• En liten vit och brun hund sitter i gräset vid en parkerad röd cykel.
    Citat och kloka ord

    Liten hund vid den parkerade cykeln

    Jag blev glad innan du ens hade hunnit parkera.

    Det klickar till ute vid grinden. Jag lyfter huvudet från platsen vid fönstret och lyssnar. Där kommer ett ljud till, följt av steg som jag gärna vill höra närmare. Jag är nere från min plats och på väg till hallen när människan hemma hos mig också reser sig. Dörren är fortfarande stängd. Jag står framför den med kroppen full av en alldeles bestämd förväntan och behöver flytta tassarna flera gånger fast det egentligen inte finns någonstans att gå ännu.

    Hon tar fram kopplet och väntar medan jag får selen på mig. Det tar lite längre tid än jag skulle ha önskat, eftersom mina ben vill åt samma håll allihop och hennes händer behöver komma åt på olika sidor. När dörren öppnas går vi ut tillsammans. Nu ser jag dig. Du står med cykeln vid grinden och håller på att flytta något från pakethållaren. Jag kommer så långt fram som vårt utrymme tillåter och vänder mig sedan snabbt mot henne bakom mig. Vi är väl överens om vem som står där?

    Du ser oss och börjar le. Det gör att jag får ännu svårare att stå stilla. Men cykeln finns fortfarande mellan oss, med hjul och pedaler som behöver få bli kvar där de hör hemma. Du öppnar inte grinden förrän du ställt ifrån dig den ordentligt på andra sidan. Jag följer dina händer med blicken. När du kommer tillbaka utan att hålla i något stort är jag mer än redo. Nu finns bara den vanliga grinden kvar att ordna med innan du kan komma nära.

    Du kliver in och stänger efter dig. Jag tar några små snabba steg åt sidan, sedan tillbaka igen. Det är svårt att välja vilken del av dig jag ska börja med. Skorna luktar ute, byxbenen har fått något från vägen och handen har alldeles tydligt hållit i något som också behöver undersökas. Du böjer dig ner så att jag når bättre. Jag nosar, viftar och försöker samtidigt komma nära nog att lägga sidan mot ditt ben. Det blir ett ganska omfattande hälsningsarbete för en liten hund.

    Du låter väskan stå kvar en stund. Jag tycker om att den kan vänta medan du är här hos mig. När du annars börjar plocka med saker direkt får jag följa efter i små svängar och försöka hitta en lucka mellan det du bär. Nu är händerna fria och jag får reda på att du också har sett mig. Du stryker mig längs sidan, säger mitt namn och låter mig komma tillbaka en gång till när jag först svänger undan av all min egen rörelse.

    Sedan går vi bort till cykeln tillsammans. Grinden öppnas bara så mycket som ni behöver, och jag följer med i kopplet medan du hämtar det sista. Jag går inte nära hjulen när du flyttar den. Först när den står parkerad vid stället igen får jag undersöka platsen bredvid. Det finns andra lukter där än när vi gick förbi förut. Jag håller nosen nära marken och sedan mot kanten av däcket, medan du står kvar med handen på väskans rem.

    Du har varit någon annanstans. Jag vet inte allt om vart du tog vägen eller vad som hände där. Jag har haft mina egna saker att hålla reda på här hemma. Ett par människor passerade utanför, en dörr slog igen någonstans och jag bytte sovplats när solen kom in över golvet. Men när det började låta vid grinden blev det viktigaste att få se om det var du. Nu kan jag stå vid cykeln och undersöka det som följde med dig hem i stället för att försöka gissa från fönstret.

    Vi går in tillsammans och jag följer dig genom hallen. Du ställer ifrån dig väskan utan att genast öppna den. Jag stannar vid dina skor medan du tar av dig dem och råkar sätta en tass precis där den ena skulle hamna. Du flyttar skon lite åt sidan. Det är bra att vi kan lösa sådana små saker utan att hela välkomnandet behöver avbrytas. Jag har mycket kvar av min glädje, men jag börjar kunna stå kvar på samma plats medan du gör dig färdig.

    Du sätter dig på golvet med ryggen mot bänken i hallen. Det var ett oväntat och mycket uppskattat val. Jag behöver inte försöka få upp nosen till ett högt knä, utan kan gå fram mellan dina fötter och nå handen där den ligger. Jag vänder ett varv, lutar mig mot låret och blir stilla några ögonblick. Du har fortfarande jackan på. Jag bryr mig inte om att vi inte har kommit hela vägen in i rummet där du brukar sätta dig. Du är redan nära nog här.

