-
Agility 2027: förslaget om banbygget
Samma agilitybana ska kunna användas av hundar med olika storlek och steglängd. Den ska samtidigt ge varje ekipage en väg som går att förstå. Inför 2027 föreslår Svenska Agilityklubben en ny princip för avståndet mellan efterföljande hinder: 7–9 meter mätt som rak väg, i stället för 6–8 meter längs hundens tänkta väg. Förändringen gäller därför både siffrorna och vad måttbandet ska följa. Den får betydelse långt innan startlistan börjar rulla.
Det är ännu ett publicerat förslag, inte en slutlig regelbok. Motiveringen beskriver en avvägning mellan alltför långa avstånd, sportens karaktär och risken med alltför korta avstånd i en viss banutformning. Den framhåller också att hundarnas olika förutsättningar inte kan hanteras genom att bygga om avstånden för varje individ. Där finns den praktiska svårigheten bakom en till synes enkel meterangivelse.
En mätbar sträcka och en verklig rörelse
Hundens väg genom en sväng kan vara längre än den raka förbindelsen mellan två hinder. Den nya principen ska ge ett avstånd som blir lättare att kontrollera. Det går därför inte att ta den gamla tänkta hundvägen, lägga på en meter och förutsätta att förslaget är uppfyllt. Mätningen behöver först göras enligt rätt princip. Underlaget beskriver inte varje möjligt specialfall för mätpunkter; egna lösningar ska därför inte presenteras som officiella tillägg.
Den raka mätningen är samtidigt inte en ritning av hundens alla steg. Föraren behöver under banvandringen fortfarande se vilken sväng som uppstår, var hunden kommer ur den och hur ansatsen mot nästa hinder ser ut. För däck, oxer, långhopp och kontaktfältshinder ska banans naturliga linje ge en rak ansats. Ett tillåtet avstånd kan alltså inte ensamt avgöra om en viss placering ger en lämplig väg.
En användbar banvandring kan därför rymma två olika blickar. Den ena följer ordningsföljden och hjälper människan att minnas banan. Den andra försöker följa hundens inkommande riktning mot varje uppgift. Var behövs ett nytt besked? Var riskerar föraren att stå eller röra sig så att vägen blir en annan än den man nyss tänkte sig? Den andra blicken gör meterangivelsen relevant för samarbetet, i stället för att låta den stanna som en kontroll i regelhäftet.
Gränsen runt banan behöver också märkas
Förslaget säger uttryckligen att staket och andra avgränsningar ska vara väl synliga för hunden. En människa kan känna till var banområdet slutar genom att ha sett avspärrningen under flera minuter. Hunden närmar sig gränsen i en annan situation. Därför behöver synbarheten bedömas utifrån hundens passage, inte bara utifrån om funktionärerna vet var avspärrningen är dragen.
Återanvändningen av hinder begränsas också. Samma mur, långhopp, oxer och däck föreslås få utföras endast en gång på en bana. Bakgrunden är tiden som kan krävas för återställning efter en rivning eller delning. Föraren ska inte behöva lösa ett andra försök där utrustningen ännu inte är på plats. Den som arbetar vid hindret behöver få en faktisk möjlighet att återställa det ordentligt.
För ekipaget kan de här ändringarna ge tydligare ramar, men de tar inte över människans förberedelse. En bana upplevs ofta genom det egna loppet: glädjen när en svår sväng fungerar eller besvikelsen när planen spricker. Före den stunden har någon ritat, mätt och byggt. Att förstå det arbetet gör det lättare att ställa konkreta frågor om banan och att förbereda sin egen väg genom den, med hundens rörelse lika närvarande som siffrorna på hinderskyltarna.
-
Agility 2027: balansbommen och videobedömning
Föraren hinner se hunden lämna balansbommen, sedan kommer domarens tecken för fem fel. Den där sista tassen blir plötsligt det enda man vill tala om. Just i den situationen möts två frågor i agilityförslaget inför 2027: hur lika balansbommarna ska vara och hur kontaktfält kan bedömas med videostöd. För hunden gäller det att ta sig över redskapet och fullfölja nedfarten. För människan gäller det också att kunna förstå och bära ett resultat som kan avgöras mycket snabbt.
Höjden föreslås bli 120–125 centimeter, jämfört med dagens intervall 120–130. Det betyder att de högsta tillåtna bommarna behöver bli lägre om förslaget genomförs. En bom som redan står på 120 centimeter ska däremot inte sänkas fem centimeter till. Regelgruppens uttalade avsikt är större likhet mellan hindren. Den anger dessutom att många tillverkares bommar redan ligger inom det föreslagna intervallet. Förslaget och senare återkoppling finns publicerade, men någon slutlig regelbok har ännu inte lagts ut.
