• Brun hund bär en pinne på en grön gångstig i försommargrönska.
    Citat och kloka ord

    När jag fick bära en egen pinne

    Jag går gärna bredvid dig. I dag vill jag bära något jag hittade själv.

    Den låg en bit från stigen. Ingen särskild pinne, om du frågar den som gick förbi före oss. Lite böjd, lagom i min mun och med en ände som hade legat i den fuktiga jorden. Jag nosade på den länge innan jag tog upp den. Du hade redan gått några steg när du märkte att jag hade blivit kvar. Då väntade du. Det var bra, för det här var inget beslut jag tänkte skynda igenom.

    Jag provade hur den låg i munnen. För långt åt ena sidan först, sedan lite bättre. Du log när jag kom i kapp. Jag höjde huvudet en aning och gick förbi ditt knä så att du säkert skulle se vad jag bar. Det behövde inte betyda att jag ville lämna över den. Ibland vill jag bara ha med mig något som jag själv har hittat.

    Vi gick förbi bänken och ut på den ljusa delen av vägen. Jag hörde dina steg bakom mina och kände pinnen röra sig lite för varje kliv. Det var samma runda som andra dagar, men jag hade fått något att göra på den. Jag behövde välja var jag satte tassarna och hur jag tog mig förbi den lilla busken. Den här gången kunde jag inte bara sticka in nosen överallt utan att tänka på vad jag hade med mig.

    Du höll inte fram handen och bad mig släppa. Du tog ingen annan pinne för att göra en lek av det. Vi gick bara. Jag hade trott att du skulle vilja bestämma vad fyndet skulle bli, eftersom du brukar ha så många idéer. Nu fick jag gå bredvid dig med min egen. Det gjorde mig märkvärdigt nöjd. Jag behövde inte vänta på nästa sak du skulle be mig om.

    Vid den smala passagen stötte ena änden emot. Jag stannade tvärt. Försökte igen, på nästan samma sätt, och stannade en gång till. Du stod på andra sidan och såg på mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka och vred huvudet lite. Det gick. Jag kom fram till dig med hela min viktiga pinne och en ganska bestämd svans. Du såg ut som om du hade förstått att något hade lyckats, fast vi inte hade tränat på det.

    En bit senare lade jag ner den. En doft vid vägkanten behövde undersökas och jag kunde inte göra allt samtidigt. Pinnen fick ligga medan jag nosade. Du väntade igen, utan att plocka upp den för att hjälpa mig. Jag gick tillbaka och hämtade den när jag var färdig. Det var skönt att den fortfarande var min att välja. Jag ville inte ha den varje sekund. Jag ville kunna komma tillbaka till den.

    Jag vet att du ibland måste säga nej till sådant jag hittar. Då får du hjälpa mig vidare på ett sätt som jag förstår. Jag behöver inte få bära allt för att tycka om en promenad. Men när något går bra att ha med sig, som den här pinnen gjorde en stund, tycker jag om att du låter det få finnas. Allt jag intresserar mig för behöver inte bli en uppgift med ett ord och en belöning efteråt.

    När vi närmade oss hemmet hade pinnen blivit mindre viktig. Jag lade den på gruset och skakade på mig. Du tittade på den, sedan på mig, och vi fortsatte utan den. Det fanns inget tråkigt i det. Jag hade burit den för att jag ville, hittat ett sätt att komma förbi busken och lämnat den när jag var färdig.

    Du öppnade dörren och jag gick in före dig. Jag hade inget att visa upp längre, men kroppen mindes promenaden. Det fanns en liten nöjdhet kvar när jag lade mig på golvet. Du hade varit med hela tiden och ändå låtit mig göra något själv. Nästa gång kanske jag hittar en annan pinne. Eller så vill jag bara gå bredvid dig med tom mun och nosen fri.

  • En gyllene spaniel håller en blå tygleksak framför en person som sitter med händerna på knäna.
    Citat och kloka ord

    Du får gärna visa din leksak

    ”Jag kom inte för att lämna leksaken. Jag ville bara visa vad jag hittade.”

