• En svartvit hund har hakan i en persons hand. Snö syns i bakgrunden.
    Citat och kloka ord

    En hund glömmer inte goda gärningar.

    Dörren klonkar till när den går mot stoppet. Jag flyttar tillbaka framtassarna och blir stående på tröskeln. Nyss ville jag ut så fort du fått fram kopplet. Nu vill jag fortfarande ut, men jag vill också veta vad som hände med dörren. Du vänder dig om när jag inte följer med.

    Du stannar nära och håller dörren stilla. Jag tittar på kanten, sedan på din hand. Där finns tid att nosa. Du har redan öppnat åt oss, och ändå får jag dröja kvar i öppningen. Efter en stund lutar jag mig fram och sätter ner en tass på andra sidan. Du står kvar tills resten av mig också vill följa med.

    Det kan se litet ut, det du gjorde. Vi blev bara stående en stund. För mig hade det varit svårt att både skynda mig och försöka förstå det som fick mig att backa. När du väntade kunde jag känna efter vad jag själv vågade. Jag fick ta steget medan jag fortfarande hade dig nära.

    Jag vill gärna kunna komma till dig med sådant jag inte får ordning på. Inte bara med leksaken när jag är glad, utan också med en tvekan som jag själv verkar ha svårt att bli av med. Då kan jag behöva din hjälp mer än jag lyckas visa. Det är en särskild lättnad att upptäcka att jag får vara besvärlig att förstå och ändå mötas vänligt.

    Jag bär inte med mig en tydlig bild av varje gång du har väntat. Men när din hand kommer kan jag vilja möta den. När du sätter dig nära kan jag låta huvudet sjunka ner igen. Något av det du har gjort får finnas kvar i hur jag vågar vara hos dig. Jag behöver inte göra en stor hälsning för att din omtanke ska ha fått betydelse.

    Det händer att du ser lite förvånad ut när jag går och lägger mig efter att du har hjälpt mig. Du hade kanske hoppats på en nos mot handen. Jag har bara blivit färdig med det som var svårt och vill vila. Det kan vara mitt sätt att ha det bra just då. Jag skulle önska att du kunde känna hur mycket som ryms i att jag vågar somna medan du fortfarande rör dig i rummet.

    Sedan finns de mindre stillsamma svaren. Har du råkat hjälpa mig med en leksak som fastnat, tänker jag gärna att vi nu äntligen kan börja leka. Du kanske bara hade tänkt plocka undan den. Jag står där med hela kroppen beredd och har redan räknat in dig. Det kan bli lite missförstånd också när vi båda vill något trevligt.

    Jag kommer att vilja saker som passar illa med det du hade tänkt. En doft kan få mig att stanna, fast du nyss har varit snäll och hjälpt mig vidare. Jag kan vilja gå undan från en klapp eller bära iväg leksaken själv. Jag vill få vara samma hund hos dig också då. Om din vänlighet får finnas kvar utan att jag svarar på ett bestämt sätt, blir det lättare att söka dig igen.

    Och jag vill gärna söka dig. Inte för att jag måste lämna tillbaka precis det jag har fått, utan för att det är skönt att vara där du är. Det får gärna bli fler stunder med huvudet vid ditt knä och din hand mot pälsen. Ibland har jag själv kommit med förslaget. Då kan du få luta dig tillbaka och ta emot mig en stund. Vi behöver inte ordna med något mer just då.

    Nu är vi igenom dörren. Snön vid kanten har fått mig att sänka nosen, och jag börjar få bråttom att undersöka den. Du drar igen bakom oss. Jag hör ljudet och lyfter huvudet, men du står här. Innan jag går vidare vänder jag mig in mot ditt ben. Du låter handen hänga stilla och jag nuddar den med kinden. Sedan finns det plats för mig att bli nyfiken igen.

  • En gyllenbrun hund tittar upp mot en person som håller en hand under hundens haka i en snöig skog.
    Citat och kloka ord

    Hunden har bara ett fel: den litar på människan.

    Jag lägger bollen i ditt knä. Försiktigt först, för den kan rulla av om jag släpper för tidigt. Du sitter med papper framför dig och har ena handen på bordet. När du ser ner på mig håller jag kvar nosen en liten stund vid ditt ben. Sedan flyttar jag mig ett halvt steg. Nu ligger den hos dig. Jag har kommit för att vi ska göra något tillsammans.

    Du tar upp bollen och frågar om den är till dig. Det tycker jag nog framgår ganska tydligt, men jag kan gärna stanna och förklara med hela kroppen. Svansen börjar röra sig och jag flyttar fram tassarna. Du ler. Då blir det ännu lättare att stå här och visa vad jag vill, trots att jag ännu inte vet om du har tid.

    När jag släpper bollen lämnar jag också över det som ska hända sedan. Du kan börja leken, lägga undan den eller låta mig vänta. Jag kan visa att jag hoppas, men jag kan inte bestämma över din hand. Det gör mig lite utsatt att stå här med nosen mot ditt knä. Något som var mitt att hålla i ligger nu hos dig, och jag har räknat med att du ska vara rädd om det.

    Det är så jag ofta kommer till dig, med mer än det som syns. Du ser en boll och en ivrig hund. Jag har också lämnat min säkra plats på mattan och frågat efter sällskap. Om du möter mig vänligt vågar jag fortsätta vara så tydlig. Jag vill gärna kunna komma fram utan att först hålla tillbaka det mesta av mig själv. Det skulle bli ganska ensamt om jag alltid behövde vara beredd på att ha misstagit mig på dig.

    Telefonen låter på bordet. Du vänder huvudet och sträcker dig efter den. Jag följer handen med blicken innan jag tittar tillbaka på den andra, där bollen fortfarande ligger. Det blir visst ingen lek just nu. Du säger något lugnt till mig och lägger ner bollen nära mina tassar. Jag kan ta den med mig igen. Du har sett vad jag ville, även om du behöver göra något annat.

    Jag kan bli besviken och ändå vilja stanna hos dig. Min önskan behöver inte bli uppfylld varje gång för att jag ska känna mig välkommen. Det betyder mer hur du låter när du svarar och om jag får lämna stunden med det jag kom med. Du får bli färdig med ditt. Jag får bära tillbaka bollen till mattan och ha kvar lusten att fråga igen en annan gång.

    Efter en stund kommer du och sätter dig på golvet en bit ifrån mig. Nu är det du som väntar. Jag lyfter huvudet och låter bollen ligga kvar mellan tassarna medan jag tittar på dig. Det är fint att få den tiden också. Jag får komma när jag är redo, och du sitter kvar utan att ta det jag håller om. Till sist reser jag mig och går fram.

    Du rullar bollen över golvet. Jag hinner nästan för långt i första ivern och måste vända runt för att få fatt i den. Där står jag med rumpan åt fel håll medan du skrattar bakom mig. Det blev kanske ingen särskilt ståtlig hämtning. Men när jag kommer tillbaka ser du fortfarande glad ut över att få mig nära, och jag lägger gärna bollen hos dig en gång till.

    Så småningom blir vi sittande med bollen orörd på golvet. Jag låter kinden vila mot din hand. Den här gången har jag inget mer att lämna över, bara mig själv och den plats jag vill ha hos dig. Du låter handen ligga kvar. Jag vill kunna lita på dig med hela den längtan, också de dagar då du måste säga nej till leken. Här hos dig får jag märka att det går.