen. Jag behöver inte stanna och visa var det blev svårt den här gången. Du har kommit ihåg att vi får gå en bit till för att hitta vår väg igen. Jag följer efter och känner igen dofterna som var nya nyss. Det går lite fortare att komma förbi dem nu, men jag tittar ändå efter vid den låga kanten. Någon kan ha hunnit gå där medan vi varit borta, och då vore det synd att missa det bara för att jag redan varit framme en gång.
När vi står vid dörren väntar jag nära medan du öppnar. Inne i hallen får du tid att göra mig fri och ta av täcket innan vi går vidare. Jag skakar mig och sträcker sedan på benen där golvet är jämnt under mig. Du ser efter och stryker handen över min sida när du kommer förbi. Vi tog oss runt utan att behöva göra något stort nummer av hur långa dina ben är jämfört med mina. Det var ganska trevligt att få slippa den jämförelsen mitt i snön.
Jag vill gärna följa med dig ut igen. Jag vill nosa, gå framåt och ibland ta fart när det finns plats. Men det blir lättare att vilja hela vägen när du ser efter hur vägen faktiskt ser ut för mig. I dag fick din stora fot komma tillbaka till min sida innan vi valde en annan öppning. Vi kom fram dit vi skulle ändå. Jag fick till och med några nya ställen att undersöka på köpet, och du fick stå stilla lite längre än planerat vid en låg kant. Det tycker jag var en rätt bra användning av den där omvägen.