-
Lydnad 2027: konerna i klass 1
Det är lätt att lägga märke till hundens väg runt konerna och missa vad som hände före sändandet. Såg hunden en människa gå ut med dem? Följde den rörelsen med blicken och fick på det sättet målet utpekat? Inför 2027 ändras just den förberedelsen i lydnadens klass 1. Konerna ska stå på plats innan föraren kommer till startpunkten, och hunden ska inte se utplaceringen. Den äldre boken angav att ekipaget skulle kunna se den. Det är en liten scen före starten som får en annan betydelse.
Själva uppgiften består: hunden ska från utgångsposition skickas runt en grupp med tre till sex koner cirka tio meter bort och återvända till vänster sida. Momentet är alltså inte nytt i klass 1. Det nya ligger bland annat i hur målet presenteras. För en hund som redan hittar kongruppen oberoende av en funktionärs rörelse kan skillnaden vara liten. För en hund som använder utplaceringen som sin främsta ledtråd blir det något verkligt att förbereda.
Vad har hunden egentligen lärt sig att följa?
Det är en fråga till föraren, inte en anklagelse mot hunden. I träning kan människor omedvetet göra början av en uppgift mycket lätt att känna igen: samma person går samma väg och lägger ut samma saker. När tävlingen sedan tar bort den scenen kan hundens osäkerhet komma som en överraskning. Regeländringen gör det angeläget att se vilka ledtrådar som bär arbetet. Att hunden sprungit fint vid många tillfällen bevisar inte ensamt att just kongruppen blivit det tydliga målet.
Föraren får inte rikta in eller vidröra hunden vid startpunkten för att ordna den sista biten. Det kan underkänna momentet. Förberedelsen behöver därför finnas i hundens förståelse innan ekipaget står där. Hunden ska kunna hitta uppgiften och följa förarens signal inom de ramar som faktiskt tillåts. Det ger en tydligare ansvarsfördelning än att börja hjälpa först när hunden tvekar i skarpt läge.
Återvägen får ett tydligare fokus
Den nya boken visar flera lika godtagbara vägval runt konerna. Medsols och motsols är tillåtna, och rimlig symmetri eftersträvas. Avståndet runt gruppen bör inte bli för snävt; ungefär femtio till hundra centimeter anges med hänsyn till ras och tempo. Samtidigt förklaras att hunden på återvägen önskvärt håller fokus mot mittenlinjen eller föraren. Att tydligt rikta uppmärksamheten åt sidan är inte idealet. Ett mindre sidofokus anges ge en halv till en betygsenhets avdrag, ett mycket stort en till två.
Det är en beskrivning av arbetets riktning, inte ett krav att föraren ska jaga varje liten ögonrörelse. Hunden ska genomföra en rundning och komma tillbaka med en sammanhängande väg. Den skillnaden spelar roll för hur prestationen diskuteras efteråt. En vid båge kan behöva ses i relation till hundens storlek och fart; en hund som börjar rikta hela återgången åt annat håll visar något annat. En begriplig bedömning behöver se förloppet, inte bara en stillbild.
Momentet har koefficient tre och kan ge trettio poäng. Boken innehåller också motstridiga formuleringar om utebliven rundning: betygstak vid vissa vändningar och omdirigeringar står samtidigt som vändning före konerna och utebliven rundning listas under underkännande. Den oklarheten behöver SBK reda ut. Här ska ingen egen vald tolkning göras till ett säkert besked för föraren.
Den praktiska nyheten är ändå tydlig nog att börja förstå: hunden ska kunna arbeta mot ett redan utställt mål. Det flyttar uppmärksamheten från funktionärens promenad till hundens egen förmåga att uppfatta uppgiften. När den kan lämna sidan, runda och komma tillbaka utan den extra vägvisaren blir det synligt vad ekipaget faktiskt har byggt tillsammans. Där finns mer att glädjas åt än en kon som står kvar på rätt plats.
-
Agility 2027: före start och efter mål
Det är lätt att lägga nästan all banvandring på de klockade sekunderna: hur starten ska gå, vilken sida man ska vara på vid svängen och hur sista kombinationen ska fungera. Men agilityförslaget inför 2027 gör också vägen in och vägen ut viktig för resultatet. Hund som tar ett hinder före loppets början och avsiktlig hinderträning efter mål får uttryckliga diskvalificeringsgrunder. Föraren behöver därför ha en plan som håller ihop hela besöket på banan.
Detta är fortfarande föreslagna regler i det publicerade underlaget. Någon slutlig regelbok för den nya perioden har ännu inte publicerats. Regelgruppens bakgrund beskriver bland annat förare som återvänder till ett kontaktfält för träning efter ett avslutat lopp. Förslaget försöker tydliggöra var tävlingsförsöket börjar och slutar, och vilka handlingar på banområdet som kan påverka resultatet även utanför tidtagningen.