Det bekanta hindret på en annan plan
En förare kan känna sin klubbs balansbom mycket väl: var stöden står, hur vägen fortsätter efter nedfarten och när det brukar gå att röra sig vidare. På en annan tävlingsplats ska samma uppgift fungera med annan utrustning och annan omgivning. Ett snävare höjdintervall minskar en tillåten skillnad. Det gör inte alla bommar identiska och tar inte bort behovet av att kontrollera underlag, skarvar och stabilitet. Gångytan är fortfarande smal, med uppfart, vågrät mittdel och nedfart.
Det är därför klokt att vara precis när man talar om likvärdighet. Förslaget ger en mer avgränsad ram för arrangörens utrustning. Det säger inte att en hund automatiskt känner igen varje bom eller att ekipagets arbete är färdigt när höjden har mätts. Föraren behöver också förstå vilka signaler hunden får under passagen. Om människan börjar bromsa, vända eller ropa mot nästa hinder medan hunden fortfarande är på bommen finns flera händelser att reda ut, utöver frågan om tassen träffade rätt färg.
Vad en kamera kan bidra med
VAR betyder videostöd för domarbedömning. Förslaget öppnar för att det får användas enligt Svenska Agilityklubbens anvisningar vid kontaktfältshinder. Avsikten är att göra det möjligt att använda tekniken under den kommande regelperioden. Det är en möjlighet som behöver få tydliga former: var kameran ska stå, hur bilderna används och vem som fattar beslut. Formuleringen innebär inte att varje förare kan stoppa tävlingen och kräva att en egen mobilfilm ska avgöra saken.
Videostöd kan ge ytterligare underlag för frågan om en tass var inom kontaktfältet. Det kan inte på egen hand förklara hundens hela rörelse eller relationen mellan hund och förare. Inte heller ändrar en kamera den beskrivna uppgiften. Hunden ska beröra nedfartens kontaktfält med åtminstone en del av en tass. Att ett resultat blir lättare att kontrollera gör alltså inte utförandet till en annan övning.
För den som blir besviken över ett domslut är den skillnaden viktig. Man kan vilja förstå bedömningen och samtidigt ta hand om sin hund efter loppet. Hunden har ingen möjlighet att själv följa diskussionen om bildvinklar eller felpoäng. Förarens sätt att avsluta passagen och lämna banan blir därför fortfarande betydelsefullt, även när människan hade hoppats på ett annat resultat. En saklig genomgång kan vänta tills ekipaget har kommit därifrån.
Förslaget om balansbommen rymmer alltså två skilda förbättringsambitioner: jämnare förutsättningar i utrustningen och möjlighet till mer stöd i bedömningen. Föraren behöver känna till båda, utan att göra dem till löften om en problemfri tävlingsdag. Det man kan förbereda redan nu är sin förståelse av uppgiften och sitt sätt att följa upp ett lopp. Då finns något mer att ta med hem än de där fem felen och frågan om en enda tass.
-
Lydnad 2027: stegen i fria följet
Framåt har många hundar gått tusentals gånger vid sin förares sida. Två steg bakåt kan ändå få samspelet att kännas oväntat nytt. Föraren flyttar sig åt ett håll som hunden kanske inte väntar sig, och det finns bara några få steg att hitta positionen på innan det är halt igen. Inför 2027 ändras de korta stegförflyttningarna i lydnadens fria följ. Förändringen är liten i meter räknat men tydlig i vad ekipaget måste kunna göra tillsammans.
I klass 1 ska hunden från halt följa två eller tre steg framåt och bakåt. Det ersätter den äldre momentbeskrivningens vändningar på stället. I klass 2 ersätts de uttryckliga sidostegen åt höger och vänster av två till tre steg framåt och bakåt. Klass 2 har dessutom kvar en längre rak förflyttning baklänges, fem till åtta steg eller omkring två till tre meter. Den korta starten från halt och den längre ryggningen är därmed två delar att hålla isär.
Hunden ska följa rörelsen, inte vänta kvar
Det här är ingen kvarstannandeövning där föraren lämnar sin sittande hund. Båda förflyttar sig med bibehållen relation vid vänster sida. När föraren stannar ska hunden åter sitta i sin position. Fotkommando får ges vid stegförflyttningen enligt de allmänna anvisningarna. Den nya uppgiften blir begriplig först om hunden förstår att samma arbetsposition gäller även när rörelsen är kort eller går bakåt. Människans riktning förändras, men inte vilken sida hunden hör hemma på.
Det kan vara lockande att rätta ett snett steg genom att själv börja gå annorlunda runt hunden. Då behöver föraren se vad som faktiskt händer: följer hunden förarens rörelse, eller anpassar människan varje steg för att dölja en osäker position? Ett par korta förflyttningar gör sådana små anpassningar synliga. De ger också ett konkret underlag för fortsatt arbete, i stället för det ganska hopplösa beskedet att hela fria följet måste bli bättre.