    Se vad jag har hittat. Ja, det är samma leksak som låg här i morse, men då låg den faktiskt stilla i korgen. Nu har jag hämtat den, och det är en betydande skillnad. Jag bär den ända fram till dina knän, håller huvudet högt och väntar på att du ska upptäcka vilken bra hund som kommit förbi.

    Det finns flera leksaker i korgen som hade kunnat följa med på den här rundan. Jag valde den här. Den gick bra att få tag i och ena änden hänger precis lagom långt ut vid mungipan. Du tittar fortfarande på något i handen när jag kommer fram. Jag flyttar mig lite så att jag hamnar där du kan se mig. Så. Nu har det blivit betydligt lättare för dig att upptäcka mitt ärende.

    Du sträcker fram handen. Då vänder jag lite på huvudet. Du sträcker dig igen och jag tar ett steg åt sidan. Vi hamnar lätt här, du och jag. Du tror att jag kom för att lämna över något. Jag har kommit för att vara hos dig medan jag har det kvar. Det är inte riktigt samma ärende.

    När handen blir kvar i luften väntar jag en stund. Jag tittar på dina fingrar och sedan på ditt ansikte, med leksaken fortfarande stadigt i munnen. Det är besvärligt att göra ett så vänligt besök och samtidigt behöva hålla reda på om någon tänker ändra hela planen. Jag ville stå nära. Nu har jag hamnat längre bort och du ser nästan förvånad ut över det.

    Du drar tillbaka handen och säger något glatt i stället. Nu vågar jag gå närmare. Jag trycker sidan mot din stol, fortfarande med leksaken i munnen. Du kliar mig där jag kommer åt dig med skuldran. Jag står gärna så här en stund. Allt jag ville ha från dig tycks plötsligt gå att få utan att det jag bär på behöver försvinna.

    Du pratar en liten stund till och sedan tittar du tillbaka på det du höll på med. Jag blir kvar vid stolen. Jag behöver visst inte göra något mer imponerande än att stå här med mitt mjuka fynd och öronen åt varsitt håll. När du flyttar benet tar jag ett steg så att jag fortfarande får plats bredvid. Vi kan vara nöjda med det här utan att någon av oss måste vinna leksaken.

    Ibland vill jag dra i leksaken tillsammans med dig. Då håller jag den på ett annat sätt och kommer tillbaka om du tar ett tag. Ibland släpper jag den framför dina fötter och väntar på nästa rörelse. Men just nu vill jag mest gå runt med något fint och låta dig ingå i den känslan. Jag önskar att skillnaden syntes lika tydligt för dig som den känns för mig.

    Det kan också ändra sig medan jag står här. Jag lägger ner leksaken för att klia mig och plockar upp den igen innan du hinner röra dig. Nyss ville jag ha en hand vid bröstet, sedan behövde jag få ordning på ett kli bakom örat. Jag bär vidare när jag är färdig. Du behöver titta på vad jag gör nu för att kunna följa med, också när det såg annorlunda ut för ett ögonblick sedan.

    När du låter mig behålla den blir det lätt att återvända. Jag behöver inte hålla mig på andra sidan bordet för att få vara ifred med det roliga. Jag kan komma nära, känna din hand och sedan gå vidare igen. Nästa varv går förbi köket. Du ropar att du minsann redan har sett den. Jag gör en sväng till för säkerhets skull.

    Du går in i nästa rum och jag kommer efter. Där finns en annan plats där jag kan ställa mig med leksaken väl synlig. Det är möjligt att du tyckte att du var färdig med att beundra den i köket. Jag vill mest undersöka om det fungerar lika bra här. Du möter blicken, säger mitt namn och fortsätter sedan att vika det du har i händerna. Jag gör sällskap utan att lägga mig i själva vikningen.

    Sedan börjar du skratta åt gången jag fått. Jag bär lite överdrivet högt med huvudet, och örat på leksaken skymmer en del av utsikten. Du får gärna skratta. När du låter glad blir det ännu roligare att gå förbi. Jag hör skillnaden mot de gånger något rycks ur munnen och hela mitt besök plötsligt blir en uppgift jag misslyckats med.