Vägen fram till startläget
Loppet börjar när hunden passerar startlinjen efter domarens signal. Förslaget innebär att ett annat hinder som hunden hinner ta inne på banområdet före den början kan leda till diskvalificering. Den som tänker starta en bit in på planen behöver alltså kunna ta sig till sin valda uppställning utan att låta hunden utföra hinder på vägen. Banområdet blir inte en fri uppvärmningsplats medan klockan står still.
Det är en del av förberedelsen som kan glömmas när föraren är nervös och räknar hinder i huvudet. Var ska man gå in tillsammans? Vilka hinder finns nära vägen till starten? När behöver hunden få veta att ni fortfarande förflyttar er till startplatsen? Att känna till de detaljerna kan ge människan något konkret att hålla sig till, i stället för att försöka lösa allt när nästa funktionär redan har ropat fram ekipaget.
Efter mål behövs en fortsättning också
Förslaget förbjuder avsiktlig hinderträning efter målgång. Att vända tillbaka och arbeta ett kontaktfält en gång till är den typ av situation som bakgrunden tar upp. Samtidigt finns ett undantag för hinder i hundens naturliga linje på vägen ut. Varje hinderpassage efter mål ska därför inte beskrivas som en automatisk diskvalificering. Det spelar roll om hunden fortsätter på utvägen eller om föraren avsiktligt tar den tillbaka för träning.
Föraren behöver kunna skillnaden även när känslorna kommer snabbt. Ett missat kontaktfält kan fresta till att omedelbart vilja visa hur man egentligen hade tänkt sig det. Men ett avslutat tävlingslopp och en planerad träningsstund har olika ramar. Det går att lämna banan, få ordning på sin egen genomgång och senare välja hur uppgiften behöver bearbetas. Hunden ska inte behöva möta en hastigt påkommen extra uppgift bara för att människan vill ändra bilden av loppet.
Även ett hinder som ska återkomma i samma lopp får en tydligare bedömning. En riven hoppbom ska inte i sig ge diskvalificering därför att hindret används igen. Om däremot infångaren, alltså sidokonstruktionen, rivs vid första passagen bedöms hindret som förstört och förslaget anger diskvalificering. Det är en konkret skillnad i vad som finns kvar inför nästa passage, inte två olika namn på samma rivning.
För ekipaget kan en diskvalificering vara en besvikelse även när regeln är begriplig. Därför behöver förklaringen vara noggrann, med undantagen kvar och utan att göra följderna större än de är. En genomtänkt startväg och en bestämd utgång ger något användbart att förbereda. Det gör att samarbetet kan fortsätta även under de sekunder då människan helst skulle vilja diskutera ett domartecken eller göra om det som nyss hände.
-
Bruks 2027: hopp med metallapport
På andra sidan hindret ligger metallapporten. Hunden ska dit, gripa den och komma tillbaka över samma hinder med föremålet kvar i munnen. Från 2027 blir detta ett sammanhängande elitmoment i bruksprovet. Tidigare prövades metallapportering och hinderhopp var för sig. Förändringen ställer därför en konkret fråga till ett redan erfaret ekipage: förstår hunden hur de välbekanta delarna ska fogas ihop när också hemvägen går över hindret?
Momentet finns i den fastställda regelboken för 2027–2031 och har koefficient tre. Det ska användas en metallapport som tävlingsledaren lämnar ut. Den tunga apporteringen finns kvar som en separat uppgift. Föraren behöver alltså se vilket moment som faktiskt har ersatts och kombinerats, så att förberedelsen inte bygger på att alla apporter i elitprogrammet nu har blivit samma sak.
Gripandet är en övergång till nästa uppgift
Föraren kastar apporten över hindret medan hunden sitter i utgångsställning. På kommando ska hunden hoppa, hämta och hoppa tillbaka. Kommandoordet för apportering får utan betygsavdrag läggas till senast när hunden första gången är mitt över hindret. Tidsgränsen ger föraren något bestämt att planera. Den säger inte att det går att vänta tills hunden har hämtat föremålet och sedan fritt lägga in nya uppmaningar för återvägen.
För en hund som har lärt sig en rak återkomst vid apportering kan den kortaste vägen till människan kännas som en rimlig fortsättning. I det nya momentet behöver återkomsten dessutom innehålla ett hopp. Om hunden går förbi hindret med apporten är det därför värdefullt att undersöka hur hela kedjan har blivit begriplig, snarare än att bara hänvisa till att hunden redan kan båda delarna var för sig.
Det går att se samma fråga från förarens sida. Är uppställningen och kastet genomtänkta så att ekipaget får en tydlig uppgift? Vet människan när de planerade kommandona ska komma och hur hunden ska tas emot? Tävlingsledaren bestämmer från vilken sida starten sker, medan föraren väljer startavstånd. Den friheten behöver användas med förståelse för den egna hundens passage, inte genom att låna ett generellt mått ur en annan hundsport.