Placeringen ska vara parallell, med hundens huvud eller bog i höjd med förarens ben. Att hunden är nära räcker inte om den lutar sig mot föraren eller hindrar rörelsen. Det gäller i synnerhet bakåt, när människan också behöver veta var fötterna hamnar. Regelboken anger att klass 2:s baklängesdel bör ske på plan och säker yta och tillåter ett försiktigare sätt att gå bakåt. Föraren ska kunna utföra uppgiften med faktisk kontroll över sina steg.
Helheten rymmer mer än den nya detaljen
Fria följet har koefficient fyra i båda klasserna. Klass 1 innehåller fortfarande vanlig marsch med vändningar och halter samt språngmarsch med högervändning. Klass 2 innehåller dessutom långsam marsch. Den anvisade långsamma marschen ska inte blandas ihop med att ekipaget går för långsamt där normal gång eller språng begärs. För liten skillnad mellan vanlig marsch och språng ger två till tre betygsenheters avdrag. Även tempot måste alltså vara läsbart.
Den längre baklängesdelen i klass 2 är samtidigt inte tänkt att ensam sluka hela betyget för en mindre brist. Beskrivningen anger att ett sämre baklängesfölj inte bör ge mer än en till två enheters avdrag av den anledningen. En hund som lämnar föraren, eller under större delen följer på mer än en halv meters avstånd, hamnar däremot vid underkännande. Föraren behöver skilja en avgränsad svaghet från ett följande som inte håller ihop.
Efter ett prov kan just de korta stegen vara lätta att fastna vid, eftersom ett fel där syns så tydligt. Men hundens arbete behöver betraktas i hela mönstret: starter, tempo, vändningar, kontakt och halter. Regeländringen ger något bestämt att uppdatera, inte ett skäl att underkänna allt som redan fungerar mellan hund och människa. Två väl förstådda steg bakåt kan vara precis det framsteg ekipaget behövde, även om färdriktningen på papperet ser en smula motsägelsefull ut.
-
Agility 2027: förslaget om slalom
Slalom är ofta det hinder där man följer rytmen: in mellan pinnarna, vidare, nästan färdigt. Men inför 2027 riktar agilityförslaget uppmärksamheten mot något mer stillastående, nämligen skenan under hundens tassar. Skåror, håligheter och olämplig fastsättning får tydligare skrivningar. Tolv pinnar på en rak linje är fortfarande uppgiften. Förändringen gäller vilka förutsättningar hunden får medan den utför den, och vad människor behöver upptäcka innan det blir dags för nästa snabba passage.
Förslaget och motiveringarna är publicerade av Svenska Agilityklubben. Någon slutlig regelbok finns ännu inte publicerad i det kontrollerade materialet. Regelgruppen pekar bland annat på träningsslalom med öppningar och skåror för att kunna ställa pinnarna i olika lägen. Att ett sådant redskap kan ställas med rätt avstånd gör det inte automatiskt till den konstruktion som efterfrågas för tävling.
Rätt avstånd räcker inte som kontroll
Antalet tolv och avståndet 60 centimeter mellan pinnarna behålls. Skenan får vara högst åtta millimeter hög och 80 millimeter bred. Det nya förtydligandet gäller skena och stöd: de får inte ha skåror och håligheter, med undantag för hål längst ut på stöden. Stöden ska dessutom ligga så att de inte hamnar i hundens väg när hindret utförs korrekt.
För klubbens utrustningsansvariga innebär det att måttbandet behöver få sällskap av en närmare granskning. Var finns justeringsmöjligheterna, hur ser övergångarna ut och vad ligger nära pinnarna? Ett hinder som ser ordnat ut från läktaren kan innehålla detaljer som först blir tydliga på nära håll. Det arbetet är lätt att skjuta upp när ett slalom har fungerat länge och alla är vana vid att bära ut det på samma sätt.
Förslaget säger också att fastsättning bara bör göras när säkerheten motiverar det. Om hindret förankras får lösningen inte själv skapa en skaderisk. Regelgruppens bakgrund beskriver avvägningen: ett slalom ska inte flytta sig för lätt, men inte heller vara alltför fast förankrat. Det är därför missvisande att göra skrivningen till en enkel regel om att alltid använda markspik eller aldrig förankra. Underlaget, stabiliteten och fästenas placering behöver bedömas tillsammans.
Ett fel behöver få en begriplig fortsättning
För hund och förare förändras inte ordningen mellan pinnarna av konstruktionsförslaget. En felaktig ingång räknas som vägran, medan ett fel inne i slalom kan ge fem fel. Vid ett fel inne i hindret får hunden börja om eller visas in senast i den port där den först gick fel. Föraren behöver kunna den skillnaden innan loppet, när det finns tid att förstå den.
