-
Hunden med den lagade tygkaninen
Du ser en trasig kanin. Jag ser den jag har burit genom hela huset.
Ena örat hänger i din hand och resten av kaninen ligger på köksbordet. Jag står nedanför med nosen högt. Den brukar inte vara där uppe. Den brukar vara där jag lämnade den, eller där du hittade den när du skulle sätta dig. Nu har du tagit fram en liten låda och dragit fram stolen. Jag följer varje rörelse. Om du hade tänkt äta något är det ett ganska märkligt tillbehör.
Kaninen har varit med när jag hämtat dig vid dörren. Jag har burit den fram och tillbaka medan du ställt undan skorna, ibland så ivrigt att jag behövt lägga ner den för att få bättre grepp. Du har fått den mot knät när du böjt dig ner. Det är inte alltid jag velat lämna ifrån mig den. Ibland har jag bara behövt ha något i munnen medan hela kroppen varit upptagen av att du kommit hem.
En gång låg den under soffan tills du lade dig på golvet och sträckte in armen. Jag stod alldeles intill och försökte hjälpa till med nosen. När den till sist kom fram var jag så snabb att du började skratta med kinden fortfarande mot mattan. Sedan gick jag några steg bort och lade mig med den mellan framtassarna. Du fick resa dig själv. Jag hade redan fullt upp med att kontrollera att allt var kvar.
Det finns andra leksaker i korgen. En boll som studsar högre och något runt som piper när du trycker på det. Jag kan gärna leka med dem också. Ändå går jag ofta och hämtar just den här. Tyget känns bekant mot munnen, och jag vet hur jag ska vända huvudet för att få tag om mitten. Du kan lägga den långt ner bland de andra sakerna. Jag brukar få fram den ändå.
Nu sitter du vid bordet med kaninen i knät en stund. Dina händer arbetar och jag kan inte riktigt se vad som händer där uppe. Jag flyttar mig till andra sidan stolen. Du låter mig nosa kort innan du lyfter undan den igen. Jag suckar och lägger mig på köksgolvet, tillräckligt nära för att kunna resa mig fort. Det är möjligt att ditt arbete går lättare utan min nos mitt i allt. Jag håller ändå uppsikt.
När du reser dig är örat på plats igen. Du lägger undan den lilla lådan, känner igenom kaninen med händerna och räcker den sedan mot mig. Jag tar den genast men blir stående. Något känns annorlunda vid örat. Jag nosar, byter grepp och bär den ett varv runt stolen. Du väntar med handen på ryggstödet. Kaninen följer med precis som den brukar. Jag går fram och trycker den mot ditt ben.
Du böjer dig ner och låter mig stå nära. Jag viftar med svansen och håller kvar mitt grepp. Nu är vi färdiga med det där uppe på bordet. Jag går mot vardagsrummet men stannar i dörröppningen för att se om du följer efter. Du gör det, och jag tar några snabba steg till korgen innan jag vänder tillbaka. Den lagade kaninen behöver tydligen genast visas upp från flera håll.
Senare ligger jag på mattan med hakan intill den. Du går förbi och stannar med foten precis bredvid örat, men den här gången kliver du över. Jag lyfter huvudet och ser efter dig. Kaninen luktar fortfarande som något jag känner igen, fast du har ordnat till den. Jag drar den lite närmare med nosen och lägger mig igen. När du kommer hem nästa gång vill jag kunna hitta den fort. Det är mycket som ska bäras fram till dörren när någon är efterlängtad.
-
Hunden väljer ur leksakskorgen
Du skulle rensa bland mina saker. Jag behövde hälsa på dem först.
Du ställde korgen mitt på golvet och satte dig bredvid. Det såg lovande ut. Alla leksaker skulle tydligen fram samtidigt, och du hade dessutom tänkt vara med. Jag kom genast för att hjälpa till. Du sade något om att få ordning. Jag hörde framför allt ljudet av den gröna bollen som rullade mot ditt knä.
Först tog du upp den stora mjuka kaninen. Jag kände igen den innan jag såg hela. Ett öra låg vikt över din hand och tyget doftade av vårt hem. Du tittade på kaninen, sedan på mig. Jag grep försiktigt om den och bar iväg den till mattan. Därmed var åtminstone en sak ordnad, tyckte jag.
Sedan hittade du bollen som jag brukar rulla in under fåtöljen. Den har en väldigt bra storlek för just det ändamålet. Jag vet inte varför du alltid ser lite uppgiven ut när du hämtar den. Under fåtöljen blir den ju mycket mer spännande än när den ligger mitt på golvet. Där ligger den alldeles för synligt.