Avlämningen behöver hålla ihop med hoppet
Hunden får lämna apporten sittande framför föraren eller vid sidan. Vid avlämning framför ska den därefter inta utgångsställning. Den sista delen av återkomsten är alltså fortfarande ett arbete tillsammans, även när de två hoppen redan är avklarade. Föraren kan behöva vara lika förberedd på att lugnt ta emot föremålet som på att få iväg hunden i början.
Bedömningen börjar redan när ekipaget ställer upp och omfattar kastet och hela utförandet. Rivning eller stöd på hindret underkänner momentet. En beröring av hindret ger däremot högst betyg åtta. Det är skillnad mellan dessa händelser, och den skillnaden behöver finnas kvar när ett försök beskrivs efteråt. Ett ljud vid hindret berättar inte ensamt vilket fel som inträffade.
Metallapporten kan också göra återkomsten till en egen fråga i genomgången. Tugg och tappat föremål påverkar bedömningen, men resultatet säger inte varför greppet förändrades. Det går att vilja förstå den delen utan att göra varje käkrörelse till en avsiktlig protest från hunden. Vad hände efter gripandet, vid återhoppet och när föraren började ta emot? De frågorna hjälper till att skilja momenten i förloppet åt utan att glömma att hunden ska kunna dem som en helhet.
Det nya kombinationsmomentet kan väcka både tävlingslust och en känsla av att något välbekant måste läras om. Föraren får möjlighet att bygga vidare på ett arbete som redan finns, men behöver ge övergångarna samma uppmärksamhet som de tydliga delarna. Den mest användbara bekräftelsen kommer när hunden kan hämta, hitta tillbaka över hindret och lämna föremålet med en obruten förståelse av vad som fortfarande pågår.
-
Rallylydnad 2027: det nya steget i 204 och 217
Hunden sitter kvar och gör precis det föraren bett om. Ändå kan momentet bli fel därför att människan själv tar vägen från en äldre regelbok. I Rallylydnadens fortsättningsmoment 204 och 217 tillkommer 2027 ett steg rakt fram före svängen. Det är en liten ändring som framför allt måste bli begriplig för föraren. Hunden ska fortsätta vänta genom hela den korta förflyttningen, även när människans första rörelse liknar början på en gemensam promenad.
204 går åt höger och 217 åt vänster. Båda börjar med halt och hunden sittande vid sidan. Föraren går ett steg rakt fram i den riktning ekipaget hade vid ingången. Därefter gör föraren nittio graders sväng och tar ett steg i den nya riktningen. Hunden kallas först sedan till sidan och ska sätta sig innan ekipaget fortsätter tillsammans. I den äldre beskrivningen började förarens förflyttning med själva svängen. Det raka steget är alltså den nya delen.
Föraren behöver kunna sin väg först
Det kan verka självklart att ett enda steg borde vara lätt att lägga till. Men vana sitter också i människans fötter. Den som gjort den gamla följden många gånger kan hinna börja svänga innan tanken hinner ifatt. Om hunden då väntar korrekt har den inte orsakat den felaktiga ordningen. Föraren behöver därför kunna se sitt eget utförande med samma noggrannhet som hundens position. En regeländring är ibland främst en ny uppgift för människans rörelseminne.
Banvandringen blir ett bra tillfälle att gå igenom riktningen utan att hunden ska försöka förstå samtidigt. Var står ekipaget från början? Vilket håll är rakt fram före svängen? Var hamnar föraren efter nästa steg? De frågorna gör den korta vägen konkret. Båda momenten är riktningsändringar och utförs framför skylten. Placeringen behöver därför ses tillsammans med var nästa del av banan faktiskt fortsätter, så att föraren inte avslutar inkallningen och först då börjar leta efter vägen.
Hundens väntan får en ny rörelse omkring sig
För hunden är det kvarstannandet som måste hålla. Den första framåtrörelsen ska inte få samma betydelse som en vanlig start vid sidan. Hunden sitter kvar medan föraren går rakt, svänger och går nästa steg. När inkallningen kommer ska den hitta sidan i människans nya riktning. Det är en liten förflyttning i avstånd men flera tydliga förändringar i den bild hunden ser. En hund som följer efter för tidigt kan behöva förstå just den första rörelsen bättre.
Avslutningen innehåller ett sittande vid förarens sida. Här står människan still vid inkallningen och går vidare först när hunden sitter. Det ska hållas isär från de moment där hunden ansluter till en förare som fortsätter gå. Att hunden kommer fram med god fart räcker inte om den föreskrivna slutpositionen uteblir. Föraren behöver låta även den sista delen bli tydlig, i stället för att låta lättnaden över återkomsten bära ekipaget direkt vidare.