    Jag vet att det finns saker jag inte kan få bära omkring på. Du hjälper mig med det när det behövs. Men den här leksaken hör till mig, och i dag vill jag ha sällskap med den. Du behöver inte hitta på en övning för att göra mitt lilla besök värt din tid. Jag hade redan en rätt bra tanke med det.

    Du har inte kastat något, räknat något eller bett mig göra om mitt besök från början. Ändå kom jag tillbaka flera gånger. Jag tycker om att söka upp dig när det finns plats för det jag själv kommer med. Ibland är det en leksak och ibland bara jag. I dag råkade jag ha ordnat ett ganska fint sällskap åt oss båda, även om det blir du som får plocka upp det från golvet senare.

    Till slut lägger jag mig vid din stol. Leksaken hamnar mellan framtassarna, fuktig i ena änden och fortfarande mycket lyckad. När du böjer dig fram tittar jag upp. Du klappar mig en kort stund och återgår till ditt. Jag lägger hakan intill mitt fynd. Vi har visat upp oss färdigt. Åtminstone tills någon mer kommer in i rummet.

  • En trefärgad hund står på hallmattan framför en person som ordnar med sina skor.
    Citat och kloka ord

    Vi får bli glada över det lilla

    ”En liten glädje behöver ingen ursäkt. Ska vi bli glada nu?”

    Nyckeln går runt i låset. Jag hinner stå upp innan du har fått ner handtaget. Du har bara varit nere med soporna. Det vet du, och det kanske du tänker säga igen. Jag har hört förklaringen. Den förändrar ingenting: nu är du på den här sidan av dörren, och jag vill väldigt gärna säga hej.

    Du öppnar försiktigt för att få plats med skorna. Jag står på mattan och trampar, med hela bakdelen inblandad i hälsningen. Så fort du säger mitt namn hämtar jag något att hålla i. Det blir den mjuka bollen. Jag bär den förbi dig, vänder och kommer tillbaka för att visa att jag fortfarande är glad.

    Ibland småskrattar du och säger att jag är alldeles för lättroad. Kanske det. Dörrar som öppnas, en röst jag känner, en boll som går att bära. Jag har hittat mycket att tycka om här hemma. Det är en av fördelarna med att känna sig hemma någonstans: det behövs inte så mycket för att kroppen ska komma ihåg hur roligt det kan vara.

    Du blir stående mitt i försöket att knyta upp skon. Jag hör att ditt skratt ändrar sig. Det blir mindre förvånat och mer som när du också har lust att vara med. Du sjunker ner på huk, och jag går förbi igen, lite långsammare nu så att du ska hinna se bollen ordentligt. Den är fortfarande min. Men den här glädjen får du gärna dela.

    Vi har andra hemkomster också. Då hör jag redan på stegen att du är trött. Jag kommer fram ändå, fast hälsningen blir mindre när du rör dig långsamt. Ibland står jag bara nära medan du tar av jackan. Jag vill gärna känna igen dig också de gångerna. Det är samma dörr och samma människa som kommer in.

    Just i dag blir du kvar en stund i hallen. Du har inte tagit fram något särskilt åt mig och vi är inte på väg till någon aktivitet. Ändå har du vänt dig mot mig med hela ansiktet. Jag märker skillnaden mellan att passera din fot och att få dig att stanna upp och vara glad tillbaka.

    Till slut går du in i köket. Jag följer efter med bollen och lägger den bredvid din stol. Du sätter på vatten och jag kommer på att jag är törstig. Kroppen har lugnat sig nu. Det som nyss var stora rörelser finns kvar som lusten att hålla mig i närheten medan du ordnar med ditt.

    Sedan ligger jag under bordet och hör dig prata lite för dig själv. Du verkar ha fått något lättare i stegen. Jag kan inte veta vad du gick och tänkte på före sophinken. Men när du ser ner på mig ler du igen. Jag lyfter huvudet och slår svansen två gånger mot golvet. Man får hälsa en gång till om man vill.

    Bollen ligger kvar där jag släppte den. Du går förbi, petar till den med foten och får genast min fulla uppmärksamhet. Om du bara tänkte flytta undan den är det bäst att säga till. Jag uppfattade nämligen ett ganska lovande förslag.