En trefärgad hund står på hallmattan framför en person som ordnar med sina skor.
Citat och kloka ord

Vi får bli glada över det lilla

”En liten glädje behöver ingen ursäkt. Ska vi bli glada nu?”

Nyckeln går runt i låset. Jag hinner stå upp innan du har fått ner handtaget. Du har bara varit nere med soporna. Det vet du, och det kanske du tänker säga igen. Jag har hört förklaringen. Den förändrar ingenting: nu är du på den här sidan av dörren, och jag vill väldigt gärna säga hej.

Du öppnar försiktigt för att få plats med skorna. Jag står på mattan och trampar, med hela bakdelen inblandad i hälsningen. Så fort du säger mitt namn hämtar jag något att hålla i. Det blir den mjuka bollen. Jag bär den förbi dig, vänder och kommer tillbaka för att visa att jag fortfarande är glad.

Ibland småskrattar du och säger att jag är alldeles för lättroad. Kanske det. Dörrar som öppnas, en röst jag känner, en boll som går att bära. Jag har hittat mycket att tycka om här hemma. Det är en av fördelarna med att känna sig hemma någonstans: det behövs inte så mycket för att kroppen ska komma ihåg hur roligt det kan vara.

Du blir stående mitt i försöket att knyta upp skon. Jag hör att ditt skratt ändrar sig. Det blir mindre förvånat och mer som när du också har lust att vara med. Du sjunker ner på huk, och jag går förbi igen, lite långsammare nu så att du ska hinna se bollen ordentligt. Den är fortfarande min. Men den här glädjen får du gärna dela.

Vi har andra hemkomster också. Då hör jag redan på stegen att du är trött. Jag kommer fram ändå, fast hälsningen blir mindre när du rör dig långsamt. Ibland står jag bara nära medan du tar av jackan. Jag vill gärna känna igen dig också de gångerna. Det är samma dörr och samma människa som kommer in.

Just i dag blir du kvar en stund i hallen. Du har inte tagit fram något särskilt åt mig och vi är inte på väg till någon aktivitet. Ändå har du vänt dig mot mig med hela ansiktet. Jag märker skillnaden mellan att passera din fot och att få dig att stanna upp och vara glad tillbaka.

Till slut går du in i köket. Jag följer efter med bollen och lägger den bredvid din stol. Du sätter på vatten och jag kommer på att jag är törstig. Kroppen har lugnat sig nu. Det som nyss var stora rörelser finns kvar som lusten att hålla mig i närheten medan du ordnar med ditt.

Sedan ligger jag under bordet och hör dig prata lite för dig själv. Du verkar ha fått något lättare i stegen. Jag kan inte veta vad du gick och tänkte på före sophinken. Men när du ser ner på mig ler du igen. Jag lyfter huvudet och slår svansen två gånger mot golvet. Man får hälsa en gång till om man vill.

Bollen ligger kvar där jag släppte den. Du går förbi, petar till den med foten och får genast min fulla uppmärksamhet. Om du bara tänkte flytta undan den är det bäst att säga till. Jag uppfattade nämligen ett ganska lovande förslag.