Det kan kännas tungt när hunden lämnar slalom strax före slutet efter en fin ingång. Då är det lätt att den egna rörelsen blir hastig och att flera olika besked kommer på en gång. Att ha en genomtänkt fortsättning betyder här att veta vilken del av uppgiften som återstår och var hunden kan börja om. Felpoängen och hundens förståelse är två saker som behöver hanteras i samma ögonblick.
Slalomförslaget kan därför läsas från två håll. Arrangören får tydligare stöd för att granska det redskap som placeras på banan. Föraren får anledning att skilja ett utförandefel från frågor om utrustningen, utan att gissa orsaken utifrån resultatet. När ett lopp följs upp behöver blicken ibland gå ned till skenan, inte bara vidare mot nästa pinne. Där finns detaljer som hunden har haft under tassarna hela tiden, även när människorna främst såg rytmen.
-
Lydnad 2027: skiften och steg i fjärren
Hunden sitter, ligger och står, men har till slut kommit en bit närmare sin förare. Alla positionerna kan ha synts tydligt och ändå har fjärrdirigeringens andra uppgift brustit: att skifta på samma plats. Inför 2027 förtydligas bedömningen av mindre förflyttningar i lydnadens klass 1 och klass 2. En till fyra betygsenheter kan dras när hunden flyttar sig inom en hundlängd, beroende på sträckan. Det gör de små stegen viktiga att förstå, även när de inte leder till ett underkänt moment.
Förflyttningar framåt, bakåt och åt sidan läggs ihop. Hunden kan alltså inte ta tillbaka ett tidigare steg i bedömningen genom att senare hamna nära sin ursprungliga plats. Tänk ett exempel där hunden flyttar sig två decimeter fram och sedan två decimeter bak. Slutpunkten kan se bra ut, men rörelserna har ändå skett. Föraren behöver följa hur skiftena genomförs, inte bara jämföra hundens plats vid början och slutet.
Platsen är en del av varje positionsbyte
I klass 1 lämnas hunden liggande och föraren står cirka fem meter framför. Fyra skiften följer: sitt, ligg, sitt och ligg. I klass 2 är avståndet omkring tio meter och även stå ingår i sex skiften enligt en bestämd ordning. Handtecken får komplettera rösten, men ska för högsta betyg vara korta och samtidiga med orden. Hunden behöver alltså förstå både vilken position som efterfrågas och hur den kan nås utan att hela kroppen vandrar iväg.
Det är lätt att som förare bli upptagen av om hunden satte eller lade sig tillräckligt snabbt. Då kan en liten rörelse framåt upprepas genom hela serien utan att få samma uppmärksamhet. Den nya uttryckliga skalan visar att platsen inte är en detalj vid sidan av skiftet. Samtidigt ska tempo, distinkta positioner och förmågan att hålla dem också vägas in. Ett stelt kvarstannande utan ett tydligt svar på signalen är inte hela uppgiften heller.
Ett tredje kommando kan hjälpa fortsättningen
I klass 2 anges från 2027 att ett tredje kommando får ges vid en position om det hinns med före nästa skifte. Positionen räknas ändå som missad. Det är en viktig skillnad mellan att få hunden till ett användbart utgångsläge för fortsättningen och att få den föregående uppgiften godkänd. Föraren kan alltså behöva välja att skapa ordning i kedjan även när poängen för just det skiftet inte går att rädda.
Minst fyra av klass 2:s sex skiften måste genomföras på kommando för att momentet ska kunna godkännas. En missad position ger högst sju och två ger högst fem. Klass 1 har också en möjlighet till tredje kommando med en missad position som följd. Ett skifte som lyckas först efter det andra ordet är därmed inte samma situation som ett som kräver ett tredje. Föraren behöver kunna hålla isär antalet signaler och vilket svar de faktiskt ledde till.
Mer än en kroppslängds förflyttning underkänner momentet enligt klassernas beskrivningar. I klass 2 anges högst fem redan vid en sammanlagd kroppslängd. De mindre rörelserna behöver därför ses längs hela serien, samtidigt som den allmänna bedömningen inte försvinner bakom centimeter. Långa handtecken eller omfattande röstanvändning kan också ge avdrag. Att kompensera osäkerhet med allt större signaler gör inte automatiskt kommunikationen tydligare för hunden.
Det kan vara frustrerande att se flera fina positionsbyten och ändå få ett lägre resultat för förflyttning. Men skillnaden går att beskriva utan att förringa hundens arbete: den svarade på positionerna, medan platsen behöver bli bättre förstådd. På samma sätt kan ett tredje kommando vara ett sätt att avsluta ett missförstånd ordnat, även när protokollet visar en miss. Förklaringen blir användbar när den hjälper föraren att se nästa verkliga uppgift, i stället för att bara ropa samma ord lite mer.