Rallylydnaden tillåter positiv röst och kroppsspråk som hjälper hunden förstå. Det ger föraren möjlighet att stötta väntan och inkallningen utan att vara tyst eller stel. Medveten beröring är däremot förbjuden. Fel ordning eller utebliven position kan ge tio poängs avdrag för felaktigt moment. Därför är det värdefullt att veta om ett misstag kom från hundens kvarstannande, dess avslutning eller människans egen väg. Det är olika saker att förbereda vidare.
Det nya raka steget behöver inte bli en stor dramatik för ekipaget. Men det förtjänar att få sin exakta plats och sin begripliga signal. När människan vet vart hon ska kan hunden få arbetsro i sin väntan. En korrekt utförd liten förflyttning är kanske inget som får åskådarna att tappa kaffemuggen, men den kan visa ett mycket fint samarbete mellan två deltagare som båda vet när det är deras tur att röra sig.
-
Lydnad 2027: den dirigerade apporten
Två apporter ligger synliga, men bara en är hundens uppgift. Det räcker inte att hunden hämtar med stor entusiasm; den behöver kunna följa förarens besked även när ett annat likadant föremål lockar åt motsatt håll. I klass 2:s dirigerade apportering förtydligar 2027 års regler två förutsättningar: föraren ska vid lottningen få veta vilken apport ekipaget tilldelats, och apporterna får läggas horisontellt eller vertikalt med samma placering för alla. Det är tydligare information kring en uppgift vars grundläggande väg består.
Apporterna ligger cirka tio meter från varandra. Hundens markering finns omkring tio meter från linjens mitt och startpunkten ytterligare fem meter bort. Den lottade apporten läggs ut först. Höger och vänster behöver förstås från förarens perspektiv vid dirigeringen. Föraren ska alltså kunna förbereda sitt eget besked utifrån ett känt val, inte i stunden försöka utläsa vilken apport som verkar mest intressant för hunden och anpassa planen efter det.
Ett känt val är inte en tillåten förhandsvisning
Lottbeskedet ger människan information, men föraren får fortfarande inte rikta in eller medvetet röra hunden vid startpunkten. Den nya tydligheten ger således ingen extra möjlighet att peka ut rätt föremål före starten. Hunden behöver kunna ta emot själva dirigeringssignalen när den kommer. Det är en viktig skillnad mellan att föraren vet vad som ska hända och att hunden i förväg leds till svaret med en hjälp som inte ingår i uppgiften.
Att apporterna får läggas horisontellt eller vertikalt handlar om deras läge på marken i upplägget, inte om att balansera en apport stående på änden. Samma läge ska användas för alla tävlande. För hunden kan ett ändrat läge ändå ge en annan bild av föremålet. Det är därför en detalj som föraren behöver känna till, även om den inte ändrar vilken apport som ska hämtas. Likvärdiga förutsättningar på tävlingen och igenkänning hos den egna hunden är två skilda frågor.
Väntan vid markeringen bär nästa besked
Momentet börjar med fotgående mot markeringen. Ekipaget passerar den, gör helt om på anvisning och föraren ställer sedan hunden självständigt under fortsatt marsch vid markeringen. Föraren går tillbaka till starten och vänder sig mot hunden. Efter cirka tre sekunder kommer anvisningen att dirigera. Det är alltså inte enbart ett föremålsval. Hunden ska först kunna lämnas i stående och vänta medan människan fortsätter bort.
Dirigeringsordet och apporteringskommandot ska följa tätt tillsammans. En tydlig paus kan göra apporteringsordet till ett extra kommando. Hunden får ett besked om både riktning och handling, och föraren behöver ha sin egen signalering i ordning. Det kan kännas som mycket att hålla reda på när hunden står där ute. Just därför är det mer användbart att förstå ordningsföljden än att enbart memorera vilket betyg ett fel kostar.
Går hunden mot fel apport men omdirigeras utan att stoppas anges en till två betygsenheters avdrag. Krävs först ett stopp och sedan omdirigering till rätt apport är avdraget tre. Lyfter hunden fel apport underkänns momentet. Här finns en tydlig gräns mellan en påbörjad felriktning och ett felaktigt upptag. En förare som lyckas få hunden att lyssna och ändra väg kan därför fortfarande visa ett fungerande samarbete, även om idealutförandet redan har gått förlorat.
Efter det riktiga upptaget återstår bärande, sittande avlämning och slutlig utgångsposition. Glädjen över att hunden valde rätt får gärna finnas, men uppgiften fortsätter fram till avslutet. Förtydligandena inför 2027 gör främst människans förutsättningar klarare. Hunden behöver fortfarande få ett begripligt besked, kunna avstå från det andra föremålet och fullfölja vägen hem. Det är där dirigeringen blir ett faktiskt samtal över avståndet, med en tydlig uppgift som håller hela vägen.