Du rullade bollen åt mitt håll. Jag lämnade kaninen och följde efter. När jag kom tillbaka hade du hunnit lägga ytterligare tre saker på mattan. Det började bli svårt att hinna vara behjälplig med allt. Jag nosade på varje sak och flyttade sedan en liten tygboll närmare min framtass. Den kunde få stanna där tills vidare.
Du verkade ha tänkt dig olika högar. Jag kunde se att vissa saker hamnade i korgen igen medan andra lades bredvid dig. Mina egna högar följde en annan ordning. Där fanns sådant jag ville bära just nu, sådant som behövde undersökas och sådant som du av någon anledning fortfarande höll i handen. Den sista högen var oftast den mest intressanta.
En del av sakerna hade jag inte sett på länge. De hade hamnat längst ner under allt annat. När du lyfte upp dem kom deras dofter tillbaka. Jag kunde bli ivrig över något som du kanske hade räknat bort som ointressant. Det är svårt att visa vad man tycker om en leksak som ligger gömd under en hel hög andra saker.
Den lilla ringen fick dig att stanna upp. Du höll den mellan fingrarna och såg på mig. Den var mindre än mycket annat i korgen, och nu fyllde min mun den på ett helt annat sätt än förr. Du lade den åt sidan. Jag följde rörelsen med blicken men gick sedan tillbaka till kaninen. Den passade mig fortfarande alldeles utmärkt.
Du hittade också en tygsak som hade gått sönder. Den lade du undan där jag inte kunde ta den. Jag gjorde ett försök att se vad som var så särskilt med den, men snart kom bollen rullande igen. Du hade behållit flera saker som vi kunde använda tillsammans. Det fanns gott om anledning att stanna kvar på mattan hos dig.
Ibland tror jag att själva korgen lurar oss lite. När allt ligger där ser det ut som en färdig samling. Men det finns sådant längst ner som ingen av oss har tänkt på under lång tid. Du kan köpa något nytt och jag kan välja samma gamla kanin ändå. Den känns bekant mot munnen och är lätt att bära när jag blir glad.
De nya sakerna får gärna komma fram de också. Jag brukar undersöka dem noga. Men det som gör mig gladast kan vara att du sätter dig ner och börjar leka. Bollen får en annan fart när din hand är med. Kaninen får ett ärende genom rummet när vi hämtar den tillsammans. Du gör något av sakerna som de sällan kan göra själva.
Den här dagen hittade du en leksak som lät när du tryckte på den. Jag stannade mitt i ett steg och såg på din hand. Du tryckte igen. Mina öron rörde sig före resten av mig. Sedan gick jag fram och tog den, som om det var helt självklart att den behövde överlämnas till mig omedelbart. Du började skratta.
Jag bar den ett varv genom rummet och kom tillbaka. Du hade fortfarande korgen framför dig, men nu hade du slutat sortera. Din hand låg öppen på mattan. Jag lade leksaken nära den och väntade. När du tog upp den igen kom det lilla ljudet, och jag gjorde ett försök att fånga vad som hände med huvudet på sned.
Du hade kanske räknat med en kort stunds arbete. I stället satt du kvar och lekte med mig. Utanför fönstret var det vinter, och det fanns ingen brådska att lämna vår varma matta just då. Vi hann rulla bollen flera gånger. Jag hann bära kaninen till dörren och tillbaka, med den ena öronspetsen släpande över golvet.
Till slut blev min takt långsammare. Jag lade mig ner med leksaken mellan framtassarna. Du fortsatte med korgen, men nu var det lättare att se vad som faktiskt skulle ligga där. Några hela, användbara saker som vi kunde plocka fram. Några sådana som jag genast hade valt när jag fick syn på dem. Det räckte ganska långt.
Du ställde undan en del av de hela leksakerna och lät ett mindre urval ligga framme. Jag följde dig med ögonen, fortfarande liggande på mattan. Den gröna bollen var kvar. Kaninen låg bredvid mitt ben. När du kom tillbaka satte du dig hos mig och drog handen lugnt över min sida. Det fanns inget mer jag behövde hämta just då.
Rummet såg lite rymligare ut efteråt. Du kunde gå förbi mattan utan att kliva över lika många saker. Jag kunde komma åt bollen direkt, vilket naturligtvis innebar en möjlighet att lägga den under fåtöljen igen. Vi fick väl se hur länge ordningen skulle hålla. Jag ville inte lämna några orimliga löften medan du fortfarande var nöjd med arbetet.
Innan du reste dig tog du upp kaninen och räckte den till mig. Jag grep om den och viftade på svansen. Du hade sett vilken jag ville behålla nära. Sedan bar jag den till min bädd och lade mig med den intill nosen. Korgen stod prydligare i hörnet. På min plats låg det som jag hade valt.