-
Lydnad 2027: vägen in till gruppmomenten
För en hund börjar mötet med gruppen innan någon har börjat räkna minuter. Andra hundar kommer närmare, människor ställer upp och den egna föraren försöker hitta sin plats. I lydnadsreglerna för 2027 får den vägen in en uttrycklig ordning i klass 1 och klass 2: tävlingsledaren går först och ekipagen följer ett i taget med cirka fem meters mellanrum. Ändringen ger ingången en bestämd form. Den gör inte hundarnas upplevelser identiska, men ger förarna ett gemensamt förlopp att förhålla sig till.
Momentets bedömda start meddelas när raden är uppställd och hundarna sitter i utgångsposition. Promenaden in ska därför inte blandas ihop med att själva sitt- eller liggtiden har blivit längre. Det nya behöver ändå finnas i förberedelsen. En hund som bara har tränat stillheten på en redan färdig rad har inte nödvändigtvis samma erfarenhet av att gå in bakom andra ekipage, hitta sin plats och därefter växla till väntan.
Nära föraren i klass 1
Klass 1 innebär fortfarande en minuts sittande med hunden i koppel. Föraren går cirka en och en halv meter bort och står vänd mot hunden. Gruppen bör ha tre till fyra hundar, med ungefär fem meter mellan ekipagen. Föraren är alltså både nära och synlig, men hunden ska ändå kunna hålla sin sittande uppgift. Kopplet ersätter inte den förståelsen och är inte ett tillstånd att påverka hunden genom att dra den till rätt position.
Hunden får röra huvudet och visa intresse för ett ljud eller en störning. Den behöver inte se livlös ut för att arbeta korrekt. Rastlöshet, viktförflyttningar och andra rörelser kan däremot sänka betyget. Stående eller liggande underkänner sittmomentet. Föraren behöver kunna se skillnaden mellan en hund som orienterar sig och en hund som inte kommer till ro. Ett huvud som vrids berättar mindre än hela kroppens sätt att vara kvar i uppgiften.
Längre väntan och fler övergångar i klass 2
Klass 2 har två minuters platsliggande med föraren synlig omkring femton meter bort. Hundarna läggs en i taget och sätts upp i omvänd ordning, så att hunden som läggs först sätts sist. Under liggtiden kan en person gå mellan dem. När tiden gått återvänder förarna, passerar hundarna och stannar cirka tre meter bakom innan de på anvisning går till sidan. För hunden är uppgiften alltså kvar även när människan kommer tillbaka och passerar.
Det gör tidpunkten för ett positionsbyte viktig. En hund som sitter eller står när förarna tagit plats på avstånd underkänns. Sker det först när de står bakom kan betygstaket vara fem, förutsatt att hunden inte också förflyttat sig. Även här behöver berättelsen efteråt vara precis. Två hundar som båda satte sig kan ha gjort det i olika delar av förloppet och därför få olika bedömning. En lösryckt bild av den sittande hunden räcker inte.
Har hunden lagt eller satt sig för tidigt ska den bli kvar i den positionen. Att först sätta upp en hund som lagt sig före sitt kommando och sedan lägga den på nytt underkänner klass 2-momentet. Den välmenande rättningen kan alltså göra situationen sämre i protokollet. Föraren måste kunna hålla reda på sin egen anvisning utan att börja korrigera fram en ny start. Även röststyrkan har betydelse för grannhundarna; alltför höga kommandon kan ge kraftigt avdrag.
Gruppmomentet innehåller ett särskilt ansvar eftersom den egna hanteringen sker nära andras hundar. En ordnad ingång löser inte allt, men gör början tydligare. Föraren behöver sedan bära med sig samma eftertanke genom väntan och återkomsten: följa sin anvisning, förstå när uppgiften slutar och se vad hunden visar. Stillheten på raden är en färdighet som byggs av både hundens förståelse och människornas sätt att skapa ordning omkring den.
-
Lydnad 2027: betygen i inkallningarna
Det andra inkallningsordet kan bära mer känsla än det första. Föraren hade väntat sig att hunden redan skulle vara på väg, och plötsligt står man där med ett uteblivet svar och en tävlingsplan som känns betydligt större. Inför 2027 blir vissa betygstak i lydnadens inkallningar mindre stränga. I klass 1 höjs taket efter mer än ett inkallningskommando från sju till åtta. I klass 2 höjs motsvarande tak för ett extra inkallningskommando också till åtta. Uppgiften består, men ett begränsat misstag får en annan möjlig bedömning.
Klass 1 börjar med hunden liggande. Föraren går tjugo till tjugofem meter bort, vänder och kallar på anvisning. Hunden ska komma villigt, hålla god fart och avsluta korrekt hos föraren. Ett andra inkallningskommando kan nu alltså lämna utrymme för ett åttabetyg. Ett tredje underkänner momentet. Det nya taket betyder inte att upprepade ord saknar betydelse eller att hundens första respons slutat vara en del av idealet.