-
Bruks 2027: ljud, vind och materiellega
Föraren ser skog, ris och en stig att följa. Hunden kan samtidigt ha fått vittring av något som människan ännu inte har en aning om. I patrullens ljud- och vindarbete är den skillnaden själva förutsättningen för samarbetet. Från den 1 januari 2027 får uppgiften ett nytt inslag: en av de två vindfiguranterna ersätts av en materiellega. Där ligger ingen person och väntar. Det är materiel, ungefär stor som en ryggsäck, med tydlig människovittring som hunden ska kunna uppmärksamma.
Förändringen betyder att samma slags upptäckt kan leda till två olika mål ute i terrängen. Hunden arbetar med vittringen; föraren behöver kunna avläsa dess riktning även när fyndet inte består av en människa. Materiellegan är en avsiktligt förberedd del av provet. Den ska inte förväxlas med en valfri väska längs en promenadstig eller beskrivas som om varje kvarglömt föremål nu vore en tävlingsuppgift.
Hunden visar det som människan inte ser
I lägre klass placeras vindfiguranten cirka fyrtio till femtio meter från patrullsträckan och materiellegan tjugo till tjugofem meter bort. Högre och elit har längre avstånd enligt sina klassbeskrivningar. Materiel och figurant ligger på motsatta sidor och är väl förskjutna längs sträckan. Hundarna ska möta samma placeringar. Det ger sammanhang åt den nya uppgiften: materiellegan ligger närmare, men kräver fortfarande att hundens signal blir begriplig för föraren och synlig för domaren.
För högsta betyg ska riktningen tydligt kunna avläsas i hundens kroppshållning. Att hunden sätter sig eller strävar ut mot vittringen bedöms likvärdigt. Det finns alltså inte ett enda kroppsläge som automatiskt gör en markering finare än en annan. Föraren måste se vad den egna hunden faktiskt visar. Om vindförhållandena leder till markering av både figurant och materiellega grundas vindbetyget på den bästa markeringen. Att hunden uppfattar båda är inte i sig ett fel.
Vid ljud- och vindmarkering ska föraren gå ned i låg ställning och med handen visa riktning och vilken sorts markering hunden gör. Minst ett knä ska vara i marken, alternativt sitter föraren. Uteblir den låga ställningen underkänns markeringarna. Det är en viktig ansvarsfördelning: hunden kan ha upptäckt rätt, men människans sätt att redovisa upptäckten ingår också i provet. Det vore orättvist att beskriva hela misslyckandet som att hunden inte kunde sin uppgift.
Mer tid kräver fortfarande eftertanke
Patrulleringstiden ökar med tre minuter i alla klasser: till tjugoen minuter i lägre, tjugofyra i högre och tjugosju i elit. Sträckorna är fortfarande cirka sexhundra, sjuhundra och åttahundra meter. Den extra tiden ger större utrymme inom provets ram, men klockan stannar inte för de ordinarie markeringarna. Föraren måste fördela tiden mellan förflyttning, halter och det som hunden upptäcker. Mer brådska gör inte nödvändigtvis mer information synlig.
Ljudfiguranten rör sig i en triangel. För högsta betyg ska hunden börja markera före första vinkeln och följa rörelsen tills personen åter når utgångspunkten. Samma person kan under andra förutsättningar även ge underlag för en vindmarkering. Reglerna medger uttryckligen båda bedömningarna om hunden först vindmarkerar en stillastående ljudfigurant och senare ljudmarkerar rörelsen. Hundens sinnesintryck håller sig förstås inte prydligt innanför människans momentrubriker.
Föraren behöver därför kunna stanna upp utan att fastna och fortsätta utan att dra hunden förbi viktig information. Den nya materiellegan gör den avvägningen mer påtaglig. Det finns inte alltid en synlig person som i efterhand bekräftar det hunden reagerade på. Ett väl genomfört patrullarbete bygger på att människan tar hundens signaler på allvar och samtidigt redovisar dem korrekt. Där möts regelkunskap och tillit, i något så vardagligt som att faktiskt hinna lyssna.
-
Bruks 2027: kortare rapportsträckor
En rapporthund försvinner mellan träden på väg till sin andra förare. Den människa som nyss skickade hunden kan inte följa med och reda ut varje tvekan längs vägen. Just där finns något av grenens särskilda nerv: hunden arbetar självständigt, men uppgiften håller ihop två människor. Från den 1 januari 2027 blir rapportsträckorna i lägre, högre och elitklass kortare. Det förändrar arbetets omfattning, samtidigt som de nya tidsgränserna gör att föraren behöver tänka om kring vad ett resultat faktiskt säger.
I lägre klass minskar den sammanlagda löpsträckan från cirka 2 600 till 1 800 meter. Högre klass går från 4 100 till 2 900 meter och elitklass från 6 700 till 4 500 meter. Förändringen ligger i sträckorna mellan stationerna och deras förlängningar. Lägreklasshunden springer först omkring 700 meter från B till A och sedan cirka 1 100 meter från A till C. Den andra föraren har då gått vidare från B. Hunden återvänder alltså till en människa vars station har flyttats.
