• En svartvit hund har hakan i en persons hand. Snö syns i bakgrunden.
    Citat och kloka ord

    En hund glömmer inte goda gärningar.

    Dörren klonkar till när den går mot stoppet. Jag flyttar tillbaka framtassarna och blir stående på tröskeln. Nyss ville jag ut så fort du fått fram kopplet. Nu vill jag fortfarande ut, men jag vill också veta vad som hände med dörren. Du vänder dig om när jag inte följer med.

    Du stannar nära och håller dörren stilla. Jag tittar på kanten, sedan på din hand. Där finns tid att nosa. Du har redan öppnat åt oss, och ändå får jag dröja kvar i öppningen. Efter en stund lutar jag mig fram och sätter ner en tass på andra sidan. Du står kvar tills resten av mig också vill följa med.

    Det kan se litet ut, det du gjorde. Vi blev bara stående en stund. För mig hade det varit svårt att både skynda mig och försöka förstå det som fick mig att backa. När du väntade kunde jag känna efter vad jag själv vågade. Jag fick ta steget medan jag fortfarande hade dig nära.

    Jag vill gärna kunna komma till dig med sådant jag inte får ordning på. Inte bara med leksaken när jag är glad, utan också med en tvekan som jag själv verkar ha svårt att bli av med. Då kan jag behöva din hjälp mer än jag lyckas visa. Det är en särskild lättnad att upptäcka att jag får vara besvärlig att förstå och ändå mötas vänligt.

    Jag bär inte med mig en tydlig bild av varje gång du har väntat. Men när din hand kommer kan jag vilja möta den. När du sätter dig nära kan jag låta huvudet sjunka ner igen. Något av det du har gjort får finnas kvar i hur jag vågar vara hos dig. Jag behöver inte göra en stor hälsning för att din omtanke ska ha fått betydelse.

    Det händer att du ser lite förvånad ut när jag går och lägger mig efter att du har hjälpt mig. Du hade kanske hoppats på en nos mot handen. Jag har bara blivit färdig med det som var svårt och vill vila. Det kan vara mitt sätt att ha det bra just då. Jag skulle önska att du kunde känna hur mycket som ryms i att jag vågar somna medan du fortfarande rör dig i rummet.

    Sedan finns de mindre stillsamma svaren. Har du råkat hjälpa mig med en leksak som fastnat, tänker jag gärna att vi nu äntligen kan börja leka. Du kanske bara hade tänkt plocka undan den. Jag står där med hela kroppen beredd och har redan räknat in dig. Det kan bli lite missförstånd också när vi båda vill något trevligt.

    Jag kommer att vilja saker som passar illa med det du hade tänkt. En doft kan få mig att stanna, fast du nyss har varit snäll och hjälpt mig vidare. Jag kan vilja gå undan från en klapp eller bära iväg leksaken själv. Jag vill få vara samma hund hos dig också då. Om din vänlighet får finnas kvar utan att jag svarar på ett bestämt sätt, blir det lättare att söka dig igen.

    Och jag vill gärna söka dig. Inte för att jag måste lämna tillbaka precis det jag har fått, utan för att det är skönt att vara där du är. Det får gärna bli fler stunder med huvudet vid ditt knä och din hand mot pälsen. Ibland har jag själv kommit med förslaget. Då kan du få luta dig tillbaka och ta emot mig en stund. Vi behöver inte ordna med något mer just då.

    Nu är vi igenom dörren. Snön vid kanten har fått mig att sänka nosen, och jag börjar få bråttom att undersöka den. Du drar igen bakom oss. Jag hör ljudet och lyfter huvudet, men du står här. Innan jag går vidare vänder jag mig in mot ditt ben. Du låter handen hänga stilla och jag nuddar den med kinden. Sedan finns det plats för mig att bli nyfiken igen.

  • En mörk hund med grå nos och lätt öppen mun ligger i snön mitt emot en brun, svart och vit valp.
    Citat och kloka ord

    När den gamla hunden skäller, ger den råd.

    Vanten ligger kvar på bänken när du börjar gå. Jag blir stående med nosen vänd åt det håll vi kom ifrån. Du hinner några steg innan kopplet gör dig uppmärksam på att jag saknas vid ditt knä. Då skäller jag en gång. Du vänder dig om, fortfarande med den bara handen instucken i fickan. Jag tittar på dig och sedan på bänken igen.

    Du hade tagit av vanten för att rätta till mitt täcke. Jag stod nära medan du ordnade med det, och efteråt blev din hand liggande en stund mot min sida. Sådant får gärna ta tid. Men när du reste dig fick vanten stanna kvar. Nu ligger den där, alldeles vid kanten. Jag känner igen den. Den brukar följa med oss hem.

