Brun hund bär en pinne på en grön gångstig i försommargrönska.
Citat och kloka ord

När jag fick bära en egen pinne

Jag går gärna bredvid dig. I dag vill jag bära något jag hittade själv.

Den låg en bit från stigen. Ingen särskild pinne, om du frågar den som gick förbi före oss. Lite böjd, lagom i min mun och med en ände som hade legat i den fuktiga jorden. Jag nosade på den länge innan jag tog upp den. Du hade redan gått några steg när du märkte att jag hade blivit kvar. Då väntade du. Det var bra, för det här var inget beslut jag tänkte skynda igenom.

Jag provade hur den låg i munnen. För långt åt ena sidan först, sedan lite bättre. Du log när jag kom i kapp. Jag höjde huvudet en aning och gick förbi ditt knä så att du säkert skulle se vad jag bar. Det behövde inte betyda att jag ville lämna över den. Ibland vill jag bara ha med mig något som jag själv har hittat.

Vi gick förbi bänken och ut på den ljusa delen av vägen. Jag hörde dina steg bakom mina och kände pinnen röra sig lite för varje kliv. Det var samma runda som andra dagar, men jag hade fått något att göra på den. Jag behövde välja var jag satte tassarna och hur jag tog mig förbi den lilla busken. Den här gången kunde jag inte bara sticka in nosen överallt utan att tänka på vad jag hade med mig.

Du höll inte fram handen och bad mig släppa. Du tog ingen annan pinne för att göra en lek av det. Vi gick bara. Jag hade trott att du skulle vilja bestämma vad fyndet skulle bli, eftersom du brukar ha så många idéer. Nu fick jag gå bredvid dig med min egen. Det gjorde mig märkvärdigt nöjd. Jag behövde inte vänta på nästa sak du skulle be mig om.

Vid den smala passagen stötte ena änden emot. Jag stannade tvärt. Försökte igen, på nästan samma sätt, och stannade en gång till. Du stod på andra sidan och såg på mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka och vred huvudet lite. Det gick. Jag kom fram till dig med hela min viktiga pinne och en ganska bestämd svans. Du såg ut som om du hade förstått att något hade lyckats, fast vi inte hade tränat på det.

En bit senare lade jag ner den. En doft vid vägkanten behövde undersökas och jag kunde inte göra allt samtidigt. Pinnen fick ligga medan jag nosade. Du väntade igen, utan att plocka upp den för att hjälpa mig. Jag gick tillbaka och hämtade den när jag var färdig. Det var skönt att den fortfarande var min att välja. Jag ville inte ha den varje sekund. Jag ville kunna komma tillbaka till den.

Jag vet att du ibland måste säga nej till sådant jag hittar. Då får du hjälpa mig vidare på ett sätt som jag förstår. Jag behöver inte få bära allt för att tycka om en promenad. Men när något går bra att ha med sig, som den här pinnen gjorde en stund, tycker jag om att du låter det få finnas. Allt jag intresserar mig för behöver inte bli en uppgift med ett ord och en belöning efteråt.

När vi närmade oss hemmet hade pinnen blivit mindre viktig. Jag lade den på gruset och skakade på mig. Du tittade på den, sedan på mig, och vi fortsatte utan den. Det fanns inget tråkigt i det. Jag hade burit den för att jag ville, hittat ett sätt att komma förbi busken och lämnat den när jag var färdig.

Du öppnade dörren och jag gick in före dig. Jag hade inget att visa upp längre, men kroppen mindes promenaden. Det fanns en liten nöjdhet kvar när jag lade mig på golvet. Du hade varit med hela tiden och ändå låtit mig göra något själv. Nästa gång kanske jag hittar en annan pinne. Eller så vill jag bara gå bredvid dig med tom mun och nosen fri.