Kortare väg, men också kortare maxtid
För hunden betyder förändringen mindre sammanlagd löpsträcka inom provet. Därifrån går det däremot inte att dra slutsatsen att varje start blir lätt eller att varje individ belastas på samma sätt. Terräng, väder, kondition och hur hunden hanterar stationsarbetet spelar fortfarande roll. Maxtiden sänks samtidigt från 18 till 13 minuter i lägre, från 24 till 17 i högre och från 36 till 27 i elitklass. Det är de sammanräknade rapporttiderna som avses, inte hela dagen med utmarsch och väntan.
Den skillnaden är viktig när man försöker förstå hundens uthållighet. Reglerna ger fortfarande hunden möjlighet till minst femton minuters vila på station före nästa sändande. En hund som just har kommit fram ska därför inte bedömas av föraren som om uppgiften bara bestod i att omedelbart vända och springa igen. Att kunna landa på stationen, tas emot under kontroll och vänta på nästa tillåtna start hör till rapportarbetets helhet. Även människor behöver klara den väntan utan att göra den mer laddad än nödvändigt.
Stoppuret ger ett tak, inte hela omdömet
Tidsbedömningen utgår från skillnaden mot snabbaste hund, med särskilda jämförelsetider när även den hunden är långsammare än gränsen. De nya jämförelsetiderna är åtta minuter i lägre, tio i högre och sexton i elitklass. Lägre, högre och elit får dessutom samma tidsdifferenstabell. En skillnad upp till en minut och trettio sekunder medger högsta betyg tio. Nästa intervall, till tre minuter, ger högst nio och en halv.
Tänk ett lägreklassexempel där snabbaste hunden har sju minuter och en annan åtta minuter och fyrtio sekunder. Skillnaden blir en minut och fyrtio sekunder. Den senare hunden kan då få högst nio och en halv, även om mottagandet ser mycket fint ut. Stationsuppträdande och andra brister kan sänka betyget ytterligare. Överskrids tretton minuter kan hunden inte godkännas. En snabb tid och ett gott stationsarbete är således två saker som måste rymmas i samma prestation.
För den som förberett hunden efter det äldre upplägget blir den praktiska frågan vilken del som behöver uppdateras: sträcklängden, förståelsen av tiderna eller förväntningarna på protokollet. Att bara jämföra gamla och nya sluttider riskerar att bli orättvist mot hunden. Provet har ju bytt måttstock. En långsammare passage kan fortfarande behöva granskas, men en siffra utan rätt banlängd och rätt regelperiod berättar för lite.
Appellklassens två femhundrameterssträckor och sju minuters maxtid behålls. Alla rapporthundar får alltså inte en förkortning. Grenens kärna finns också kvar: hunden ska lämna en trygg människa på signal, lösa vägen och komma fram till den andra. Det är en prestation med mer innehåll än det ögonblick då någon trycker på stoppuret.
-
Rallylydnad 2027: sättande under gång, 410
Hunden går vid sidan när föraren ber om sitt. Sedan fortsätter människan framåt och hunden blir kvar en kort stund, innan den kallas ikapp. Det är grunduppgiften i Rallylydnadens nya mästarmoment 410 inför 2027: Sättande under gång, kalla in. Det viktiga ligger i övergångarna. Hunden ska kunna lämna den gemensamma rörelsen för ett eget sittande och senare hitta tillbaka till samma sida medan föraren fortfarande går.
Sättandet ska ske ur gång. Om föraren först gör en gemensam halt och sedan lämnar hunden blir början en annan uppgift, även om slutbilden med sittande hund bakom människan kan se likadan ut. Hunden behöver alltså kunna förstå sittkommandot trots att förarens ben fortsätter. Föraren behöver i sin tur veta vad den egna kroppen faktiskt visar. Ett omedvetet stopp kan ha blivit en del av hundens ledtråd utan att människan själv tänkt på det.
Väntan gäller tills inkallningen kommer
Föraren går tre till fem meter framåt i banans riktning. Avståndet ska vara markerat. När markeringen passerats kallas hunden in. Det finns ingen angiven extra väntan på ett bestämt antal sekunder och ingen tävlingsledare som därefter ger ett nytt kommendera. Rallylydnadsbanan genomförs självständigt. Föraren behöver därför ha sett markeringen på banvandringen och veta när den egna inkallningssignalen ska komma.
För hunden behöver den sittande uppgiften hålla även när avståndet till föraren växer. Att människan fortsätter bort är inte i sig en signal att följa efter. Samtidigt ska hunden kunna lämna sittandet när inkallningen verkligen kommer. Det är två färdigheter som ligger nära varandra i tid men behöver vara åtskilda i förståelsen. Ett kvarstannande som blir så osäkert att hunden inte vågar eller förstår att ansluta löser inte hela momentet heller.