    Förr hade jag kanske kastat mig tillbaka och hunnit göra något mycket företagsamt med den innan du förstod vad som pågick. Det är möjligt att vi då hade haft lite olika uppfattning om hur vantar ska bäras. Numera väntar jag hellre på dig. Jag står kvar med alla fyra tassarna i snön och låter blicken gå mellan dig och det vi har glömt.

    Jag har fått grått omkring nosen. Du böjer dig oftare ner till mig nu, känner efter att täcket ligger bra och stannar när jag behöver nosa färdigt. Det är skönt att du märker mig. Samtidigt finns det stunder då jag vill få vara den som märker något åt dig. Jag har gått här tillsammans med dig så många gånger. Jag hör fortfarande till det vi gör, också när jag går sist.

    Du säger mitt namn och gör en liten rörelse med handen. Jag tar ett steg åt sidan, tillbaka mot bänken. Då kommer du närmare i stället för att fortsätta ropa. Du ser dit jag tittar. Jag behöver inte förklara resten. När du plockar upp vanten kommer skrattet, det där korta som får mig att lyfta huvudet. Nu har du sett den också.

    Du visar mig vanten innan du drar på den. Jag nosar helt kort. Jag har inga särskilda krav på hur du ska tacka för hjälpen, men jag står gärna nära medan du gör det. För en stund sedan väntade jag på att du skulle ordna något åt mig. Nu står du här och låter mig få ha bidragit. Det är en liten skillnad utifrån. Här bredvid dig känns den större.

    Vi börjar gå igen. Jag söker mig till din sida och får plats i samma takt som du. Det finns dagar när jag behöver mer hjälp än förut, och jag tar emot den. Men jag kan också vilja visa vägen till något, komma med en idé eller påminna om att vi har mer kvar att upptäcka. Du får gärna fortsätta fråga mig vart jag vill gå. Jag har fortfarande önskemål, även om jag framför dem utan att hoppa jämfota.

    Och alldeles särskilt kloka behöver väl inte alla mina förslag vara. Den lilla omvägen vid busken kan ha ganska mycket med en intressant doft att göra. Jag tänker gärna undersöka den innan vi beslutar något. Du brukar se på mig på ett sätt som antyder att du har räknat ut det. Ändå följer du med de där stegen. Jag tycker om att vi fortfarande kan ha sådana små förhandlingar.

    På hemvägen går du med båda händerna varma. Jag går nära, nöjd med att vi kom vidare tillsammans. Nästa gång jag stannar kanske du får hjälpa mig med något. Eller så har jag fått syn på ännu en sak som du råkade gå förbi. När du då vänder dig mot mig vill jag gärna möta den där frågande blicken igen. Den som ger mig tid att visa vad jag menar.

  • En brunvit hund med långa öron sitter vid en snötäckt gran och tittar upp i varmt vinterljus över ett snöigt fält.
    Citat och kloka ord

    Hjärtat har inga fönster.

    Du viker ihop ett papper och lägger det under boken på bordet. Jag följde din hand med blicken, men jag hann inte fram för att nosa på det. Nu sitter du kvar. Ute har det blivit mörkt och i fönstret syns en svag bild av dig och lampan. Jag går fram till glaset och tittar ut. Sedan vänder jag tillbaka mot dig. Du brukar säga något när jag kommer, men den här gången dröjer det.

    Jag såg dig le när du öppnade dörren för en stund sedan. Jag sprang fram och fick båda dina händer om mina kinder. Det var skönt, och du lät glad när du sa mitt namn. Nu har du blivit tyst. Jag vet inte vad som stod på papperet eller vad du tänker på när du stryker med tummen längs bordskanten. Jag kan ha varit med om din glädje i hallen och ändå inte känna till allt som finns hos dig den här kvällen.

    Du ser mig stå vid ditt ben och sträcker fram handen. Jag stoppar nosen i den. Det är ett sådant möte som jag förstår, din hand och min nos, den välbekanta lukten och fingrarna som stannar en liten stund. Jag kan tycka om det utan att veta varför ditt ansikte såg annorlunda ut nyss. Det finns mycket av dig som jag möter varje dag. Det finns också sådant som jag aldrig kommer att kunna nå på samma sätt som jag når din hand.

    Ibland berättar du saker för mig medan vi är ensamma. Jag hör hur rösten går upp och ned och känner igen när du talar till mig. Orden räcker längre än jag kan följa. Du kan säga något om förr och sedan skratta till, medan jag ligger kvar och lyssnar. Jag har ingen egen bild av den tiden. Ändå tycker jag om att få vara här medan du minns den. Jag behöver inte ha varit med från början för att vilja ligga nära dig nu.