    När du sträcker dig efter något i fickan blir jag genast mer uppmärksam igen. Det är bara nycklarna. De hamnar på bänken bakom dig och handen kommer tillbaka till mig. Jag nosar på den ändå. Det är lätt hänt att man vill kontrollera ett fickärende när man ändå står precis bredvid. Sedan sjunker jag ner med ena höften mot ditt ben. Allt behöver tydligen inte bli en ny aktivitet bara för att du har kommit hem. Vi kan få vara här medan glädjen blir lite lugnare av sig själv.

    Efter en stund reser du dig. Jag följer med in och väljer mattan nära stolen där du sätter dig. Du tar ett glas vatten och svarar på något den andra människan säger. Jag lyfter huvudet när du skrattar. Det är skönt att få höra dig i rummet igen. Jag har slutat flytta tassarna oavbrutet och kan låta huvudet vila mellan dem. När du går förbi senare öppnar jag ögonen, men jag behöver inte starta hela hälsningen från början.

    Utanför står cykeln kvar vid stället. Den får gärna stå där en bra stund nu. Jag tyckte om ljudet när du kom, och jag tycker ännu mer om att du inte fortsatte förbi grinden. Nu har du tagit av dig jackan, ställt undan skorna och hunnit låta mig komma nära. När nycklarna rör sig på bänken senare lyfter jag ena örat. Du flyttar dem bara åt sidan. Jag lägger ner huvudet igen. Nu får cykeln stå kvar där ute medan jag har dig här inne.

  • En trefärgad hund står på hallmattan framför en person som ordnar med sina skor.
    Citat och kloka ord

    Vi får bli glada över det lilla

    ”En liten glädje behöver ingen ursäkt. Ska vi bli glada nu?”

    Nyckeln går runt i låset. Jag hinner stå upp innan du har fått ner handtaget. Du har bara varit nere med soporna. Det vet du, och det kanske du tänker säga igen. Jag har hört förklaringen. Den förändrar ingenting: nu är du på den här sidan av dörren, och jag vill väldigt gärna säga hej.

    Du öppnar försiktigt för att få plats med skorna. Jag står på mattan och trampar, med hela bakdelen inblandad i hälsningen. Så fort du säger mitt namn hämtar jag något att hålla i. Det blir den mjuka bollen. Jag bär den förbi dig, vänder och kommer tillbaka för att visa att jag fortfarande är glad.

    Ibland småskrattar du och säger att jag är alldeles för lättroad. Kanske det. Dörrar som öppnas, en röst jag känner, en boll som går att bära. Jag har hittat mycket att tycka om här hemma. Det är en av fördelarna med att känna sig hemma någonstans: det behövs inte så mycket för att kroppen ska komma ihåg hur roligt det kan vara.

    Du blir stående mitt i försöket att knyta upp skon. Jag hör att ditt skratt ändrar sig. Det blir mindre förvånat och mer som när du också har lust att vara med. Du sjunker ner på huk, och jag går förbi igen, lite långsammare nu så att du ska hinna se bollen ordentligt. Den är fortfarande min. Men den här glädjen får du gärna dela.

    Vi har andra hemkomster också. Då hör jag redan på stegen att du är trött. Jag kommer fram ändå, fast hälsningen blir mindre när du rör dig långsamt. Ibland står jag bara nära medan du tar av jackan. Jag vill gärna känna igen dig också de gångerna. Det är samma dörr och samma människa som kommer in.

    Just i dag blir du kvar en stund i hallen. Du har inte tagit fram något särskilt åt mig och vi är inte på väg till någon aktivitet. Ändå har du vänt dig mot mig med hela ansiktet. Jag märker skillnaden mellan att passera din fot och att få dig att stanna upp och vara glad tillbaka.

    Till slut går du in i köket. Jag följer efter med bollen och lägger den bredvid din stol. Du sätter på vatten och jag kommer på att jag är törstig. Kroppen har lugnat sig nu. Det som nyss var stora rörelser finns kvar som lusten att hålla mig i närheten medan du ordnar med ditt.

    Sedan ligger jag under bordet och hör dig prata lite för dig själv. Du verkar ha fått något lättare i stegen. Jag kan inte veta vad du gick och tänkte på före sophinken. Men när du ser ner på mig ler du igen. Jag lyfter huvudet och slår svansen två gånger mot golvet. Man får hälsa en gång till om man vill.

    Bollen ligger kvar där jag släppte den. Du går förbi, petar till den med foten och får genast min fulla uppmärksamhet. Om du bara tänkte flytta undan den är det bäst att säga till. Jag uppfattade nämligen ett ganska lovande förslag.