En svartvit hund dricker vatten ur en ljus keramikskål på ett köksgolv.
Citat och kloka ord

Kärlek i en ren vattenskål

”Jag förstår inte alla dina fina ord. Men jag märker att du tar hand om mig.”

Det klirrar i köket. Jag lyfter huvudet när du tar upp min vattenskål, men lägger ner det igen när jag hör kranen. Det där ljudet känner jag. Du behöver inte ropa eller visa upp vad du gör. När jag blir törstig går jag dit och räknar med att hitta vattnet på sin vanliga plats.

Skålen står där också när ingen har kommit för att hälsa på oss. Du plockar fram den efter att du har gjort rent och torkar upp det som blev vått runt omkring. Jag behöver inte vänta på en särskild stund eller ett glatt påstående om hur mycket du tycker om mig. Min plats i köket är ordnad även de dagar då du är trött och helst vill sätta dig ner.

I dag har vi varit ute länge. Jag kommer in med varm päls under selen och sand mellan trampdynorna. Du lossar spännet, hänger undan kopplet och låter mig gå direkt till skålen. Vattnet rör sig mot kanten när jag dricker. Du står kvar en bit bort och flyttar bara undan skon som hamnat i vägen.

När jag druckit färdigt får jag stå kvar en stund. Du börjar inte kalla på mig från andra sidan rummet eller lyfta upp något som jag förväntas bli intresserad av. Det är skönt att komma in och få bli färdig med en sak i taget. Jag kan lämna skålen själv, gå över golvet och känna efter var jag vill lägga min trötta kropp.

Jag hör många ord om att du tycker om mig. Vissa har jag lärt mig känna igen, andra verkar vara varianter du hittar på när ingen annan lyssnar. Jag kan knappast redovisa skillnaden mellan dem. Men jag känner handen som kontrollerar att inget skaver och märker att du flyttar undan saker så att jag kommer fram utan att tränga mig.

Det syns när du tar av selen. Jag flyttar mig en bit och du följer med händerna i stället för att hålla fast mig i ett läge som blev besvärligt. Sedan blir spännet stilla och jag hittar tillbaka med huvudet. Du väntar in den rörelsen. Det är inget som någon annan i rummet skulle behöva lägga märke till, men för mig ändrar det hur den lilla stunden känns.

Du gör mycket sådant när jag inte ber om det. Filten hamnar där golvet annars är kallt. Den blöta handduken byts mot en torr. En liten kvist som fastnat i pälsen tas bort innan jag hunnit tugga efter den. Det mesta ger inga stora hälsningar från min sida. Jag fortsätter med det jag höll på med, eftersom du har gjort det lättare att vara hund här.

Du kan också missa något. Då ser du mig gå runt innan jag lägger mig, eller märker att jag har lämnat bädden för golvet bredvid. Du tittar efter vad som hände i stället för att bara visa mig tillbaka. Ibland räcker det att räta ut filten som blivit en knöl under ena sidan. Jag kliver upp igen, vänder mig och sjunker ner där du nyss hade handen.

Just därför kan det nog se ut som om jag inte märker något. Jag håller inget tal vid den rena skålen. Jag dricker, slickar bort en droppe från nosen och går till min bädd. Där sjunker jag ner med en suck så djup att du tittar upp från diskbänken. Du ler åt ljudet. Jag har det bra nog för att släppa dagen en stund.

Jag behöver inte komma springande varje gång för att det du gör ska vara värt besväret. Vissa stunder får du en svans som går fram och tillbaka genom halva hallen. Andra gånger får du höra mig somna medan du fortfarande håller på att hänga upp handduken. Jag har ingen bättre uppvisning att erbjuda just då. Det som behövdes är gjort, och jag kan vila utan att hålla reda på dina händer.

När du senare borstar bort sanden vill jag först bita i handduken. Den rör sig ju på ett högst misstänkt lekfullt sätt. Du stannar upp, låter mig lukta och börjar om lugnare. Jag kan stå kvar medan du kommer åt den sista tassen. Det blir lättare när vi får reda ut vad vi håller på med, i stället för att båda dra åt varsitt håll.

Sedan är det färdigt. Du lägger undan borsten och jag går till dörröppningen för att se vad som händer i nästa rum. Omsorgen följer med mig utan att jag behöver bära den. I att pälsen inte drar, i att jag har kunnat dricka och i att platsen jag ska vila på är bekväm. Sådant hinner bli en del av min dag innan du ens satt dig ner.

Du har annat att göra också. Jag hör hur en lucka stängs och hur du flyttar något på diskbänken. Sedan torkar du händerna och släcker i köket. Du behöver få bli färdig med ditt medan jag får vara färdig med mitt. När jag kommer efter dig in i nästa rum finns det plats bredvid stolen. Jag lägger mig där och vet att jag kan gå tillbaka till vattnet när jag vill.

Framåt kvällen hör jag skålen lyftas en gång till. Jag öppnar ena ögat. Du sköljer, fyller på och ställer ner den. Samma lugna ljud. Sedan kommer du förbi och säger ett av de där namnen som bara används hemma. Jag viftar lite med svansen från bädden. Du vet nog att jag har hört.