    Du frågar ibland vad jag tänker på också. Då tittar jag upp, och kanske tycker du att mitt ansikte ger ett tydligt svar. Ibland väntar jag faktiskt på att du ska öppna skåpet. Ibland har jag hört något ute som du inte lagt märke till. Och ibland ligger jag bara här med nosen mot tassen. Det är något stilla med att du tittar på mig en stund och sedan låter mig fortsätta. Du kan tycka om mig även de gånger du inte riktigt vet vad jag har för mig.

    Nu drar du ut stolen lite och jag lägger mig vid sidan av den. Vi hör samma ljud från rummet och ändå har vi inte samma kväll inuti oss. Jag har mitt, och du har något som fick dig att vika ihop papperet och bli sittande. Jag kan inte leta fram det åt dig med nosen. Men jag kan ligga här utan att du måste lägga undan det för att kunna vara med mig.

    När du efter en stund böjer dig ned hittar du ett torrt löv som fastnat i pälsen bakom mitt öra. Du håller upp det framför mig. Där har jag tydligen burit omkring på en del av promenaden utan att veta om det. Du skrattar och jag lyfter huvudet, glad över rösten som jag känner igen. Sedan blir du tyst igen. Skrattet var fint att få höra, även om det inte berättar allt om hur du har det.

    Du låter handen vila mot min sida. Jag ligger kvar och känner den medan jag blir sömnig. Papperet får ligga under boken, och du får tänka färdigt på det som upptar dig. Jag kommer kanske aldrig att förstå just den här stunden som du gör. När du rör på handen öppnar jag ändå ögonen och ser upp på dig. Jag är glad att det är du som sitter här.

  • Citat och kloka ord

    Vi satt kvar i hallen

    Du satte dig utan att ta av jackan. Jag stannade hos dig.

    Jag hade redan hämtat leksaken när du öppnade dörren. Den mjuka, ganska tillplattade som jag gärna bär fram när du kommer hem. Jag gick ett litet varv framför dina fötter och väntade på rösten som brukar komma innan du ens hunnit stänga. Den här gången lade du bara väskan på golvet. Sedan satte du dig intill väggen, fortfarande med jackan och skorna på.

    Jag stannade med leksaken i munnen. Du var hemma, men hälsningen hade kommit av sig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det jag bar på. Jag gick närmare och höll upp nosen mot din hand. Du lade den mot min kind en kort stund. Sedan sjönk den ner i knät igen. Leksaken fick hamna bredvid din sko.

    Du böjde huvudet och torkade kinden med jackärmen. Jag hörde hur du drog efter andan. Jag hade inte varit med där du varit och kunde inte följa det som hade hänt innan dörren öppnades. Här fanns din hand, din röst som knappt hördes och din kropp som hade blivit så stilla. Jag stod kvar och såg på dig medan du strök bort något från ansiktet igen.

    När du lyfte handen nästa gång gick jag det sista steget fram. Du lät fingrarna vila vid mitt öra och jag lutade kinden mot dem. Det var en rörelse vi kände igen båda två. Jag behövde inte komma med leksaken för att få göra den. Din tumme rörde sig långsamt genom pälsen. Sedan lade du handen på ditt eget ben, och jag lade mig ner intill dig.

    Jag brukar tycka om när det börjar hända saker efter att du kommit hem. Skorna som ställs undan, vatten som rinner i köket, något du berättar medan jag följer efter. I dag satt vi kvar där allt det brukar börja. Först lyfte jag huvudet varje gång du rörde dig, beredd att resa mig. Efter en stund lät jag det vila mot framtassarna. Jag ville fortfarande följa med dig. Vi hade bara inte gått någonstans ännu.

    Du sade mitt namn så tyst att jag tittade upp ordentligt för att möta dig. Jag kom inte på någon liten lek att svara med då. Jag flyttade mig närmare, lade sidan mot ditt ben och stannade. Du drog inte undan benet. Din hand hittade min skuldra och blev kvar där. Jag kände igen hur det var att vila hos dig, fast mycket annat i stunden kändes ovant.

    Efter ett tag reste jag mig för att dricka. Du lät handen glida av mig och satt kvar medan jag gick ut i köket. Jag drack långsamt, nosade vid dörröppningen och vände tillbaka till hallen. Det fanns plats vid ditt ben igen. När jag lade mig där såg du ner på mig. Du strök mig över sidan en gång och drog sedan ner dragkedjan en liten bit så att jackan inte satt åt vid halsen.