Samma sida, gemensam rörelse
Inkallningen går till den sida hunden hade när den lämnades. Vid vänsterhandling ska den tillbaka till vänster, vid högerhandling till höger. Något sidbyte ingår inte. Föraren fortsätter framåt, och när hunden har kommit in vid sidan fortsätter ekipaget tillsammans i normalt tempo. Efter inkallningsmoment återgår banans tempo enligt den nya generella formuleringen till normalt, även om ett annat tempo gällde före uppgiften.
Det finns inget nytt sittande hos föraren efter återkomsten. Avslutningen består i att hunden ansluter under rörelse. Det gör slutet annorlunda än i exempelvis 204 och 217, där hunden kallas till en stillastående förare och ska sätta sig. Föraren behöver ha den skillnaden klar, så att hunden inte får ett extra stopp av vana. Ett moment med sittande i början behöver inte ha sittande i slutet.
Nummer 410 har återanvänts med nytt innehåll. En gammal momentlista som visar siffran räcker därför inte som underlag för vad som ska göras 2027. Den aktuella beskrivningen måste följa med. Det är särskilt viktigt för den som länge tävlat och känner sig hemma bland numren. Förtrogenhet är en tillgång, men ett välkänt nummer kan också få människan att sluta läsa precis där nyheten börjar.
Positiv kommunikation är fortfarande en del av Rallylydnaden. Föraren behöver alltså inte bli stram och tyst för att sättandet ska räknas som arbete. Däremot måste beskeden gå att förstå: sätt dig medan jag går, stanna kvar och anslut när jag kallar. Om hunden missar gäller det att se vilken övergång som blev oklar. Den nya skylten blir meningsfull först när den leder till en gemensam uppgift som hunden kan följa genom både avståndet och återkomsten, med en människa som vet vart nästa steg ska gå.
-
Bruks 2027: dubbelretning i elitklass
Namnet dubbelretning säger ganska lite till den som inte redan känner svenskskyddet. I elitklass innebär momentet att hund och förare transporterar en passiv figurant samtidigt som en annan person inleder den händelse hunden ska avvisa. Hunden måste alltså kunna uppmärksamma något nytt utan att transportuppgiften dessförinnan faller sönder. Från 2027 preciseras den andra figurantens agerande, och beskrivningen tar uttryckligen hänsyn till om hunden redan har upptäckt personen. Den skillnaden är avgörande för att förklara ändringen rätt.
Den nya regeltexten anger två steg. Vid det andra steget ska figuranten slå med käppen, höja armen och samtidigt öka farten. Men om hunden redan har observerat figuranten och vänt sig mot denne ska käppslaget utebli; då höjs enbart armen enligt undantaget. Det är alltså inte ett identiskt förlopp som ska spelas upp oavsett hundens observation. Den som återger bara huvudregeln och utelämnar undantaget beskriver en annan situation än den slutliga regelboken.
Hundens observation har betydelse
För föraren gör detta hundens uppmärksamhet viktig redan före själva ingripandet. Den egna uppgiften är att transportera den passiva figuranten på föreskrivet sätt. Den andra figuranten står i en grupp om minst tre personer, med utgångsläge cirka sex meter bakom och något till höger om föraren. Tävlingsledaren ger tecken att börja. Händelsen ingår i ett organiserat prov med bestämda roller och ska förstås inom den ramen, inte som en uppmaning att skapa överraskande konfrontationer i vardagen.
För hunden blir uppgiften att skifta uppmärksamhet när något förändras omkring ekipaget. Föraren kan däremot inte ta över hundens självständiga del genom att visa vad den ska upptäcka. För högsta betyg ska hunden avvisa överfallet utan hjälp. Hjälper sänker betyget och kan i grövre fall underkänna momentet. Det är en skillnad mellan att ha lärt hunden uppgiften och att under provet börja styra fram svaret. Även en välmenande hjälp kan ändra vad som faktiskt visas.
Transporten och avslutet hör till samma moment
Bedömningen börjar med den inledande transporten och slutar efter halten. Om hunden till exempel drar sig bakom föraren så att den föreskrivna placeringen försvinner ska domarna kunna stoppa dubbelretningen och underkänna momentet. Man kan därför inte bedöma prestationen genom att bara titta på den sekund då hunden vänder sig mot den andra figuranten. Förutsättningarna för att den delen alls ska utföras måste först finnas kvar.
Efter avväpning och kontroll vid sidan fortsätter ekipaget på tävlingsledarens tillsägelse omkring femton meter med båda figuranterna. Sedan kommer halten. Hunden behöver därmed återgå till ett ordnat arbete, och föraren måste komma ihåg avslutningen även efter ett intensivt händelseförlopp. Den mänskliga lättnaden när det svåra tycks vara över kan komma före momentets faktiska slut. Protokollet omfattar även det som händer efter lättnadens första andetag.
