Lydnad 2027: skiften och steg i fjärren
Hunden sitter, ligger och står, men har till slut kommit en bit närmare sin förare. Alla positionerna kan ha synts tydligt och ändå har fjärrdirigeringens andra uppgift brustit: att skifta på samma plats. Inför 2027 förtydligas bedömningen av mindre förflyttningar i lydnadens klass 1 och klass 2. En till fyra betygsenheter kan dras när hunden flyttar sig inom en hundlängd, beroende på sträckan. Det gör de små stegen viktiga att förstå, även när de inte leder till ett underkänt moment.
Förflyttningar framåt, bakåt och åt sidan läggs ihop. Hunden kan alltså inte ta tillbaka ett tidigare steg i bedömningen genom att senare hamna nära sin ursprungliga plats. Tänk ett exempel där hunden flyttar sig två decimeter fram och sedan två decimeter bak. Slutpunkten kan se bra ut, men rörelserna har ändå skett. Föraren behöver följa hur skiftena genomförs, inte bara jämföra hundens plats vid början och slutet.
Platsen är en del av varje positionsbyte
I klass 1 lämnas hunden liggande och föraren står cirka fem meter framför. Fyra skiften följer: sitt, ligg, sitt och ligg. I klass 2 är avståndet omkring tio meter och även stå ingår i sex skiften enligt en bestämd ordning. Handtecken får komplettera rösten, men ska för högsta betyg vara korta och samtidiga med orden. Hunden behöver alltså förstå både vilken position som efterfrågas och hur den kan nås utan att hela kroppen vandrar iväg.
Det är lätt att som förare bli upptagen av om hunden satte eller lade sig tillräckligt snabbt. Då kan en liten rörelse framåt upprepas genom hela serien utan att få samma uppmärksamhet. Den nya uttryckliga skalan visar att platsen inte är en detalj vid sidan av skiftet. Samtidigt ska tempo, distinkta positioner och förmågan att hålla dem också vägas in. Ett stelt kvarstannande utan ett tydligt svar på signalen är inte hela uppgiften heller.
Ett tredje kommando kan hjälpa fortsättningen
I klass 2 anges från 2027 att ett tredje kommando får ges vid en position om det hinns med före nästa skifte. Positionen räknas ändå som missad. Det är en viktig skillnad mellan att få hunden till ett användbart utgångsläge för fortsättningen och att få den föregående uppgiften godkänd. Föraren kan alltså behöva välja att skapa ordning i kedjan även när poängen för just det skiftet inte går att rädda.
Minst fyra av klass 2:s sex skiften måste genomföras på kommando för att momentet ska kunna godkännas. En missad position ger högst sju och två ger högst fem. Klass 1 har också en möjlighet till tredje kommando med en missad position som följd. Ett skifte som lyckas först efter det andra ordet är därmed inte samma situation som ett som kräver ett tredje. Föraren behöver kunna hålla isär antalet signaler och vilket svar de faktiskt ledde till.
Mer än en kroppslängds förflyttning underkänner momentet enligt klassernas beskrivningar. I klass 2 anges högst fem redan vid en sammanlagd kroppslängd. De mindre rörelserna behöver därför ses längs hela serien, samtidigt som den allmänna bedömningen inte försvinner bakom centimeter. Långa handtecken eller omfattande röstanvändning kan också ge avdrag. Att kompensera osäkerhet med allt större signaler gör inte automatiskt kommunikationen tydligare för hunden.
Det kan vara frustrerande att se flera fina positionsbyten och ändå få ett lägre resultat för förflyttning. Men skillnaden går att beskriva utan att förringa hundens arbete: den svarade på positionerna, medan platsen behöver bli bättre förstådd. På samma sätt kan ett tredje kommando vara ett sätt att avsluta ett missförstånd ordnat, även när protokollet visar en miss. Förklaringen blir användbar när den hjälper föraren att se nästa verkliga uppgift, i stället för att bara ropa samma ord lite mer.