Komma och stanna behöver vara olika besked
Klass 2 har en längre inkallning, cirka tjugofem till trettio meter, och ett ställande ungefär halvvägs. Föraren kallar först på tävlingsledarens anvisning men ger själv stoppkommandot vid den synliga markeringen. Efter omkring tre sekunder anvisas den andra inkallningen. För hunden gäller det att både komma med engagemang och kunna avbryta rörelsen när rätt signal kommer. Föraren behöver samtidigt läsa farten och ge sitt stopp i rätt ögonblick.
Ett stopp i fel position får från 2027 högst åtta i stället för sju. En hund som sätter sig har därmed inte gjort ett korrekt ställande, även om den stannade snabbt. Det är viktigt att hålla isär vilja att stanna, stoppsträcka och slutposition. En hund kan lyckas med en del och missa en annan. Den uppdelningen ger föraren mer kunskap än att säga att stoppet var bra eller dåligt som om allt vore samma sak.
För högsta betyg ska hunden stanna inom en kroppslängd från signalpunkten. Den publicerade texten anger samtidigt tre kroppslängder för ett godkänt ställande och ett sjutak om hunden stannar efter mer än tre. De formuleringarna behöver läsas med ett klargörande från SBK för säker tillämpning av gränsfallet. En hund som inte gör något försök att stanna underkänner däremot momentet. Här ska en motsägelse i beskrivningen inte döljas genom att presentera en egen tolkning som fastställd.
Räkna orden där de faktiskt ges
Klass 2:s två inkallningsdelar gör antalet kommandon lite mer komplicerat än en enda totalsiffra. Ett extra inkallningskommando har det nya taket åtta. Ett tredje vid en position underkänner momentet, liksom två inkallningskommandon vid båda positionerna. Föraren måste därför veta i vilken del orden behövdes. En miss i början och en miss efter stoppet är inte automatiskt samma bedömning som en ensam extra signal på ena delen.
Väntan före första inkallningen finns också kvar som uppgift. Om hunden sätter eller ställer sig, eller flyttar sig mindre än en kroppslängd, är taket åtta. Mer än en kroppslängd före kommandot underkänner momentet. Hundens namn får kombineras med inkallningsordet när de följer tätt och inte framstår som två skilda signaler. Den möjligheten behöver skiljas från att ropa igen efter att det första beskedet inte gav svar.
En höjd betygsgräns kan ge föraren lite mer att ta med sig efter en miss. Den säger däremot inte varför hunden behövde en extra signal. Det behöver människan undersöka i det verkliga förloppet, utan att tillskriva hunden ovilja enbart utifrån protokollet. Förväntan, besvikelse och lättnad får finnas där. Regelkunskapen hjälper dem att få sällskap av en mer användbar fråga: vilket besked blev otydligt, och hur kan hundens förståelse bli säkrare nästa gång?
-
Lydnad 2027: konerna i klass 1
Det är lätt att lägga märke till hundens väg runt konerna och missa vad som hände före sändandet. Såg hunden en människa gå ut med dem? Följde den rörelsen med blicken och fick på det sättet målet utpekat? Inför 2027 ändras just den förberedelsen i lydnadens klass 1. Konerna ska stå på plats innan föraren kommer till startpunkten, och hunden ska inte se utplaceringen. Den äldre boken angav att ekipaget skulle kunna se den. Det är en liten scen före starten som får en annan betydelse.
Själva uppgiften består: hunden ska från utgångsposition skickas runt en grupp med tre till sex koner cirka tio meter bort och återvända till vänster sida. Momentet är alltså inte nytt i klass 1. Det nya ligger bland annat i hur målet presenteras. För en hund som redan hittar kongruppen oberoende av en funktionärs rörelse kan skillnaden vara liten. För en hund som använder utplaceringen som sin främsta ledtråd blir det något verkligt att förbereda.
Vad har hunden egentligen lärt sig att följa?
Det är en fråga till föraren, inte en anklagelse mot hunden. I träning kan människor omedvetet göra början av en uppgift mycket lätt att känna igen: samma person går samma väg och lägger ut samma saker. När tävlingen sedan tar bort den scenen kan hundens osäkerhet komma som en överraskning. Regeländringen gör det angeläget att se vilka ledtrådar som bär arbetet. Att hunden sprungit fint vid många tillfällen bevisar inte ensamt att just kongruppen blivit det tydliga målet.
Föraren får inte rikta in eller vidröra hunden vid startpunkten för att ordna den sista biten. Det kan underkänna momentet. Förberedelsen behöver därför finnas i hundens förståelse innan ekipaget står där. Hunden ska kunna hitta uppgiften och följa förarens signal inom de ramar som faktiskt tillåts. Det ger en tydligare ansvarsfördelning än att börja hjälpa först när hunden tvekar i skarpt läge.
