En rufsig brun hund sitter på en gräsmatta framför en person på en träbänk.
Citat och kloka ord

Hunden framför dig

”Jag är ingen kopia av hunden du såg i går. Du får gärna lära känna mig också.”

Du visar mig hur du vill ha det. Leksaken ligger på marken, handen pekar och jag följer fingret med blicken. Sedan går jag fram till dig. Du skrattar lite och säger att den förra hunden brukade förstå direkt. Jag hör värmen i din röst när du säger det där andra namnet. Mitt eget brukar låta nästan likadant när du blir glad.

Jag vet inte vem du ser framför dig just då. Jag står här med min kropp, min lust att nosa och en leksak som luktar ganska nytt. När du kastar den springer jag efter, men stannar där den landade. Det finns en öppning under busken som jag vill undersöka. Du väntar på att jag ska komma tillbaka med leksaken. Jag har ännu inte kommit på att det var hela tanken.

Jag hör att du ropar igen och lyfter huvudet. Du står kvar på samma plats med handen redo att ta emot. För dig saknas en liten bit i något du redan kan. För mig finns det flera saker att välja mellan. Leksaken ligger här, busken luktar där och du låter som om jag borde veta vad som kommer sedan. Jag ser på dig och väntar på en ledtråd som jag kan använda.

Vi har sådana stunder ibland. Du börjar mitt i något som är välbekant för dig, och jag letar efter början. Jag försöker följa hur du rör dig, vilket ord du säger och vad som gjorde dig glad nyss. Det kan kännas som om jag nästan hittat fram, för att sedan hamna fel fast jag gör ungefär samma sak igen.

Du går ner på huk närmare mig. Nu blir din hand lättare att hitta och jag slipper lämna allt det andra på en gång. När jag tar ett steg mot dig svarar du med en glad röst. Den känner jag igen. Nästa steg kommer lite lättare, för nu har vi hittat något jag faktiskt gjorde och som du gärna ville ha. Det går att börja där, också när du hade tänkt dig att vi skulle vara längre fram.

Till slut kommer du bort till busken. Du tittar efter vad jag håller på med och hittar leksaken bredvid min tass. När du drar den en liten bit genom gräset vaknar min lust att följa. Nu har vi något. Jag hinner lägga munnen om den innan du låter den glida undan igen, och plötsligt är du också med i det roliga.

Jag får ta leksaken och du följer med ett par steg när jag bär den. Det tycker jag om. Jag saktar in för att se om du fortfarande är med, och då har vi plötsligt en väg tillbaka till varandra. Den ser kanske annorlunda ut än den du hade föreställt dig. Ändå står vi här tillsammans med samma leksak mellan oss och ingen av oss behöver undra vad den andra väntar på.

Jag vill gärna få dig att skratta så där en gång till. Men jag vet inte hur jag ska bli någon du redan har känt. Jag kan bära mina egna saker, gilla vissa beröringar och rygga för andra. Jag kan bli ivrig på platser där en annan hund brukade vara lugn. Det är mig du behöver hitta vägen till när du tar kopplet ur lådan.

Det finns sådant du redan känner igen hos mig också. Hur jag stannar innan jag går genom en ny dörr. Vilken liten rörelse som får mig att börja leka och hur jag kommer tillbaka till din hand när beröringen känns bra. Du märker mer av det när du låter blicken stanna kvar hos mig. Jag behöver inte få en helt ny människa. Vi behöver få upptäcka vad som fungerar mellan just oss.

När jag inte väljer det du väntade dig kan det bli ett litet mellanrum innan du förstår. Där får jag gärna finnas kvar. Kanske är jag på väg att lära mig, kanske behöver vi göra det tydligare och ibland tycker jag helt enkelt om en annan sak. Om du är nyfiken på vad jag faktiskt gör får vi mer att arbeta med än om vi fastnar i vad någon annan brukade kunna.

På väg hem säger du mitt namn utan att lägga till det andra. Jag vänder mig om. Du har sett att jag gärna går upp på den lilla gräskanten och väljer vägen så att jag kommer åt den. Där hinner jag nosa medan du stänger dragkedjan. Vi börjar få små vanor som passar oss båda, även om du ännu ibland blir förvånad över vad jag väljer.

Hemma tar jag inte platsen vid fönstret som du gjort i ordning. Jag lägger mig nära bokhyllan i stället. Därifrån ser jag hallen och kan höra dig i köket. Du står med filten i handen en stund innan du lägger den på min plats. Jag nosar på den och drar in ena hörnet under bröstet.

Du flyttar filten utan att försöka övertala mig att gå tillbaka till fönstret. Jag följer dina händer med ögonen och lägger sedan ner hakan. Det blev en plats åt mig där jag redan hade kunnat komma till ro. Nästa gång du går förbi bokhyllan vet du var du ska leta efter mig. Så enkelt kan något nytt börja höra hemma hos oss.

Senare sätter du dig på golvet en bit ifrån. Du tar ingen leksak med dig. Jag kommer fram och lägger sidan mot ditt ben. Den här hälsningen har vi kommit på själva. När du stryker mig över bröstet stannar handen där jag tycker om att ha den. Jag vet inte hur många hundar den handen har känt. Nu känner den mig.