Hunden med den lagade tygkaninen
Du ser en trasig kanin. Jag ser den jag har burit genom hela huset.
Ena örat hänger i din hand och resten av kaninen ligger på köksbordet. Jag står nedanför med nosen högt. Den brukar inte vara där uppe. Den brukar vara där jag lämnade den, eller där du hittade den när du skulle sätta dig. Nu har du tagit fram en liten låda och dragit fram stolen. Jag följer varje rörelse. Om du hade tänkt äta något är det ett ganska märkligt tillbehör.
Kaninen har varit med när jag hämtat dig vid dörren. Jag har burit den fram och tillbaka medan du ställt undan skorna, ibland så ivrigt att jag behövt lägga ner den för att få bättre grepp. Du har fått den mot knät när du böjt dig ner. Det är inte alltid jag velat lämna ifrån mig den. Ibland har jag bara behövt ha något i munnen medan hela kroppen varit upptagen av att du kommit hem.
En gång låg den under soffan tills du lade dig på golvet och sträckte in armen. Jag stod alldeles intill och försökte hjälpa till med nosen. När den till sist kom fram var jag så snabb att du började skratta med kinden fortfarande mot mattan. Sedan gick jag några steg bort och lade mig med den mellan framtassarna. Du fick resa dig själv. Jag hade redan fullt upp med att kontrollera att allt var kvar.
Det finns andra leksaker i korgen. En boll som studsar högre och något runt som piper när du trycker på det. Jag kan gärna leka med dem också. Ändå går jag ofta och hämtar just den här. Tyget känns bekant mot munnen, och jag vet hur jag ska vända huvudet för att få tag om mitten. Du kan lägga den långt ner bland de andra sakerna. Jag brukar få fram den ändå.
Nu sitter du vid bordet med kaninen i knät en stund. Dina händer arbetar och jag kan inte riktigt se vad som händer där uppe. Jag flyttar mig till andra sidan stolen. Du låter mig nosa kort innan du lyfter undan den igen. Jag suckar och lägger mig på köksgolvet, tillräckligt nära för att kunna resa mig fort. Det är möjligt att ditt arbete går lättare utan min nos mitt i allt. Jag håller ändå uppsikt.
När du reser dig är örat på plats igen. Du lägger undan den lilla lådan, känner igenom kaninen med händerna och räcker den sedan mot mig. Jag tar den genast men blir stående. Något känns annorlunda vid örat. Jag nosar, byter grepp och bär den ett varv runt stolen. Du väntar med handen på ryggstödet. Kaninen följer med precis som den brukar. Jag går fram och trycker den mot ditt ben.
Du böjer dig ner och låter mig stå nära. Jag viftar med svansen och håller kvar mitt grepp. Nu är vi färdiga med det där uppe på bordet. Jag går mot vardagsrummet men stannar i dörröppningen för att se om du följer efter. Du gör det, och jag tar några snabba steg till korgen innan jag vänder tillbaka. Den lagade kaninen behöver tydligen genast visas upp från flera håll.
Senare ligger jag på mattan med hakan intill den. Du går förbi och stannar med foten precis bredvid örat, men den här gången kliver du över. Jag lyfter huvudet och ser efter dig. Kaninen luktar fortfarande som något jag känner igen, fast du har ordnat till den. Jag drar den lite närmare med nosen och lägger mig igen. När du kommer hem nästa gång vill jag kunna hitta den fort. Det är mycket som ska bäras fram till dörren när någon är efterlängtad.