Återvägen får ett tydligare fokus
Den nya boken visar flera lika godtagbara vägval runt konerna. Medsols och motsols är tillåtna, och rimlig symmetri eftersträvas. Avståndet runt gruppen bör inte bli för snävt; ungefär femtio till hundra centimeter anges med hänsyn till ras och tempo. Samtidigt förklaras att hunden på återvägen önskvärt håller fokus mot mittenlinjen eller föraren. Att tydligt rikta uppmärksamheten åt sidan är inte idealet. Ett mindre sidofokus anges ge en halv till en betygsenhets avdrag, ett mycket stort en till två.
Det är en beskrivning av arbetets riktning, inte ett krav att föraren ska jaga varje liten ögonrörelse. Hunden ska genomföra en rundning och komma tillbaka med en sammanhängande väg. Den skillnaden spelar roll för hur prestationen diskuteras efteråt. En vid båge kan behöva ses i relation till hundens storlek och fart; en hund som börjar rikta hela återgången åt annat håll visar något annat. En begriplig bedömning behöver se förloppet, inte bara en stillbild.
Momentet har koefficient tre och kan ge trettio poäng. Boken innehåller också motstridiga formuleringar om utebliven rundning: betygstak vid vissa vändningar och omdirigeringar står samtidigt som vändning före konerna och utebliven rundning listas under underkännande. Den oklarheten behöver SBK reda ut. Här ska ingen egen vald tolkning göras till ett säkert besked för föraren.
Den praktiska nyheten är ändå tydlig nog att börja förstå: hunden ska kunna arbeta mot ett redan utställt mål. Det flyttar uppmärksamheten från funktionärens promenad till hundens egen förmåga att uppfatta uppgiften. När den kan lämna sidan, runda och komma tillbaka utan den extra vägvisaren blir det synligt vad ekipaget faktiskt har byggt tillsammans. Där finns mer att glädjas åt än en kon som står kvar på rätt plats.
-
Agility 2027: före start och efter mål
Det är lätt att lägga nästan all banvandring på de klockade sekunderna: hur starten ska gå, vilken sida man ska vara på vid svängen och hur sista kombinationen ska fungera. Men agilityförslaget inför 2027 gör också vägen in och vägen ut viktig för resultatet. Hund som tar ett hinder före loppets början och avsiktlig hinderträning efter mål får uttryckliga diskvalificeringsgrunder. Föraren behöver därför ha en plan som håller ihop hela besöket på banan.
Detta är fortfarande föreslagna regler i det publicerade underlaget. Någon slutlig regelbok för den nya perioden har ännu inte publicerats. Regelgruppens bakgrund beskriver bland annat förare som återvänder till ett kontaktfält för träning efter ett avslutat lopp. Förslaget försöker tydliggöra var tävlingsförsöket börjar och slutar, och vilka handlingar på banområdet som kan påverka resultatet även utanför tidtagningen.
Vägen fram till startläget
Loppet börjar när hunden passerar startlinjen efter domarens signal. Förslaget innebär att ett annat hinder som hunden hinner ta inne på banområdet före den början kan leda till diskvalificering. Den som tänker starta en bit in på planen behöver alltså kunna ta sig till sin valda uppställning utan att låta hunden utföra hinder på vägen. Banområdet blir inte en fri uppvärmningsplats medan klockan står still.
Det är en del av förberedelsen som kan glömmas när föraren är nervös och räknar hinder i huvudet. Var ska man gå in tillsammans? Vilka hinder finns nära vägen till starten? När behöver hunden få veta att ni fortfarande förflyttar er till startplatsen? Att känna till de detaljerna kan ge människan något konkret att hålla sig till, i stället för att försöka lösa allt när nästa funktionär redan har ropat fram ekipaget.
Efter mål behövs en fortsättning också
Förslaget förbjuder avsiktlig hinderträning efter målgång. Att vända tillbaka och arbeta ett kontaktfält en gång till är den typ av situation som bakgrunden tar upp. Samtidigt finns ett undantag för hinder i hundens naturliga linje på vägen ut. Varje hinderpassage efter mål ska därför inte beskrivas som en automatisk diskvalificering. Det spelar roll om hunden fortsätter på utvägen eller om föraren avsiktligt tar den tillbaka för träning.
Föraren behöver kunna skillnaden även när känslorna kommer snabbt. Ett missat kontaktfält kan fresta till att omedelbart vilja visa hur man egentligen hade tänkt sig det. Men ett avslutat tävlingslopp och en planerad träningsstund har olika ramar. Det går att lämna banan, få ordning på sin egen genomgång och senare välja hur uppgiften behöver bearbetas. Hunden ska inte behöva möta en hastigt påkommen extra uppgift bara för att människan vill ändra bilden av loppet.