De allmänna reglerna för korgangrepp får också tydligare gränser 2027. Angrepp riktat mot knä eller nedanför ger högst fem och angrepp riktat mot ansiktet underkänns. För andra angrepp utanför bålen är normalgränsen högst åtta. Samtidigt ska domaren se vart hunden siktar: en arm som kommer emellan ett angrepp riktat mot bålen bör inte ensam ge avdrag. Den skillnaden behöver följa med när förloppet återges efteråt.
En stark reaktion säger således inte ensam hur väl dubbelretningen genomfördes. Placeringen före händelsen, hundens självständighet, riktningen och återgången till kontroll måste också finnas med. Föraren får mer användbar kunskap av en sådan genomgång än av ett allmänt omdöme om att hunden var modig eller het. Den noggrannheten visar respekt för hundens arbete: se vilken uppgift den faktiskt löste, var samspelet brast och vad människan själv behöver förstå bättre.
-
Bruks 2027: platsliggande med skott
Fem minuter kan kännas korta från kanten av en appellplan och betydligt längre när den egna hunden ligger där ute. Ett öra vrids, huvudet lyfts och föraren försöker avgöra om hunden bara lyssnar eller håller på att lämna sin uppgift. I platsliggande med skott finns dessutom ljud som hunden behöver kunna hantera medan föraren står på avstånd eller är dold. Inför 2027 skärps bedömningen av hundens position. Det gör det särskilt viktigt att förstå vad ett sittande eller stående faktiskt får för följd.
Från den 1 januari får en hund som sätter sig högst betyg sex. Ställer den sig underkänns momentet. Tidigare var motsvarande gränser åtta respektive fem. Det är där den tydliga förändringen finns. Liggtiden är fortfarande fem minuter i lägre, högre och elitklass, och hunden är okopplad. Appellklassens nya platsliggande med koppel ska därför inte blandas in som om samma hjälp eller närhet följde med till skottmomentet.
Ett positionsbyte får större följder
För hunden är det ingen skillnad mellan ett regelår och nästa. Den behöver fortfarande förstå uppgiften och ha förutsättningar att stanna i den. Föraren däremot måste justera sin läsning av resultatet. Ett sittande som tidigare kunde rymmas inom ett åttabetyg kan nu som bäst ge sex, och ytterligare fel kan sänka det mer. Ett stående kan inte längre räddas av att hunden sedan lägger sig och ligger resten av tiden. Den nya underkännandegränsen har redan passerats.
Det gör inte varje rörelse till samma slags problem. En hund kan sätta sig lugnt, krypa framåt eller resa sig med tydlig oro. Bedömningen följer reglerna, men förarens fortsatta arbete behöver också ta hänsyn till vad som faktiskt hände. Att hunden inte låg kvar säger i sig inte varför. Om ljudet väckte oro hjälper det föga att i efterhand bara tala om missade poäng. Hundens reaktion behöver förstås innan man bestämmer vad som ska förändras i förberedelsen.
Avståndet växer genom klasserna
I lägre klass står föraren trettio meter bort. Hundarna ligger med cirka sex meters mellanrum och fyra skott avlossas omkring fyrtio till sextio meter från gruppen. Högre klass har ungefär fem meter mellan hundarna, femtio meter till förarna och trettio till femtio meter till skytten. I elitklass är förarna utom åsyn och skytten omkring tjugo till fyrtio meter bort. Skotten kommer efter ungefär en, två, tre och fyra minuter. Klasskillnaderna behöver finnas med när två platsligganden jämförs.
Den synliga föraren kan vara en del av hundens invanda sammanhang. I elitklass måste uppgiften hålla även när den bilden försvinner. Samtidigt finns andra hundar i närheten. Föraren ska efter lämnandet inte påverka sin hund under liggtiden. Att stå på anvisad plats innebär alltså ett ansvar att låta den bedömda uppgiften vara hundens, hur gärna man än vill hjälpa i det ögonblick den ser sig om. Ett avbrott på domarnas order måste också kunna ske ordnat.
I elitklass höjs dessutom momentets koefficient från två till tre. Ett slutbetyg sex ger då arton poäng, medan tio ger trettio. Det innebär att platsliggandet får större vikt i elitlydnadens totalsumma. Förändringen ska inte beskrivas som att alla klasser fått högre koefficient: lägre har fem och högre fyra. Det är både betygstaket och klassens viktning som avgör hur resultatet slår.
Vid ett tekniskt avbrott får de hundar som ska fortsätta återuppta den återstående tiden; det börjar inte automatiskt en ny femminutersperiod. Hundar som orsakat störningen eller redan underkänts deltar inte igen. För den väntande föraren kan sådana avbrott kännas snopna och svåra. Då hjälper en begriplig ordning: veta varför momentet stoppades, vilken tid som återstår och vad hunden faktiskt bedöms för. Omsorgen om hunden börjar med att se det verkliga förloppet, också när protokollet gör en besviken.