    Leksaken låg fortfarande vid din sko. Du tog upp den, vände den i handen och lade den nära min nos. Jag luktade på den men lät den ligga. Den hade varit mitt stora ärende när dörren öppnades. Nu låg jag bra där jag var. Du släppte leksaken och lät handen vila på golvet mellan oss. Jag sträckte fram nosen tills den nuddade dina fingrar.

    Till slut tog du av dig jackan och lade den över väskan. Du satt kvar på samma plats och jag kunde höra dina andetag nära mig. Någon gång strök du med handen över ansiktet igen. Jag lyfte huvudet, såg på dig och lade ner det när din hand kom tillbaka. Skorna stod fortfarande på dina fötter och leksaken låg mellan oss. När du rörde vid mitt öra lutade jag mig mot dig en gång till.

  • En liten strävhårig hund nosar vid en sko som en sittande person håller vid en gräsbevuxen vägkant.
    Citat och kloka ord

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Du stannade för att tömma skon. Jag väntade med dig, som du brukar vänta med mig.

    Vi hade gått en bra bit när du började sätta ner den ena foten lite försiktigare. Först märkte jag mest att dina steg inte längre kom lika jämnt bakom mig. Jag var på väg fram till gräset vid staketet och hade något att undersöka där. När kopplet inte följde med vände jag mig om. Du stod på ett ben och höll i din sko.

    Det var ett ovanligt ställe att klä av sig på. Vi var ju fortfarande ute, mitt på den lilla grusvägen, och skorna brukade få följa med hela vägen hem. Jag tog några steg tillbaka. Du satte ner foten igen, skrattade lite och såg dig omkring efter något att sitta på. Jag följde med när du gick bort till den låga bänken under trädet.

    Här var det skugga. Du satte dig och lät kopplet vila löst i handen medan du drog av dig skon. Jag stod bredvid ditt knä och tittade noga. Ur skon föll en liten sten. Du skakade den en gång till, förde handen längs insidan och höll sedan upp stenen mellan fingrarna. Du sade något till mig med samma röst som när vi har löst ett litet bekymmer hemma.

    Jag nosade mot din hand. Stenen var inte stor, och jag hade gått förbi många som såg likadana ut. Ändå hade just den fått dig att stanna. Du lade den på marken och drog i strumpan vid hälen. Sedan satt du en stund med skon i knät. Jag hade redan vänt mig mot gräset igen, men när du inte reste dig stannade jag kvar.

    Det är ofta jag som hittar skäl att hejda promenaden. En fläck på en stolpe kan behöva undersökas från båda hållen. Någon kan ha gått genom öppningen i häcken sedan sist. Ibland går jag vidare och vänder tillbaka för att nosa en gång till. Du brukar låta din hand följa med utan att dra mig därifrån. Jag hinner bli färdig innan vi fortsätter tillsammans.

    Nu satt du här med din sko. Jag visste inte hur länge det skulle ta, men det fanns plats bredvid bänken och luften var behaglig under grenarna. Jag nosade en liten bit längs marken inom kopplets räckvidd och kom tillbaka. När jag lade mig ner tittade du på mig och log. Din fria hand vilade mot mitt bröst en stund. Sedan fortsatte du att ordna med strumpan.

    Du provade skon igen, tryckte ner hälen och satte båda fötterna på marken. Jag lyfte huvudet. Det hade kunnat vara dags att gå nu, men du blev sittande. Du tog fram vattnet och min skål ur väskan. Jag reste mig och drack medan du höll undan kopplet. Efteråt fick skålen stå kvar en stund. Jag brukar vilja återvända till den innan den packas ner.

    Du lutade dig tillbaka på bänken. Jag stod nära ditt ben och såg en person passera längre bort på vägen. Vi behövde inte följa efter. Din hand låg stilla, och jag kunde vända mig bort när personen hade gått förbi. Sedan nosade jag på samma lilla sten som du hade lagt ned. På marken gjorde den tydligen ingen större skillnad. Där kunde den få stanna.

    När du till slut reste dig gjorde jag det också. Du tog några vanliga steg framför bänken och såg nöjd ut. Vi gick tillbaka till grusvägen. Jag var fortfarande nyfiken på staketet och det som fanns i gräset där, så jag styrde åt det hållet igen. Du följde med och stannade när jag sänkte nosen. Vi hade inte blivit färdiga med den delen av promenaden ännu.

    Den här gången fick jag undersöka hela fläcken. Du stod bredvid med båda skorna på och lät blicken vandra längs vägen. När jag vände upp huvudet mot dig tog vi nästa steg. Din fot landade jämnt i gruset igen. Jag gick nära en stund innan jag fick syn på något nytt vid vägkanten. Du hade behövt en bänk och en stund med skon. Nu hade vi gott om väg kvar att gå tillsammans.