Även ett hinder som ska återkomma i samma lopp får en tydligare bedömning. En riven hoppbom ska inte i sig ge diskvalificering därför att hindret används igen. Om däremot infångaren, alltså sidokonstruktionen, rivs vid första passagen bedöms hindret som förstört och förslaget anger diskvalificering. Det är en konkret skillnad i vad som finns kvar inför nästa passage, inte två olika namn på samma rivning.
För ekipaget kan en diskvalificering vara en besvikelse även när regeln är begriplig. Därför behöver förklaringen vara noggrann, med undantagen kvar och utan att göra följderna större än de är. En genomtänkt startväg och en bestämd utgång ger något användbart att förbereda. Det gör att samarbetet kan fortsätta även under de sekunder då människan helst skulle vilja diskutera ett domartecken eller göra om det som nyss hände.
-
Lydnad 2027: den dirigerade apporten
Två apporter ligger synliga, men bara en är hundens uppgift. Det räcker inte att hunden hämtar med stor entusiasm; den behöver kunna följa förarens besked även när ett annat likadant föremål lockar åt motsatt håll. I klass 2:s dirigerade apportering förtydligar 2027 års regler två förutsättningar: föraren ska vid lottningen få veta vilken apport ekipaget tilldelats, och apporterna får läggas horisontellt eller vertikalt med samma placering för alla. Det är tydligare information kring en uppgift vars grundläggande väg består.
Apporterna ligger cirka tio meter från varandra. Hundens markering finns omkring tio meter från linjens mitt och startpunkten ytterligare fem meter bort. Den lottade apporten läggs ut först. Höger och vänster behöver förstås från förarens perspektiv vid dirigeringen. Föraren ska alltså kunna förbereda sitt eget besked utifrån ett känt val, inte i stunden försöka utläsa vilken apport som verkar mest intressant för hunden och anpassa planen efter det.
Ett känt val är inte en tillåten förhandsvisning
Lottbeskedet ger människan information, men föraren får fortfarande inte rikta in eller medvetet röra hunden vid startpunkten. Den nya tydligheten ger således ingen extra möjlighet att peka ut rätt föremål före starten. Hunden behöver kunna ta emot själva dirigeringssignalen när den kommer. Det är en viktig skillnad mellan att föraren vet vad som ska hända och att hunden i förväg leds till svaret med en hjälp som inte ingår i uppgiften.
Att apporterna får läggas horisontellt eller vertikalt handlar om deras läge på marken i upplägget, inte om att balansera en apport stående på änden. Samma läge ska användas för alla tävlande. För hunden kan ett ändrat läge ändå ge en annan bild av föremålet. Det är därför en detalj som föraren behöver känna till, även om den inte ändrar vilken apport som ska hämtas. Likvärdiga förutsättningar på tävlingen och igenkänning hos den egna hunden är två skilda frågor.
Väntan vid markeringen bär nästa besked
Momentet börjar med fotgående mot markeringen. Ekipaget passerar den, gör helt om på anvisning och föraren ställer sedan hunden självständigt under fortsatt marsch vid markeringen. Föraren går tillbaka till starten och vänder sig mot hunden. Efter cirka tre sekunder kommer anvisningen att dirigera. Det är alltså inte enbart ett föremålsval. Hunden ska först kunna lämnas i stående och vänta medan människan fortsätter bort.
Dirigeringsordet och apporteringskommandot ska följa tätt tillsammans. En tydlig paus kan göra apporteringsordet till ett extra kommando. Hunden får ett besked om både riktning och handling, och föraren behöver ha sin egen signalering i ordning. Det kan kännas som mycket att hålla reda på när hunden står där ute. Just därför är det mer användbart att förstå ordningsföljden än att enbart memorera vilket betyg ett fel kostar.
Går hunden mot fel apport men omdirigeras utan att stoppas anges en till två betygsenheters avdrag. Krävs först ett stopp och sedan omdirigering till rätt apport är avdraget tre. Lyfter hunden fel apport underkänns momentet. Här finns en tydlig gräns mellan en påbörjad felriktning och ett felaktigt upptag. En förare som lyckas få hunden att lyssna och ändra väg kan därför fortfarande visa ett fungerande samarbete, även om idealutförandet redan har gått förlorat.
Efter det riktiga upptaget återstår bärande, sittande avlämning och slutlig utgångsposition. Glädjen över att hunden valde rätt får gärna finnas, men uppgiften fortsätter fram till avslutet. Förtydligandena inför 2027 gör främst människans förutsättningar klarare. Hunden behöver fortfarande få ett begripligt besked, kunna avstå från det andra föremålet och fullfölja vägen hem. Det är där dirigeringen blir ett faktiskt samtal över avståndet, med en tydlig uppgift som håller hela vägen.